Anonym (Less) skrev 2024-08-12 22:53:06 följande:
Ok, både skönt att höra att jag inte är ensam om detta dilemma, men å andra sidan tråkigt att du också känner så. Det är precis som du säger att jobbet äter för mycket tid och med pendlandet blir det ingen tid till barnen. Jag är separerad och bor inte tillsammans med någon mer som kan bidra ekonomiskt, så det blir ett evinnerligt slit hela tiden och inget för mödan på något sätt. Men för mig just idag, så är droppen att jag fick detta mejl om en uppgift som jag inte har kompetens för och som egentligen ligger på en annan enhet, men som min chef nog tycker att det är kul om hon kan casha in för och få någon av oss att göra, och nu var det mig hon frågade. Jag känner att jag kan göra det jag hinner och som jag klarar av, men inte en massa smörja som jag inte har kompetens för. Jag har mejlat min chef och sagt nej, men hon är inte tillbaka från sin semester på ett tag än. Fortsätter det med mer sådant här så får jag gå till vårdcentralen och be att bli sjukskriven och så får chefen berätta för hr varför vi sitter med andra enheters arbetsuppgifter. Jag är så arg nu. Jag undrar varför ingen mer undrar hur det kan komma sig att vi har effektiviserat så mycket överallt i samhället men ingen som jobbar har fått mer tid. Min mamma var hemma med oss barn medan min pappa jobbade och vi hade råd med hus och bil. Nu jobbar alla och de flesta har inte råd med en vettig bostad. Har jobbat en dag efter semestern och det känns som en evighet.
Liknande situation hos oss också.
Läggs bara på mer och mer och det känns som att man aldrig hinner sätta sig in i det nya förrän något nytt ska läras in.
Det är ett evigt ekorrhjul och jag blir helt dränerad och orkar knappt med mina barn och tappar kontakten med allt flera vänner då jag inte orkar med något utanför arbetet.
Vi har blivit som robotar och balansen mellan arbete och fritid existerar knappt.
Så less
