Någon som gjort orosanmälan?

Det som händer om ett barn anmäler att mamma varit dum, eller på något vis misstänks ha brukat våld mot barnet är följande.

Pedagog/lärare kommunicerar med rektor som gör anmälan till soc. 

Soc kontaktar polis. Polis, soc och tillfälligt förordnad vårdnadshavare åker och hämtar barnet på skolan och kör det till barnahus där det hålls förhör med barnet. Föräldrar och ordinarie vårdnadshavare får inget veta. 

Men eftersom detta är något som sker för öppen ridå får garanterat de andra barnen veta, liksom deras vårdnadshavare. Du kan ju också vara säker på att de andra barnen kommer fråga ut det barnet som hämtades. Det barnet har inte informerats om någon tystnadsplikt. 

I det läget spelar det inget roll om det fanns fog för anmälan eller inte. I omgivningens ögon finns det problem. De vet ju inte i detalj vad som hänt. Bara att något hänt. Allt från att föräldrarna knarkar, misshandlar sina barn eller utsätter dem för sexuella övergrepp. Grogrund för rykten är ju maximal. 
Att som förälder efter en sådan händelse skulle låtsas som ingenting, när andra helt plötsligt slutar hälsa eller vända bort blicken blir ju svårt. 

Så det där med tystnadsplikt ger jag inte så mycket för. Det jag skriver är hämtat direkt från verkligheten. 

Dessvärre inte.

Iaf inte när det gäller äldre barn/tonåringar.

Du får tro vad du vill.

Jag vet, jag har upplevt något annat.
Du får tro vad du vill, mitt liv är mitt facit.

Vårt barn togs till jourhem, men inte med polis. Och vi godkände det eftersom alternativet var tvångsomhändertagande. Barnet hade drabbats av psykisk sjukdom och en vi mötte i vården gjorde en orosanmälan och påstod att barnet inte alls var sjukt utan blev vanvårdat och misshandlat. Flera andra i vården, som träffat barnet mer, sa emot, men soc ville inte lyssna på dem. 

Socialtjänstens ingripande försenade barnets möjlighet till bedömning och vård flera månader (psykiatrin kunde inte göra bedömning av barnet när hen befann sig mitt i ett trauma). Förmodligen har de också förvärrat tillståndet genom att utsätta det sjuka barnet för trauma och extrem stress. 

Har jag påstått något annat?

Jag sa att personen har fel i sitt uttalande, det är där du borde läxa upp. Inte här.

Det är enligt gängse rutin att hämta barnen på skolan först och banda allt inför polis, socialtjänst och åklagare. Först därefter tar socialtjänst kontakt med föräldrar och informerar dem. Detta för att det finns en uppfattning att föräldrar annars skulle kunna påverka barnen. Hur föräldrar däremot kan försäkra sig om att socialtjänsten inte skulle kunna påverka barnen att överdriva, fabulera eller få ord i mun finns det däremot inga svar på. 

Om det inte finns misstanke om att barnen far illa görs ju ingen anmälan, så ditt antagande om att socialtjänsten skulle höra föräldrar först faller ju. 

Det beror helt och hållet på allvarlighetsgrad i anmälan. 

Anmälan 1 var som du säger. Den kom in till socialtjänsten från skolan. Soc ringde mig först och berättade och vi bestämde tid för träff. Sedan fick jag ringa barnens andre förälder (där borde de ha ringt) och berätta vad som skett.

Anmälan 2 var allvarligare. Där bedömdes att det behövde göras en polisanmälan. Barnen hämtades i skolan (det var lärare som tog dem ur klassrummet) och skjutsades till polisen av en polis samt kuratorn på skolan i en civilmärkt bil. Polisen ringde mig först och därefter den andre föräldern. Behövde träffa socialtjänsten samma dag. Jag fick åka och hämta barnen efter inledande samtal. 

Vi fick sedan inte åka hem pga oro gällande den andre förälderns agerande plus att denne inte kom till detta inledande möte. Jag fick alternativen att åka till annan plats hos släkting eller åka till hemlig plats med barnen. Hade jag valt alternativet att åka hem (som trots allt var min första reaktion) så hade jag inte fått med mig barnen och då hade det blivit kaos. Vi åkte till släkting och har inte bott med den andre föräldern sedan dess. 

Den andre föräldern har tagit den hjälp som stått till förfogande och har därmed fått träffa barnen och haft dem på semester även fast vi haft en pågående polisutredning. 

Jag har fått ett enormt stöd från socialtjänsten i detta att ta mig ut ur vår situation.

Du har helt fel. Jag vet av egen erfarenhet. Finns misstanke om våld hämtas barnen innan föräldrar kontaktas. Det är det första som sker. 

Motiveringen är att man inte ska kunna påverka barnen och att de EVENTUELLT behöver skyddas. Visar sedan utredningen på att det inte förekommer något våld får man förhoppningsvis tillbaks dem. 

Vi är en familj som har ett barn med svår CP skada. Barnet skriker mycket och får utbrott. Vi fick nyligen en ny granne och han gjorde en "anonym" anmälan om att det pågår "våld i hemmet". Det pågick inget våld i hemmet utan det är vårt barn som skriker och det kanske hörs utanför hemmet! Socialtjänsten skrev en anmälan och vi föräldrarna fick svara på en massa obehagliga frågor. De ringde också till skolan och frågade ut vårt andra barn om vad är det som pågår hemma. Detta var extremt jobbigt för oss alla. Jag tycker att grannen borde först prata med oss, lära känna oss och förstå vår situation innan man gör en anmälan. Att bli anklagad för våld mot sina egna barn är extremt jobbigt. Jag tycker inte alls om grannen som anmälde oss. 

Även handikappade barn kan ju bli misshandlade. Och grannen kunde ju inte veta om det var av rimliga skäl som ert barn skriker. Att alla barn i en familj får höras i ett sånt ärende är väl också rimligt. 

Du säger att du aldrig skulle anmäla en granne sådär. Men om du skulle höra skrikande från grannen, du knackar på och de säger att allt är ok. Några månader senare är polisen där och bär ut ett barn som blivit misshandlat. Hur känns det då?

Det är såklart aldrig trevligt att bli anklagad, men heller en felaktig utredning än att man missar något allvarligt. 

Nej, så är det inte. Misstanken borde vara befogat och man borde vara någorlunda säker innan man anmäler. Att anmäla någon för misshandel och våld är en mycket allvarlig anmälan som gör att oskyldiga familjer drabbas väldigt hårt och därför borde man tänka till flera gånger innan man gör en sådan anmälan. Enligt socialtjänsten är det väldigt sällan att sådan anmälningar verkligen visar att ett misshandel pågår. Enligt socialtjänsten är "anonyma anmälningar" värst eftersom vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst utan att man behöver redovisa vad det är man sett och hört och stå för anmälan. De misstänker att folk anmäler bara för att jävlas, hämnas eller för att de har ett tråkigt liv (pensionärer). Anonyma anmälningar medför stora svårigheter för socialtjänsten eftersom de inte kan bedöma anmälans trovärdighet genom att ställa kompletterande frågor till anmälaren eftersom hen är anonym. Så, det jag vänder mig mot är framförallt anonyma anmälningar eftersom de verkar vara oseriösa och kan användas bara för att jävlas med folk.

I anmälan stod det att det hördes skrik från vårt hus. Vårt barn är 15 år och de senaste 10 åren har han börjat skrika när han är arg, men alla våra grannar visste om vår situation och vi har aldrig tididigare varit anmälda. Grannen var nyinflyttad och han berättade en gång att han brukar anmäla bilar som står felaktigt parkerade på vår gata och. Han verkade vara en sådan som tycker det är roligt att anmäla.  Jag berättade för honom om soc anmälan och sa rakt ut att jag tror att det var han som anmälde och förklarade varför och han erkände.