Min familj tycker att jag är sur hela tiden. Jag tänker att det har med min självkänsla att göra, att jag är så sur och känslig för kritik för att jag egentligen inte har så höga tankar om mig själv, men jag vet inte. Finns det någon som har några tips på hur jag ska komma ur det här, eller som känner igen sig? Jag vill inte vara en sur pappa och make längre...
Trivs du med ditt liv? Med jobbet, platsen du bor på, fritiden, de människor du har omkring dig? Gör du regelbundet saker som du tycker är roligt?
Om det stämmer att du är sur och känslig pga dålig självkänsla så sök hjälp att jobba på din självkänsla och ta reda på varför du inte trivs. Du kanske behöver byta jobb, skaffa dig en hobby du blir glad av, gå en kurs för att utvecklas osv.
Jag får också höra, främst från min mamma (eller egentligen bara henne) att jag är så sur. Ryck upp dig brukar hon skrika. Problemet är ju att när man alltid blir kritiserad för hur man agerar eller ser ut så blir man ju spänd i närheten av den människan.
Jag brukar gå runt med axlarna uppe vid öronen och vänta på ett utbrott och maniskt le men kritiken kommer ändå. Jag tror att jag har ett ganska bittert ansikte när jag slappnar av i det, och ibland är jag också trött men det är inte samma sak som att jag är sur. Och att jämnt höra att man ser sur ut stärker inte självkänslan eller bättrar på humöret.
Den här relationen har helt sabbat min självkänsla och jag har nu börjat prata med en psykolog för att försöka få ordning på det här. Jag fixar inte kritik helt enkelt och tar alla meningsskiljaktigheter som kritik mot min person.
Det är verkligen jättejobbigt och jag råder dig med att ta kontakt med en psykolog för din egen skull.
Min exman är en sån person.. Han blev surare med åldern och rent av outhärdlig att leva med sista året innan jag skilde mig. Det var fel på allt och alla , tog allting personligen fast han i samma andetag vägrade inse att han var problemet och tyckte folk konspirerade mot honom inklusive jag och våra barn... Han klarade inte av att närstående lyckas och var genuint missunsam på allt.
Jag insåg att det var livets alla missade chanser som gjorde honom allt mer bitter med åren och det gjorde honom blind för dom möjligheter som fanns framför honom . Samt att det givetvis gjorde honom låg på självkänsla och självförtroende.
Han var fruktansvärd mot mig och våra barn och bitterheten blev elakheter . Han vägrade ta hjälp och vid påtvingad terapi via jobbet gick han två gånger där han ena gången skyllde allt på mig och andra gången skyllde på jobbet som han ansåg misstänkte honom för alkis.. ja givetvis drack han för mycket men det var ju nn annans fel...
Så mitt råd... snälla sök hjälp innan du förstör hela din familj..