Någon som gjort orosanmälan?

Någon som gjort orosanmälan?

Jag känner mig verkligen illa till mods nu. Jag kommer inom kort behöva göra en orosanmälan. Jag jobbar med barn. Jag vet att detta är sådant jag måste klara och att jag agerar fel om jag låter bli men ändå är det så svårt. Jag vet att föräldrarna kommer bli förbannade på mig och förtroendet kommer vara över. Men jag kan inte hjälpa dem mer. Och jag är ledsen för deras skull.

Någon mer som jobbar inom vård eller omsorg som behövt göra detta? Mådde ni också dåligt av det?  Jag gillar normalt att ha ansvar men detta skrämmer mig lite faktiskt...

Dela gärna med er om ni har erfarenhet.

Ja, visst är det så men nu var det inte så att vi misshandlade vårt barn och vi fick genomlida att vara misstänkta för misshandel. Att även vårt andra barn fick svara på frågor var över gränsen, eftersom barnet kom gråtandes från skolan och kände sig "konstigt". 

Jag skulle aldrig göra en sådan anmälan bara så där. Grannen har sett att vi har ett handikappat barn eftersom vi varje dag går ut med barnet. Vi brukade också heja på grannen. Grannen har tom sett och hört hur barnet skrek en morgon när det skulle till skolan med taxi. Nej, jag tycker inte att det var ok. Jag älskar mina barn över allt annat och att bli anklagad för misshandel är något som gjorde extremt mycket ont och att jag blev riktigt arg på grannen.

I så fall borde man anmäla alla "handikappade familjer" så fort man hör något skrik. Vi har det tillräckligt svårt men all omvårdnad av barnet och att bli anmäld för "våld i hemmet" gjorde mig bara arg. Ja, även handikappade barn kan bli misshandlade men jag tänker inte utstå misstankar, eftersom vi inte misshandlar våra barn!!!!! Jag tog ett allvarligt snack med grannen kan jag säga.

Nej, så är det inte. Misstanken borde vara befogat och man borde vara någorlunda säker innan man anmäler. Att anmäla någon för misshandel och våld är en mycket allvarlig anmälan som gör att oskyldiga familjer drabbas väldigt hårt och därför borde man tänka till flera gånger innan man gör en sådan anmälan. Enligt socialtjänsten är det väldigt sällan att sådan anmälningar verkligen visar att ett misshandel pågår. Enligt socialtjänsten är "anonyma anmälningar" värst eftersom vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst utan att man behöver redovisa vad det är man sett och hört och stå för anmälan. De misstänker att folk anmäler bara för att jävlas, hämnas eller för att de har ett tråkigt liv (pensionärer). Anonyma anmälningar medför stora svårigheter för socialtjänsten eftersom de inte kan bedöma anmälans trovärdighet genom att ställa kompletterande frågor till anmälaren eftersom hen är anonym. Så, det jag vänder mig mot är framförallt anonyma anmälningar eftersom de verkar vara oseriösa och kan användas bara för att jävlas med folk.

Ser flera problem med resonemanget. 

-Anmälan i sig leder många gånger till skador som inte går att reparera. De relationerna återskapas aldrig och förtroenden förbrukas. 
- Såväl barn som vårdnadshavare riskerar att bli traumatiserade.
- De ger upphov till ryktesspridning med allt vad det innebär.
- Får man en polisanmälan på sig och arbetar med sådant där reglerna säger att man inte får arbeta om man är föremål för utredning där fängelse finns i straffskalan. Ja, då betyder det problem både för den det berör och dennes barn.
- Omotiverade anmälningar tar tid och resurser från fall där det faktiskt är motiverat. 
- Sekretess och diskreation slarvas det med.

Lösningen måste vara mer fingertoppskänsla från de inblandade parterna. Främst soc. 
Det hela måste skötas smidigare och diskretare. Att börja med att samtala för att eliminera ev missförstånd innan barn hämtas till förhör av polis är rimligt. 
Idag känns det som att fokus snarare ligger på att sätta dit föräldrar snarare än att skydda barn. 

Att betrakta alla föräldrar som potentiella förövare är fel. 

Rättssäkerheten är katastrofal. 

Men du tycker det är okej att skapa 100 fall av traumatiserade personer för att ev komma åt ett fall av misstänkt vanvård?

Känns som elefanten i porslinsaffären. 

Socialtjänsten bör arbeta enligt andra metoder. 

Vad vet du om det?
Finns hur många vittnesmål som helst om missförhållanden i processen. 
Socialtjänsten tar sen heller inget som helst ansvar för de problem de själva SKAPAT. De följer inte upp. De hjälper inte till med någon rehabilitering eller ersätter för förlorad arbetsinkomst m.m. 

Du har som sagt helt fel. 

Det är så här processen går till.

Det var också vad som hände i det fall jag tänker på då. Med enda skillnaden att sekretessen helt åsidosattes och att det var falskt alarm. Det senare är också ganska centralt, eftersom hela denna soppa skapade massvis mex problem 

Nej, alla orosanmälningar handlar inte om våld i hemmet, men flera gör det. Förfarandet är även detsamma vid misstänkta övergrepp. 

Att förfarandet är detta är alltså inget som man kan uppleva olika. Det är så det objektivt går till. Det är så det ska gå till enligt regelboken. 

Vilka är förresten "man" som ska arbeta med röjd sekretess? De i personalen som pratat runt med varandra och andra?
Socialtjänsten som traskar in i klassrummet med polisen?
Eller är det kanske vi som utsatta? Vad ges vi för möjligheter till upprättelse? 
 Barnet som förlorar klasskamrater? Hur tänker du där? 

Jag beskriver förfarandet. Hur det objektivt går till i sådana här fall. Det är ingen upplevelse. 

Att du anser att de anmälningar du bidragit med har varit befogade är däremot din personliga upplevelse. 

Det som gör det hela så svårt är att Soc i för många fall inte fungerar som det borde. Handläggarna har på tok för mycket makt i förhållande till utbildnings- och erfarenhetskrav och de jobbar ofta under tidspress, vilket gör att det i vissa fall blir så att de, utan att förstå det själva, skadar istället för att hjälpa. 

Visst hade man önskat att det gick att garantera att barn som fick sk. hjälp av soc verkligen blev hjälpta istället för tvärtom. Men det kan man inte som soc ser ut idag i många kommuner. 

Jag hade velat vara väldigt säker på min sak innan jag anmälde, annars finns risken att det bara blir ur askan i elden. 

Den här skrivningen att anmäla varje misstanke är onekligen en gummiparagraf.
Den kräver fingertoppskänsla för om man tolkar den helt bokstavligt skulle varje enskilt barn bli orosanmält. 

Om man ser statistiskt på det hela är det bara en bråkdel av alla anmälningar som slutar med ett LVU. Det gäller även i de fall man misstänker våld eller övergrepp i hemmet. Dvs även de fall där man hämtat barnet med polis. 

Dessa sk "stödinsatser" är allt som oftast rent bullshit som oroliga föräldrar går med på under tvång (läs hot om LVU). 

Läs vad jag skriver. Jag skrev att OM man skulle tolka regelverket bokstavligt SKULLE varje unge orosanmälas. Jag skrev inte att det sker. Vet jag inte säkert att Olle eller Stina inte får stryk hemma, så finns ju en teoretisk misstanke om att de får det. Säger då regelverket att man ska anmäla varje misstanke så kommer det finnas folk som gör det. Tex en mängd blåmärken på ett barn kan ju räcka. 

Vem är "man" som du refererar till? I relation till samtliga anmälningar är det en minoritet som leder till utredningar. Och av utredningarna är det ett fåtal som leder till åtgärder och ett mikroskopiskt antal som leder till LVU, så nej - "man" verkar inte ha någon vidare fingertoppskänsla eller omdöme.