Dessa jäkla känslor (som kvinna)!

Jag tycker inte att du låter känslig alls, att säga att man älskar den andre och då inte få höra det tillbaka skulle göra vem som helst ledsen. Jag själv hade inte stått ut länge så.

Jag hade sagt att jag behöver höra det om det är så att han älskar dig, att det är en deal breaker för mig. Så hade han fått chansen att ändra sig, annars hade jag gjort slut.

Om du har sagt att det är viktigt för dig att höra men att han inte är beredd att göra den för honom eftergiften så säger det något. Att aldrig ha hört det tillbaka, det är anmärkningsvärt. Inte något som man behöver vara känslig för att analysera och bli ledsen av imo.

Ens familj behöver få höra att de är älskade och uppskattade ibland, eller åtminstone saker som "jag älskar när du skrattar, det gör mig så lycklig" om det nu är så svårt att säga de tre små orden för sig själva.

Jag hade aldrig bildat famlj med en man som är snål med känslor, jag vill inte utsätta barn för att aldrig få höra "jag älskar dig" från sin pappa.

Det räcker med den kärlekslösa uppväxt jag själv hade.
Det skadar. Det ger ångest och tvivel helt i onödan.

Hitta en man vars känsloliv inte ligger stympat i en rostig konservburk av förlegad mansroll, det är mitt råd.

Min pappa är likadan. Han har sagt det till mig 2 ggr i mitt 40åriga liv (endast i vuxen ålder) och till min mamma 1 ggn. Han var en riktig kvinnokarl och har nog krossat många hjärtan, mot min mamma var han trogen och släppte det livet för henne och de var tillsammans i typ 17 år, så nog älskade han henne. Men spärren att säga det var för stark pga hans uppväxt.

Förstår att det för dig känns tomt utan dom orden. Har du läst om de fem kärleksspråken? 

Jag minns faktiskt inte att mina föräldrar sagt det till mig någon gång, men partners och mina barn får ändå ofta höra att jag älskar dom så jag tycker inte att det är en ursäkt. Att inte få höra att man är älskad av en partner kan skapa osäkerhet och ångest, ens partner ska bry sig om hur man känner sig. Njae, jag tycker inte det är ok även om jag förstår vad du menar med att visa det på andra sätt. Speciellt eftersom du säger det, det skapar ett tomrum att inte den andre vill säga det tillbaka. För mig hade det varit en för stor brist hos honom.

Det har inte med din ålder att göra - ALLA vill höra att de är älskade! 
Han får anpassa sig till dina önskemål precis som du anpassar dig till hans.

Gör inte ursäkter för honom. Han är väl lika mogen och vuxen som du? 

Om du är nöjd med situationen så kan man fråga sig hur det kommer sig att du startade en tråd här om det. Men det är inte du som tänker eller känner felaktigt. Du är inte för känslig av det man kan utläsa här.

Du ska nog låta bli att tjata om detta, för då framstår du som en tjatig och "needy" kvinna. Man kan faktiskt inte tvinga någon att säga att de älskar en, utan det måste komma spontant. Det är ju heller inget värt om han känner sig skyldig att säga det, eller säger det bara för att du ska hålla dig lugn, eller hur?

Sedan tänker jag, att det kan vara så att han sätter likhetstecken mellan "älska" och "vara kär" - och att han helt enkelt inte är kär i dig. Men att han har valt dig ändå, för att han tycker att ni passar bra ihop. Eller för att han vet att de tjejer han kan bli kär i är över hans liga. Jag skulle inte forska i det om jag var du, var nöjd med det du har!

Mina föräldrar sa aldrig att de älskade mig. Min mans föräldrar har heller aldrig sagt det till honom. Ändå kan vi båda två säga de orden till varandra!

Din partner har ett och annat att arbeta med. Han använder sina föräldrar som en dålig ursäkt. Vill man att ett förhållande ska fungera ska man vara uppmärksam på sin partners behov och lära sig vad som är viktigt för partnern.

Många människor blir tillsammans med någon de inte är kära i. För att de trivs med personen ändå, med tvåsamheten och gemenskapen. För att det är dags att gifta sig, sätta bo och skaffa barn. Klart att man kan vilja göra allt detta, även om man misslyckas med att få till en besvarad kärlek. Vissa människor kan bara bli kära i människor som är över deras liga, eller som de UPPFATTAR är över deras liga, vilket oftast får samma resultat (d.v.s. de kan inte uppföra sig normalt intill personen p.g.a. blyghet, och då blir det inget förhållande med den personen). 

Då nöjer de sig med någon som de kan få. Det är som sagt jättevanligt. Jag tror att man för sin egen skull ska låta bli att fråga sin partner om den verkligen är kär i en. Det är lugnast att inte veta. Med tiden växer känslor av gemenskap fram ändå, och för de som varit kära går passionen över. Sedan är det inte så stor skillnad längre. Om det inte var så, skulle de arrangerade äktenskapen inte fungera så bra som de oftast gör. 

En annan sak gällande behov. Vi har alla olika behov för att må bra i en relation. 
Jag och min man håller fortfarande hand när vi är ute och går någonstans. Vi kan stanna upp och kyssas på stan. Vi kramas väldigt mycket. Och vi säger att vi älskar varandra. 

Vi människor behöver få veta, utifrån våra behov, att vi är älskade. Din partner tar inte hänsyn till det. Han vägrar faktiskt att ta hänsyn till det och det stressar dig så pass att du lägger skulden på dig själv och dina känslor. Det är inte ett sunt förhållande i mina ögon . 

Sluta lägg skuld och frustration på dig själv när du är ihop med en mupp som inte vill bjuda till.

Skaffa en man som bekräftar dig istället, eller lev singel och bekräfta dig själv.

Som sagt  att han har svårt att säga det stör dig otroligt mycket.