Anonym (Både och) skrev 2024-09-07 06:54:46 följande:
Jag har absolut inte nått bra de gånger jag gjort anmälan, Fast så här ett antal år efter så är det dom två tillfällen det aldrig gick vidare till anmälan som jag ångrar.
Där jag jobbade var det chefen som gjorde själva anmälan på gott och på ont. Likväl hade jag kollegor att bolla med men det var inte alltid till fördel det heller. Även om man ska anmäla på minsta misstanke så tror jag många gångar att vi är många som tvekar och fegar ur lite för ofta. Det jag menar är att situationen är inte uppenbart, det finns inga bevis eller konkreta saker att ta på men en oros känsla av att allt inte är okej samtidigt som magkänslan inte är övertygande. Lägg därtill en konflikträdd chef och en variation av kollegor där vissa skulle dra sig för att att anmäl till och med det uppenbara och andra som helst skulle vilja anmäl för minst lilla (tex att ett barn "bara" fått bulle till frukost en dag)
Så det är absolut inte en lätt situation. Vi har vid ett par tillfällen stått i att vi lyckats få föräldrarna att själva söka hjälp och det har blivit ett gemensamt samarbete med andra professioner däribland soc.. Även de gångerna ha det känts lite obehagligt innan allt kommer på plats men vi har i a fall kunnat undvika anmälan vilket känts skönt för både oss och familjerna i efterhand. Så mycket handlar ju också om vad som är orsaken till att en anmälan behöver göras.
Stor igenkänning. På utbildningar jag gått om detta anvisas vi inom vård och omsorg att alltid anmäla så snart vi känner oro oavsett om allt är uppenbart eller ej. Det görs ju sällan och stor osäkerhet finns. I många fall rycks barnet också bort från den verksamhet den tillhört och man vet inte hur det går.
