Liv efter detta?

Man ska inte blanda ihop medvetande och liv alla gånger. Liv skulle kunna klassificeras som metabolism, alltså fysiska enheter som omsätter energi. Men du kanske syftade på huruvida medvetna upplevelser finns efter döden? Argument som pekar på att så är fallet:

1. Medvetande är energi och energi kan inte förstöras.

2. Ingenting kan inte existera, alltså är existens i någon form ett måste.

Lyckönskningar till dig!

1. Ja, energi beskrivs via termodynamiken, helt riktigt. Det får jag helt enkelt ta som en miss från min sida. Däremot kan, vad jag vet, våra kroppars massa inte försvinna, det är väl stelnad energi. Det kan bara bli, eller uppgå i något annat. När upphör en kropp att vara en kropp, när uppstår ett jag? 2. Precis, matematik är ett formellt språk som vi människor har konstruerat, det existerar endast mentalt. Nej, inte som jag förstår det, allt som finns kan inte förpassas till icke-existens ens teoretiskt, eftersom det då skulle finnas som teoretisk möjlighet.3. Och jag tyckte om att läsa ditt inlägg. Varelser som fungerar som substrat för medvetandet är användarna.4. Fast det är inte riktigt så jag resonerar, det kan hända att jag har varit otydlig där. Snarare menar jag hur någonting som existerar skulle kunna försvinna, med hänvisning till punkt 2. Att det uppgår eller blir något annat, innebär inte att det försvinner, bara att det förändras. Cellerna i en människokropp förnyas under livets gång, men kroppen finns kvar.Enligt mig syftar evig på just tid, medan oändlig syftar till exempelvis oändligt många primtal.

Ja, det har jag inga bra svar på. Möjligen finns endast potentialer och möjligheter i någon form. Det är bara jag som spekulerar, något jag tycker om, men inte något jag anser mig vara bra på. Däremot är det något jag försöker utveckla, möjliga förklaringar. Det kan vara intressant att vända på det, fanns universum innan det fanns medvetande? Man kan förstås blanda in Robert Lanzas biocentrism i det hela, problemet är att det verkar leda till misstolkade överdrifter av Köpenhamnstolkningarna gällande kvantfysik. Jag föredrar att tänka på det som att vi har ett gränssnitt som ger oss precis den information vi behöver för att överleva och fostra avkomma. Jag tänker mig att det kanske finns andra medvetanden än de jag-medvetanden vi känner till. Som en liten jämförelse: Vi-upplevelser består av flera medvetanden som samupplever, jag-upplevelser består av enskilda medvetanden eller aktörer, kanske dessa aktörer i sin tur består av mindre byggstenar i form av andra medvetna aktörer, som till sammans bildar jag-upplevelsen, ungefär som jag-upplevelse bildar vi-upplevelsen. 

Ja, qualia är ju just det, att vi upplever lite olika, vi är inte överens om allting, vi har olika upplevelser av hur svartpeppar smakar och beskriver olika hur det är att stå på morgonsval klippa i soluppgången. Däremot har vi intrasubjektiva upplevelser, vi kan och är överens om en hel del företeelser.

Logik är ett verktyg, ungefär som en vattenkanna eller skruvmejsel. Fria spekulationer kan vara intressanta ibland. Neurala korrelat har inte kunnat visa hur medvetandet uppstår, däremot tycker jag att det är en bra idé att fortsätta på det spåret, men det innebär inte att man ska lämna andra spår, eftersom frågan om vad medvetandet är kanske är felställd. 

Ville bara utveckla ovanstående inlägg. Har varit hemma en hel del och varit lite orkeslös och så. Till hösten börjar jag att studera och därmed minska, min förhoppningsvis inte alltför irriterande, närvaro och inlägg här på forumet.  Man kan helt bra fritt spekulera och sedan prova det logiskt, istället för tvärtom. Verkar eller visar det sig orimligt kan man göra om proceduren. Fast vi vet ju också att det går att dra ett helt logiskt resonemang även från felaktiga utgångspunkter, därför är själva frågeställningen om vad medvetande är intressant. För de som är väldigt vetenskapligt inriktade, så är ju vetenskap en metod, inte en tes eller teori i sig.

Anta att två personer umgås, den ena säger något lustigt varpå den andra ler eller skrattar. Leendet eller skrattet är inte glädjen, lyckan eller lustigheten. Det är en symbol som vi kan uppleva och läsa av. Samma person kanske senare höjer ögonbrynen, säger hmm och andra uttryck, vilket sedan avkodas av den andra personen. En form av datakompression där massvis med information avkodas. Hur mycket information rymmer glädje, kärlek eller känslan av ro? Jag vet inte, men uppenbarligen kan den förmedlas med relativt enkla medel, trots sin komplexitet. Iakttar vi däremot andra arters känsloupplevelser får vi svårare att avkoda information, speciellt om vi börjar med nära artfränden och sedan sådana som är längre och längre bort från oss. Filosofen Thomas Nagel ställde en gång frågan hur det skulle kännas att vara en fladdermus. Hur känns det att vara ett virus? Kanske är det så att den faktiska begränsningen finns i vårt gränssnitt, alltså i våra perceptioner, vi kan inte avkoda all information helt enkelt, därför har så gott som all modern vetenskap utgått från fysikalismen. Vilket i så fal skulle vittna om ett väldigt välutvecklat gränssnitt.

Det här kanske är en sannolikhet. För att sannolikheter ska kunna existera måste det till en minsta struktur som kallas för mätbart rum, tror jag. Utan det går inte att göar några som helst förutsägelser. En upplevare upplever och förnimmer information, fattar olika beslut och agerar sedan utefter de besluten. Förändringar som alltså är villkorade uppstår, du vill ha en sallad, men känner doften av curry i en vällagad fiskgryta och bestämmer dig för den istället. Den här dynamiken skulle kunna beskrivas med hjälp av en Markovkedja, tror jag. Upplevelser skapar förnimmelser, som skapar beslut, som skapar ageranden, som skapar upplevelser osv, där det ena inte finns utan det andra. Typ som en treenighet mellan subjekt objekt och verb. Det finns spaltmeter mer att tillägga, men jag ska inte sabotera mer. Det är en konst att få med mycket information i lite text.

Logisk så sätt att den följer en konsekvent argumentationslinje som baseras på vissa antaganden ja. Däremot är det både spekulativt och empiriskt svårtillgängligt som ämne. Kom att tänka på tankeexperimentet om Boltzmannhjärnan, eller rentav i plural. Det bygger på på idén att i ett universum som varar tillräckligt länge och är i termisk jämvikt, kan slumpmässiga kvantfluktuationer leda till strukturer som då kan uppstå. Komplexa strukturer som medvetna hjärnor, fullständiga med medveten uppfattning och allting.

Konceptet bygger på idén att i ett universum som varar tillräckligt länge och är i termisk jämvikt (det vill säga utan någon märkbar förändring i energifördelning), kan slumpmässiga kvantfluktuationer leda till att strukturer uppstår ur kaos. Dessa strukturer kan vara så komplexa som medvetna hjärnor, fullständiga med alla falska minnen och medveten uppfattning av att vara en varelse i en verklig värld. Det bygger på sannolikhetsresonemang och att om ett universum existerar tillräckligt länge kommer allt som är möjligt att hända någon gång. Då det är enklare att en enda hjärna blir till än ett helt universum, borde det finnas fler Boltzmannhjärnor än hela universum med stabila livsformer.

Hur man har föreställt sig universum har ju varierat över tid, lite beroende på vad som ligger i tiden och så.