Leva tillsammans utan ett fungerande sexliv

Hej 

Tack för svar. Ett öppet förhållande skulle aldrig fungera för just oss, jag vill ju ha just honom och skulle hellre lämna än att vara med någon annan så länge vi är tillsammans. Det svåra är att han inte liksom vill ta mitt perspektiv, han blir sårad hur fint jag än tar upp det. Han har haft flera relationer så någon gång måste han mött att kvinnor inte alltid kan komma endast av penetration? 

Jag tänker ibland att jag är skadad av alla år av en man som jagade mig sexuellt dygnet runt, att min nya inte är så och att en mer " vanlig " sexualitet ser ut så här. Jag förstår att lust inte alltid kan synka men det känns som att han alltid blir lite obekväm om jag tar initiativ.  Jag i min tur som aldrig tagit initiativ tidigare i livet utan avskytt allt med sex blir osäker på mig själv.  Allt förspel handlar till 90 procent om att jag ska röra honom, han verkar inte alls ha behov av att röra vid min kropp.  Alltid vid samtal så säger han att han absolut är jätteattraherad, vilket gör mig så förvirrad.  Kräver jag för mycket, är det jag som har fel och är skadad av många år av extrem uppmärksamhet, som jag visserligen avskydde

Tack, det känns som jag blir så förvirrad, dubbla signaler. Hade ibland varit enklare om han sa att han inte är attraherad, än att alltid bedyra att han är det men aldrig någonsin uttrycka något som tyder på det. Aldrig uttrycka lust eller åtrå, aldrig visa det. Vissa saker är enormt viktiga för honom, alltid hålla varandras händer utomhus, sitta nära i soffan, säga att man älskar varandra.  Han ber mig ofta om en kram, men tar sällan själv initiativ. Han vill att jag ger honom en kram. Jag som pussar och kramar honom väldigt mycket har ibland sagt att om du vill ha en kram så krama mig, istället för att be mig att komma och krama om dig. Jag har kramat dig flera gånger idag och jag önskar också att bli omkramad så ett sätt är ju att du kramar mig istället för att ropa på mig att kom hit och ge mig en kram.  Det fungerar inte,  han håller benhårt på det som är viktigt för honom, som att hålla handen utomhus men kan inte förstå eller förmå sig att ge mig det jag önskar 

Ja det tycker jag att han gör. Han är omsorgsfull i annat som inte har med intimitet och göra. 

Tack alla för svar, jag behöver försöka se över varför jag har svårt att välja mig själv.  Självkänsla är så klart en del av det. 

Hej,

Tack för att du delar med dig av ditt liv. Måste vara svårt för din partner att leva med en kronisk sjukdom och jag förstår att er situation då blir på det sätt du beskriver 

Tack för era svar, ni har så rätt. Till en början var jag osäker, han är min andra partner och jag har tidigare i livet avskytt allt med sex att göra.  Jag vågade först inte riktigt berätta eller be om något. Att ha lust var något helt nytt för mig. Han har mycket större erfarenhet med flera relationer och upplevdes trygg i sig själv.  Jag tänkte dock att han kanske var osäker han med. Jag hade tidigare rätt gott självförtroende. Detta har dock påverkat mig enormt. Jag har tagit upp mina känslor, berättat hur det påverkar mig.  Han säger att han absolut tycker att jag är attraktiv men att han är väldigt " vanilj" och inte förstår vad han ska göra mer. Jag försöker vara övertydlig, det handlar inte om något särskilt, vill bara ha mer beröring, smek eller kyssar. Han tycker inte om att tungkyssas, hans händer rör knappt vid mig, men vill ofta och gärna kramas. Det är som att närhet är något som han vill ha mycket av men väldigt lite i sängen.  Jag har föreslagit andra ställningar än missionären och från sida, men det blir motstånd. Jag har uttryckt att jag också vill komma under akten, hans svar, ja men då behöver du nog vara snabbare. Det värsta är att inte förstå, jag pratar ihjäl mig men får inget riktigt svar. Jag börjar känns skam över att ha lust, en morgon masserade han min axel i typ 1 minut och jag kände ett lyckorus för jag fick lite närhet. 

Det är nog det som är förvirrande för mig. Han är en omsorgsfull man i många andra aspekter.  Jag föll för så mycket hos honom och trodde att den intima biten skulle falla på plats med tid. Jag kom med mina svårigheter och höll mig själv ansvarig för att jag inte vågade säga vad jag tyckte och behövde. Nu har jag vågat,talat och berättat och vill så gärna förstå

Hej, 

Tack alla för svar, jag tar till mig. Förstår att mycket handlar om min självkänsla. Ja, vad svarar han, han säger att han absolut tycker att jag är attraktiv men har svårt att säga och visa. Han säger att jag ska säga vad jag behöver, jag berättar så tydligt jag kan. Väldigt lite händer,när jag tar upp det igen så hamnar han i resonemang som jag inte hänger med i. Det handlar bland annat om att människor är olika och visar kärlek på olika sätt, att han glömmer bort, att han har svårt, att han måste bli påmind, att han ska försöka.  Eftersom han ofta, nästan dagligen ropar att han behöver en kram, närhet eller liknande så har jag föreslagit att när den känslan kommer så ska själv initiera  närhet istället. Då blir det automatiskt att jag också får uppmärksamhet. Han håller med men det håller inte. Jag kramas mycket, uttrycker mig verbalt,  tycker om att vara nära och tycker inte att vi behöver vara exakt lika där men så klart behöver jag också uppmärksamhet i form att att min sambo initierar närhet 

Han är inte självcentrerad när det gäller ekonomi, jag har bättre ekonomiska förutsättningar, högre lön men han är generös och delar med sig med det han har. Han menar att när han " ropar" att han behöver en kram så är det hans sätt att uttrycka sina behov.  Vilket han tycker är bra. 
Jag och han själv har absolut varit inne på tanken om autism, han har barn med autism.  Det kan vara så och min förståelse finns, men samtidigt så är det ofta så svårt. Jag har föreslagit terapi men han vägrar. På något sätt hade det varit enklare att förstå om han helt enkelt var en person som inte gillade närhet i så stor grad, här är det ju att jag ska krama, lägga handen på, röra vid honom osv. 

Ja det här var den första mannen jag dejtade, min andra partner. Jag valde att inte dejta eller träffa någon under två år efter skilsmässan. Jag provade därefter att första gången i livet gå in på en dejtingsida. Som kvinna blir man ju lite överröst på dessa sidor, jag valde att träffa honom och stängde snart därefter ner sidan. Hans barn bor hemma men är vuxna. Det förväntas inte att jag ska ta hand om dem något särskilt.  Han visar omsorg om barnen med jag varken han eller hans barn uttrycker med ord uppskattning eller ömhet mot varandra. Det är överlag väldigt lite dialog. Den han har närmast kontakt med är sin mamma, han har också en hel del kvinnliga vänner, de umgås inte aktivt för närvarande men något säger mig att det funnits i form av att han tycker om kvinnlig uppmärksamhet. 

Visst var det så att jag var utsvulten när vi träffades och var 40 år och upptäckte för första gången att jag har en sexuelllust. Jag tror faktiskt inte heller att han ändrar sig. Det jag inledningsvis funderade över var om jag som var gift i många år med en man med missbruk, även sexmissbruk, blivit så van vid intensiv uppvaktning, trots att jag avskydde det, att jag nu kräver för mycket. Men egentligen spelar det ingen roll, jag har oavsett rätt att känna att jag vill mer

Jag tror att min sambo har autism, det tror han med. I mitt yrke arbetar jag med att förbereda  underlag till psykologer som arbetar med npf- utredningar, jag har också rätt stor erfarenhet av att leva nära människor med npf- diagnoser. Med det sagt så är jag ingen expert och visst kan jag känna igen mig själv i många kvinnor med autism. Min sambo är som sagt inne på samma spår, men vill inte utreda då han aldrig skulle söka någon form av stödinsatser. Han har en bakgrund inom sportens värld och mycket socialträning i sitt yrke. Han beskriver dock att han alltid haft det svårt med sin självbild och blir extremt trött i sociala sammanhang. 

Hans många kvinnliga vänner och min tanke att de är för ett uppmärksamhetsbehov bygger på att när vi träffades så berättade han om dessa, de hade också lite kontakt till en början.  Jag uppmuntrade detta och ville en bit in i förhållandet träffa dessa, då jag flyttat till hans hemstad. Han var positiv till detta men nu två år in har det aldrig skett, någon träff blev inställd men han beskrev det sedan som att jag ändå inte passar med dem, de är inte min typ och att han vanligtvis inte har kontakt med kvinnliga vänner när han är i förhållande.  Jag ifrågasatte hur han tror att de vännerna känner när man endast umgås och pratar när man inte har en partner. Min sambo är en god lyssnare, arbetar med många kvinnor och det är ofta där han träffat tidigare partners. Han är inte den som skulle prata med någon på krogen. Jag tycker så klart att han är enormt attraktiv, han är ju den första mannen som jag upplever lust med. 

Jag tror som många sagt att det nog inte kommer bli så mycket ändring, han vet kanske inte hur eller har inte engagemanget för det. När han har engagemang föt något då kan han flytta berg. Han är väldigt mån om att leva ihop, gifta sig och att jag aldrig ska lämna.  Han är villig att lyssna in mig i mycket men just denna här delen av relationen når vi inte varandra. 

Självklart har jag funderat på om förklaringar kring våra svårigheter att mötas kan bero på svårigheter i ömsesidig kommunikation, föreställningsförmåga osv. Svar som kan finnas utifrån en eventuell autismdiagnos. 

Jag har också tänkt att det kan handla om att han inte är attraherad av olika anledningar, inte intresserad av den delen av relationen, haft upplevelser som skadat den delen av honom eller något helt annat. 

Tack för tipset om att " visa" vägen genom att själv söka stöd. Han vägrar som sagt att söka någon form av samtalsstöd, han tycker att det både är meningslöst och obehagligt. Habiliteringen erbjuder stöd där det redan finns en diagnos och han vill inte genomföra en utredning. 

Varför jag finner honom attraktiv? Jag tror att då jag hela mitt liv försökt undvika sex, blivit utsatt för tjat, påtryckningar, ilska och svek. Hela tiden och varje dag utsatt för krav om sex. Ställt upp för husfriden och i många fall varit den enda gången som jag fått uppmärksamhet. Så när jag blir singel och låter mig läka så väcks något annat i mig, min egen sexualitet.
Denna man uppmärksammar mig när vi träffas enormt mycket, fast inte sexuellt. Vi har timslånga samtal om livet, jag slappnar och finner honom både lugn och trygg. På något sätt blir han den som symboliserar min lust och min enda erfarenhet av att uppleva sex som något njutningsbart. Hans utstrålning, hans doft, det finns massor. Men självklart förändras en del av mina känslor kring detta när man inte möts. Jag tänkte dock till en början att jag bär skuld då jag inte uttrycker vad jag vill. Nu har jag dock sagt och förklarat väldigt tydligt