Ångrar mig efter första aborttabletten, ngn med erfarenhet?

Hej B,

Jag fattar vad du menar men jag kan inte fullfölja innan jag är helt hundra på att fostret inte lever. Så länge det finns minsta chans att det överlevt så hänger jag fast vid det halmstrået. (dock tror jag det är kört för jag har inga graviditetssymtom kvar)

Progesteron är vanligt motgift mot mifegyne i t ex USA men svenska vården vill bara inte erkänna det.

Tack för att du skriver! Förstår precis, man är så förvirrad av alla hormoner att det inte går att tänka klart?

Känner som du, ser barn överallt, kommer för alltid tänka på hur gammalt barnet hade varit. Fattar inte hur jag kunde vara så otroligt dum! Det var verkligen bara tillfällig sinnesförvirring, hela sommaren har vi sagt att vi ska behålla barnet, sedan började jag tänka på hur opraktiskt det skulle bli och fegade ur, vilket jag aldrig kommer att förlåta mig! Men skönt nånstans att höra att man inte är ensam.

Kram

Ja, jag tror som du skriver. Ringde gynakuten samma dag och en barnmorska där hävdade att hon aldrig ens hade tänkt tanken att man skulle kunna ta progesteron, vilket jag inte tror på. Jag googlade fram det på 2 min, om hon jobbat med det ett helt yrkesliv lär tanken ha slagit henne nångång... Kontaktade privata mottagningar också men de sa bara att de följer VGR:s riktlinjer (vilket alltså betyder att de känner till att det går, men riktlinjen är som du säger att främja abort - är man det minsta osäker ska man alltid göra abort, de bara kastar tabletterna på en).

Håller med ang fullfölja och missbildningar. Troligen har jag redan förlorat barnet men jag tänker vänta och se, det finns frtf en pytteliten chans till ett mirakel.

Jag har läst på om missfall och fått pyttelite hopp igen, tycker inte det jag fått låter som ett missfall eftersom jag bara blödde i några timmar. Vissa kan ju blöda mycket utan att det är missfall. Blodklumparna var otäcka, men det vore väl konstigt om fostret är det absolut första som kommer ut? Det kanske var levrat blod som kom ut när cervix var uppmjukad av tabletten?

Helt blödningsfri sedan igår morse. Kan ju förstås inbilla mig, men tycker att jag börjar känna av lite gravidsymptom igen också, men det kan vara önsketänkande (eller för att hormonerna sitter i).

Har lyckats boka privat ultraljud på måndag så då får jag veta. Försöker ställa in mig på att fostret troligen är dött men kan inte låta bli att hoppas lite ändå. Det hade gått mer än 63 dagar från min senaste mens när jag tog tabletten, kanske ökar det fostrets chanser att överleva litegrann?

Whoah, öh, tack för varma ord till en människa i kris?

Jag har barn, tackar som frågar. Och jag har tagit ett beslut som jag kan stå fast vid, nämligen att jag verkligen vill ha det här barnet också.

Däremot tycker jag inte att människor utan empati borde få ha barn...

Jag har inte hittat någon information - och då har jag ändå dammsugit hela internet i flera dygn - som säger att det finns ngn direkt risk för fosterskador, OM barnet överlever. Den stora risken med tabletten jag tagit är missfall/att fostret dör när progesteronnivåerna går ner. Klarar man de kritiska dygnen brukar det gå bra sedan. Däremot kan inget läkemedelsföretag av juridiska skäl säga att det INTE finns risker, men det är en helt annan sak. Dessutom kommer det synas på ultraljud isf. (Det finns ngr få dokumenterade fall med klumpfot efter att mamman tagit mifegyne, men ingen hög sannolikhet.)

Jag önskar sannerligen att sjukvården hade gratulerat mig till graviditeten och ställt lite mer kritiska frågor om VARFÖR jag ville göra abort, samt sagt åt mig att vänta några dagar, istället för att typ trycka tabletten i handen på mig. Oansvarigt och moraliskt fel av dem.

Jag har t ex varit nära att få blindtarmen utopererad fastän jag inte hade ett enda symptom på blindtarmsinflammation. Fördröjde operationen enbart tack vare extrem envishet, när nästa skift började ställde de sig frågande till den första kirurgens åsikter och höll med om att jag absolut inte skulle opereras.

Sedan håller jag med om vad Cathariiina skrev om transvården, där kan man verkligen snacka om att experimentera med kroppen med helt bisarra följder. Men det är ju enligt riktlinjerna, så det är helt okej...

Hej!

Orkar inte läsa alla inlägg fram till idag, men såg att några oroar sig för missbildningar. Jag är inte dum i huvudet, jag har såklart ställt ungefär tusen frågor till läkare och övrig vårdpersonal.

Svaren jag fått från dem är:

Det här händer då och då, att folk ändrar sig. Det brukar inte vara några problem, men de får inte säga det, eftersom de inte kan garantera att det inte uppstår komplikationer. Detta gäller ju för mycket saker, t ex alla kostrekommendationer. Det är inte så att man automatiskt får ett missbildat barn för att man dricker alkohol, stora mängder koffein och vräker i sig lakrits mm, men det är inte rekommenderat att göra det.

Alla läkare jag pratat med säger att den stora risken med mifegyne, är att framkalla ett missfall. Händer inte det så är risken minimal för att det påverkar, men då det finns ganska få fall och man inte har bedrivit tillräckligt mycket studier, så kan man inte säga något säkert.

Fostret växer hursomhelst som det ska enl vad som går att se hittills (var på nytt UL igår).