Anonym (Myggan89) skrev 2024-08-31 12:57:44 följande:
Nu kommer ett ev lite annorlunda inlägg.. hur känner ni inför gravidbesked runtom er? En av mina närmsta vänner berättade precis att hon väntar sin tredje. Jag väntar fortfarande på min första 💔 alla nära vänner vet att jag längtar och att vi kämpar och är OTROLIGT förstående och osjälviska. De tar alltid mina känslor i beaktning, nästan mer än de borde.. men det blir tyvärr inte lättare för det.
Jag känner mig så FRUKTANSVÄRT utanför. Utanför den här världen som det innebär att vara förälder. Jag känner mig misslyckad. Det känns som folk runtom kring tycker synd om mig och att vekanta som inte känner mig så väl funderar varför inte jag har barn. Jag känner mig omsprungen och tvingas ständigt glädjas åt ALLA andra fastän jag går sönder varje dag. Jag stålsätter mig för babyshowers, för gravidmagar och för barnvagnar VARJE dag. Och det känns verkligen som alla runt mig är gravida. Liksom till och med min frisör idag hade en kula och överallt ser jag bara kulor på magen.
Jag vet inte om jag orkar mer. När blir det min tur? Och hur gör ni med eventuella liknande känslor?
Sorry för långt och blottande inlägg. Hoppas okej och hoppas nån förstår ❤️
Åh, tack för att du är öppen och delar med dig.❤️
Jag trodde länge att jag inte ville ha egna barn, men nu när vi bestämt oss känns det liksom som att alla ?sprungit om? och vi behöver skynda oss (om det ändå funkade så).
Jag missunnar verkligen ingen att få uppleva att bli förälder , men förstår vad du menar med att känna sig utanför. Det är som att man missat intagningen till drömklubben liksom.
Har ni är n plan för hur länge ni ska försöka?
Jag kände iaf att det blev mycket lättare efter att vi satte oss ner och diskuterade vad vi ska göra om det inte går. Är vi villiga att gå igenom IVF? Är adoption ett alternativ? Eller sätter vi en tidsgräns och efter det så ger vi all kärlek till våra vänner/släktingar och deras barn och lever livet som DINKs?
Sen är det en kamp mot hjärnspöken hela tiden. Och under tiden passar jag på att hitta alla guldkorn i vardagen som kommer med att inte ha barn, det är ganska många när man börjar tänka efter.
Det är svårt när man vill något så mycket och allt man ser är andra som lyckas. Jag vet inte om detta hjälpte dig något, men du är verkligen inte ensam om dehär känslorna. Prata om dem med din partner, och gå igenom det tillsammans. Andras tankar och åsikter spelar ingen roll, även om det känns så.
