Varför män är ensamma. Nakna sanningen som kvinnor inte vill höra.

Jag förstår inte problemet faktiskt. Om ni inte vill ha dessa tjocka, fula, ytliga kvinnor som saknar självinsikt så är det ingen som tvingar er. Eller är problemet att ni inte tål att kvinnor ni tycker är oattraktiva får komplimanger och uppmärksamhet? Eller tycker ni att dessa kvinnor ska skämmas och banta ner sig till en godkänd vikt för att attrahera er? Var klämmer skon egentligen? Vill ni ha dessa kvinnor eller inte?

Det är frivilligt att ha en relation eller inte. Hittar man ingen som lever upp till ens krav får man acceptera det och leva själv helt enkelt. Varför tycker många män att detta är ett väldigt stort problem? Medan kvinnor kan vara tillfreds med sina liv utan en partner utan att lusa ner hela internet om hur hemska och orättvisa män som grupp är som inte vill dejta dom.
 
Det går inte att tvinga in människor i relationer. Vill man attrahera en man eller kvinna så får man antingen göra sig tillräckligt attraktiv för personen ska bli intresserad eller låta bli och acceptera att man inte är intressant nog och leta vidare. 

Det är liksom inga problem att vissa män är singlar för att de bara är attraherade av kvinnor som är "utanför deras liga" (eller kvinnor för den delen heller om de är singlar för att de inte attraheras av "män i deras liga").

Problemet är när man sedan gnäller på de andra könet och anser att det är deras fel att man är singel. Det är helt ok att man ratar alla kvinnor i ens egen ålder för att man bara vill ha unga kvinnor och helt ok att man ratar normalviktiga och överviktiga kvinnor för att man bara vill ha supersmala. 

Men om man är så specifik i att det fysiska går före personlighet och de med den fysiken letar en annan typ av partner så får man ju acceptera det utan bitterhet, det är ju det valet man gör.

Nät jag först träffade min man så sa han att han aldrig varit snygg nog att få en tjej med sitt utseende så han hade fått utveckla sin charm istället. Men den charmen gjorde ju honom snygg och har gett mig 20 fantastiska år med honom. Jag tror (baserat på min omgivning) att personligheten är det viktigaste för de flesta när det kommer till att hitta en partner, både för män och kvinnor.

Det som diskuteras i sådana här trådar är inte verkligheten utan någon bild man får för sig baserat på att just man själv inte hittar någon och då hellre vill skylla det på något man inte kan styra (för kort eller kvinnorna) istället för att blicka inåt och acceptera sig själv som man är och börja utstråla något trevligare mot omgivningen än vad man gör nu, acceptera omgivningen som de är och se det fina i ens medmänniskor istället för felen. Att trivas med ensamhet som man själv väljer istället för att bli bitter av den. Osv osv

Jag är tex rätt ensam vad gäller vänner. Jag var ledsen över det förut men har insett att det till stor del beror på att jag själv isolerar mig och inte riktigt orkar lägga ned den energi som kan krävas för att upprätthålla vänskapsrelationer. Så nu har jag accepterat att jag är rätt ensam utanför familjen men trivs med det och det är ingen annans fel som inte tar på sig att vara min vän, det är mitt eget för att jag inte orkar vara en god vän (är däremot en bra och trevlig kollega så blir inte helt isolerad).

Mina damer o herrar.

Min 70-åriga farbror vill ha en 20 årig kvinna. Är det synd om honom för att han inte får sin preferens tillgodosedd?
Meep meeep

Mina damer o herrar.

Min 70-åriga farbror vill ha en 20 årig kvinna. Är det synd om honom för att han inte får sin preferens tillgodosedd?
Meep meeep

Mina damer o herrar.

Min 70-åriga farbror vill ha en 20 årig kvinna. Är det synd om honom för att han inte får sin preferens tillgodosedd?
Meep meeep