Orolig för min dotter, pappan begränsar hennes och han fattar beslut till sin fördel inte för barnets.

Jag har två barn med mitt ex. Den äldsta har vi gemensamt vårdnad om och den yngsta har jag ensam om. Den stora bor varannan vecka, den minsta har han en natt varannan helg och 3 timmar varje onsdag.

Mitt ex har alltid vart osocial, tycker inte om att vara utomhus och han är lat. 

Jag har märkt nu när min dotter blivit äldre (börjat skolan precis) att hon är begränsad. 

Tex hon vill vara ute mer hos pappa men pappa säger nej, men då sa hon att lillasyster vill vara ute också. Då säger han att hon får vänja sig att vara inne. 

Min dotter blev bjuden på kalas hos en klasskompis. Hon ville så gärna gå men då fick hon inte gå för pappa tycker inte att min dotter leker tillräckligt mycket med det barnet för att gå på hans kalas. (De har gått i förskola tillsammans sedan de var 1,5 år.)

Min dotter blev bjuden hem till sin bästa kompis som hon inte träffat på länge. Då fick hon inte åka dit för han ville ha henne hemma. De gjorde inget hemma mer än att tvätta. 

Min dotter vill cykla hos honom men får inte det. Han blev även arg på mig för att jag lät henne cykla utan stödhjul då hon ramlade och fick ett skrubbsår. 

Jag ångrar en sak väldigt mycket. När vi gjorde skolval gick jag med på att ha hans val av skola i andra hand. Den ligger inte nära någon av oss, den ligger på vägen mot hans jobb. Jag har förklarat att detta gör att vi kommer behöva skjutsa henne till kompisar. Men han har visat redan nu att han inte klarar av detta. 

På 2 år har hon inte fått några kompisar där han bor. Han har aldrig skjutsat henne till en kompis.

Hon har även sagt till pappa att hon vill leka med sin bästa vän men pappan sa nej och om hon fortsatte fråga så skulle hon få gå in på sitt rum.

Min dotter har sagt att hon egentligen inte vill gå på den skolan. Hon vill gå på en skola nära pappa så att hon får kompisar nära pappa också. 

Minsta barnet uppmuntrar jag honom att ha umgänge med men han vill inte ha henne mer för då kan han inte göra saker med stora barnet säger han. 

Stora barnet går runt och säger till andra vuxna att hos mamma är vi ute ofta men hos pappa är vi bara hemma. 

Har hon tur går dom runt hörnet in på Coop när hon är där 1 vecka. 

Märker att min glada, sociala lilla tjej börjar bli mer tillbakadragen, hon har blivit orolig och något som oroar mig är att hon säger att hon har läskiga tankar när hon är själv. Jag försöker prata mycket med henne och ta reda på vad som bekymrar henne. Hon säger inte så mycket mer än att hon en av de läskiga tankarna är "varför vi lever?" Är det tankar en 6 åring brukar ha? 

Vad ska jag göra? Socialen kan ju inget göra eftersom vi har gemensam vårdnad. Men jag är orolig över min dotter.