För vems skull skaffar man barn?

Mycket möjligt, så kanske det inte skulle vara.. intressant reflektion! 

Jag tror att barn inte sällan blir till så just för att det finns en biologisk urdrift hos alla, men hos vissa, som dig blir intellektet inkopplat i beslutet, och då kan utfallet bli annat. Inget fel i det heller, det blir vanligare och vanligare. Tips, lyssna på senaste avsnittet från p3 dystopia, befolkningskollapsen , det vidrör ämnet rätt mycket

Jag tror att ett substitut hade kunnat vara ett företag eller verksamhet av något slag. För det är som tidigare i tråden diskuterats, en existentiell fråga och man vill lämna sitt avtryck i världen på ett eller annat sätt, men vill leva vidare.

Inte för att det är kopplat till att skaffa barn initialt, men på sikt blir det en del av föräldrarskapet

De små barn jag känner mer har oftast en rätt enorm förmåga att se glädje i väldigt små ting i livet och dagarna är känslostormande men med många toppar där allt bara verkar helt underbart.  Inte direkt en tillvaro där jag får känslan att jag ska be dem om ursäkt för något, snarare är jag avundsjuk på dem för deras förmåga att hitta glädje i tillvaron på ett helt annat vis än man själv gör så.

För sin egen skull såklart, som med allt annat. 

Ok jag ska lyssna på avsnittet 👍 
ja det hade vart kul att kunna vara företagsam då istället om man inte kan ha barn men som sjuk kan man inte det.. men förstår att du hade varit det.. 

Jag har vart svårt sjuk i många år så jag kan hitta glädjen i det lilla.. eller rättare sagt jag måste det, så då har man tränat på det. Du kanske kan träna upp det om du känner att du saknar det. 

Är det så att det alltid komme tillbaka till sin egen skull?? Tycker jag gjort mycket för andras skull om det ett är människor jag bryr mig om och älskar , saker jag egentligen velat säga nej till men som jag gjort av kärlek men det kanske härleds tillbaka till att det är för sin egen skull på något vis trotts allt. 

om att skaffa barn kan ha  positiva och negativa aspekter
men att för mig blir det en deficit, ett slags underskott eller jag förlorar mer på att göra det än att inte göra det så bör jag kanske inte göra det om det ska vara för min egen skull. Så för enligt din teori att man gör det för sin egen skull så ska jag inte göra det om det ska vara för min skull, för mitt eget. om jag gjorde det för min egen skull skulle jag alltså ha något att vinna på det i så fall, vad kan det va ära ? Stolthet? Om det ger mer energi än det tar.. framtida förhoppningar som oftast bara är förhoppningar om hur saker ska bli mer än verkliga sanningar. 

vad tror du är det som är att man gör det för sin egen skull.. vad får man ut av det?? 

Haha det ska jag absolut inte påstå att jag med all säkerhet hade varit, det är bara ett drömscenario. Jag tror jag får be om ursäkt, jag tror att jag initialt missuppfattade syftet med din trådstart, jag tolkade det lite mer som kritik mot oss som skaffat barn, men förstår nu att det är bredare funderingar du har.

Jag har ett till syfte med mitt liv än barn som det är idag, som jag egentligen lägger väldigt lite tid på, men har en stor dragning till. Kontemplation, att söka inåt och utåt. Jag gillar egentligen inte ordet spiritualitet, för det är starkt associerat med flum, grönt te, indien och gurus. Men det är inte det, utan ren kontemplation utan en spirituell identitet att kladda med.

Så det hade lika gärna kunnat fylla ett större syfte i mitt liv om jag inte hade barn 

Det är det jag gör när jag umgås med barnen.

Helt och hållet för min egen skull ❤️!

För vår skull.Kul med avkommor. Jag hade inte varit samma person idag om det inte hade varit för barnen. Man får vara med om så mycket med barn. Både gott och tyvärr ibland ont.  

Varför skulle någon skaffa barn för någon annans skull och inte sin egen? Ingen skaffar barn för barnets skull, någon som ännu inte existerar. Konstig fråga.

Man vill leva vidare genom en avkomma, vill skapa en egen människa och ha någon att älska, ta hand om och uppleva roliga saker med. 

Jag gjorde det först och främst för att få familj och släkt, eftersom jag som endabarn kände mig otrygg och ensam. Mina föräldrar var gamla och numera bortgångna, jag visste att jag inte skulle ha en enda människa som jag kunde lita på ifall jag inte skaffade barn. En man kan ju alltid lämna en, och så skedde också. Vänner kommer och går. Barn är för livet. Jag mår så oerhört mycket bättre sedan jag fick mina barn!

Sedan har jag känt en längtan, när jag har varit kär i en man, att jag skulle vilja ha ett barn som var en mix av oss... Jag var aldrig kär i min exman, så med honom kände jag aldrig så. Han var ett resonemangsparti. Och nu är det för sent att bli gravid. Men som sagt: när jag har varit kär i olika män, så har jag känt det där väldigt starkt, att jag skulle vilja ha ett barn med t.ex. hans pigga, vakna, vackra, fina, intelligenta ögon... Är lite ledsen för att jag inte fick uppleva det (även om mina barn är fina som de är). 

Hade du velat skaffa barn om du inte varit sjuk tror du?

Osäkert. Det hade vart lättare att hamna i det vanliga hamsterhjulet och göra som alla andra gör kanske om jag inte varit sjuk för nu har jag haft så mkt tid att tänka men jag är inte helt säker jag hade nog ff haft funderingar på om det är rätt för mig eller fel. Hur jag ser på mänskligheten och lidandet. Frågan hade ff funnits där och för vems skull hade jag ff undrat över med eller utan barn. 

jag är rätt analytisk och vill veta vad ngt är bra för och för vem i så fall , vem får gynnas och vem får lida. Jag måste göra en så bra analys som möjligt och utgå från det jag samlar på mig och göra ett beslut utifrån det. 

svaret är att jag inte vet men efter en analys behövt göra ett beslut tillslut. Beslutet kan dock ändras från inte Skaffa barn till skaffa barn, tvärtom funkar ju inte om barnet finns.
åldern är dock en stor faktor och snart har jag inga valmöjligheter om jag inte skaffar barn typ på stört så är nog valmöjligheterna borta.

hittills har jag stått rätt stabilt i beslutet för jag har varit sjuk och det har varit många andra faktorer som varit problematiska men om jag skulle va i en helt annan situation som öppnar upp för valmöjligheten och då väldigt snart så måste jag ändå förhålla mig till iden om att kunna ändra beslutet om omständigheter  är annorlunda. 

Det här har jag aldrig förstått. Vadå missta det för sexualdriften? Det är ju snarare så att sexualdriften generellt sett leder till barn. Det behövs ingen "drift" att föröka sig, det behövs en drift att ha sex och sedan instinkter, beskyddarkänslor och stark kärlek till barnet när det väl finns.

Om fortplantning var vår starkaste drift skulle väl människan knappast på alla möjliga olika sätt försökt förhindra graviditeter på olika sätt genom historien. 

Nej, människan har gjort allt för att förhindra SEX genom historien. Låst in kvinnor i kloster, hållit män och kvinnor åtskilda, könsstympat, infört hedersbegrepp osv osv. Graviditet däremot har inte förhindrats, abort och preventivmedel har förbjudits, även rådgivning om dem, katolska kyrkan har inte ens idag släppt p-medel fullt ut. Istället har många barn setts som en tillgång, som arbetskraft, till att ta hand om föräldrarna på äldre dar, kanonmat vid krig, att få vårt samhälle att växa mer än grannens osv. Så barnafödandet måste ska under ordnade former, inom äktenskap så pappan vet att det  är hans barn och försörjer dem och kvinnan.

Och orsaken att alla vill ha sex är den biologiska driften. Sex ska vara lustfyllt för att det ska bli av och artens överlevnad säkras.

Tja, om aborter och preventivmedel förbjuds är det ju för att folk vill använda det från första början, annars skulle det ju inte finnas något att förbjuda. Jag håller med om att barn generellt har setts som en tillgång, men som sagt, att förhindra graviditeter har också varit vanligt förekommande.

https://muvs.org/media/pdf/a2796-preventivmedel-genom-tiderna.pdf

Det du skriver om sex håller jag med om, det är därför jag är skeptisk till att just förökandet skulle vara själva driften.