Hur hanterar ni åldrande föräldrar?

Jag tycker också det blir mer och mer "en och samma" historier, men det bekommer mig inte så mycket. Varje dag jag får ha mina föräldrar kvar i livet är en vinst för mig
 Då får jag väl sitta och lyssna på det man hört så Många gånger förr och bara acceptera att det blir lite enformigt ibland. Farmor var likadan medan hon levde. Men sen är båda mina föräldrar lätt att byta ämne med. Jag lyssnar och sen leder jag in på något annat samtalsämne. 
Njut varje dag av att du får ha dem kvar i livet. 

Det känns såklart väldigt jobbigt. Min pappa är 74. Han kan varken klä på sig, röra sig eller stå på benen, knappt prata heller längre. Har sett honom långsamt bli sämre sedan 60-årsåldern. 

Mamma valde att fullständigt strunta i honom och hela familjen. Dra ut och supa istället. Hon ville kasta ut honom. Jag fick prata med pappa om att han till slut behövde vara på ett äldreboende. Sa att det var pga oro och för hans säkerhet. Han lyssnade på mig och förstod. Han höll med själv också. Var annars rädd för att han skulle bli ledsen. Vet att han absolut aldrig någonsin hade velat vara på ett sådant ställe egentligen. Men det vill väl ingen. Men jag ordnade iallafall så han kunde få vara på ett nybyggt äldreboende här i närheten. Där jag vet att han ville vara. Om han var tvungen. 

Det var hemskt att mista mamma mitt uppe i allt, som sade upp kontakten med mig och resten av familjen. På allt när pappa blev allt sämre. Blockerat mig. Det tog tre år att komma över det. 

Vi har alltid varit nära. Han ringde mig i princip varje dag när han kunde det. Skrev sms också. Nu kan han inte det längre tyvärr. 

Men jag försöker tänka såhär. Jag känner honom så väl att jag vet vad han gillar för kaka och dricka. Köper sllt gott jag kan komma på till honom. Försöker skämma bort honom på så vis. Att se honom glad är det enda jag vill. Det är det viktigaste. Det är små saker som ett leende eller en kram, som säger allt. 

Du är inte ensam. Kram 

Har också alltid varit pappas flicka. Kommer alltid vara.

Herregud, min man är 53 och är så redan- vår son bara stönar när pappa ska berätta samma sak för 450:e gången.

Jag känner tyvärr mindre och mindre för mina föräldrar. De är nästan 80 år men superpigga, bor i sitt hus och har tusen saker för sig (mycket mer energiska än vad jag är) men det är som att deras riktiga åsikter kommer fram nu.

Pappa som är kristen fördömer tydligt homosexuella och tror inte på miljökrisen, han tycker att Trump är en okej ledare och ber bordsbön varje måltid så det är svårt att sitta bredvid och inte protestera bara för att han är gammal. Det blir ocharmigt och tröttsamt och jag måste dölja hur illa jag tycker om religion för att inte bråka och vår relation blir ju därför inte särskilt äkta. Mamma är mjukare och håller inte med om allt men protesterar inte heller.

De frågar aldrig frågor om mina barn eller om mig, det frågar inte om hur vi mår eller hur livet ser ut utan de vill bara ha oss där som någon sorts sällskap (men bara för några timmar, sen måste de titta på nyheterna eller ut och kratta i trädgården9.

Jag kanske kommer sakna dom när de dör men jag vet inte faktiskt, religionen har ett sådant fast grepp om dom att vi inte kan mötas på riktigt. Vi är inte osams och min barndom var bra men de är människor jag inte skulle velat ha en relation med om vi inte var släkt.

TS passa på och umgås med din pappa så längd du kan. Det är ju småsaker du beskriver, tycker jag.
Jobbigt blir det när föräldrarna blir sjuka och inte längre klarar sig själva, det tycker jag är hemskt. Att se sin älskade pappa bli sämre och sämre, plus stressen för att se till att han får bra vård och omvårdnad. 

Döm inte äldre människor baserat på deras åsikter. Det var ett helt annat samhälle när de växte upp och det har format dem. Det är inget rimligt krav på någon i 80-års åldern att han ska gilla homosexuella.

Att de är ego är dock något att döma dem för. Den här äldre gruppen som inte bryr sig om den yngre generationen är bara för mycket imo. Jag träffar mina föräldrar fortfarande med jämna mellanrum men har det mest som en antites för hur jag själv vill bli när jag blir gammal.

Barn och barnbarnen är det viktigaste vi har.  Det förstod våra föräldrars föräldrar men det har gått många av 40-talisterna förbi.

Kan det inte också handla om personlighet? Min mamma är 60-talist och inte bryr hon sig om folk i sin omgivning direkt. Ingenting. Alla andra gör bara fel utom hon själv. 

Min pappa däremot är 40-talist och jag alltid tagit alla andra före sig själv. Körde över sin egen fot men skulle ändå skjutsa oss till skolan osv. Men han hade en dålig uppväxt också. Så han ville väl inte att vi skulle ha det likadant. 

Ja, personlighet är definitivt en del av det. Men det går inte att komma ifrån att vissa beteenden är betydligt vanligare i vissa generationer.

Det är jobbigt att se sina föräldrar bli gamla, skröpliga eller sjuka. Det ger upphov till mycket tankar och framförallt en förvarning om vad som väntar en själv. Speciellt när man också inser att man numera har fler år bakom sig än framför sig.

Jag har mist min mor, jag var med henne i dödens väntrum och in i döden. Har min pappa kvar och han befinner sig fortfarande i väntrummet där livet inte vill släppa taget om honom. Det är inte lätt att göra rätt men man får göra så gott man kan i alla fall. Visst blir de jobbiga och tjatiga emellanåt men man får försöka ha överinseende med det så gott det går och istället försöka vara en god medmänniska. Poff, så är de en dag borta. 

Min mamma är inte gaggig ännu men har jobbig Parkinson. Hon behöver en del hjälp. 

En sak som jag har tänkt på och som kanske kunde hjälpa dig att slippa upprepningar av samma historier är att göra någon slags bok om min mammas liv. Jag tänkte be henne berätta om sin uppväxt mm. Eftersom långtidsminnet ofta funkar bra hos äldre kan det bli intressant och detaljerat. 

Min pappa skriver själv en bok om sin barndom, historier han berättat massor av gånger och som var spännande när jag var barn men inte sen. Det negativa runt boken kanske också förstärks av att han inte alls frågar oss om vår barndom, mer än om semestrar han själv var med på och betalade och det till slut handlar om honom ändå.

Han skulle bli otroligt ledsen om han läste det här men det är verkligen sant, han är ointresserad av oss och sina barnbarn även om han vill att vi ska ha det bra i livet och att han älskar oss. Detta är heller inget nytt, han har varit sådan här hela livet men det är inte förrän jag själv fick barn som jag har insett hur ointresserad han är.

Min ena förälder valde att ta sig av daga innan hen hann bli gammal och skröpplig. Det är en enorm sorg i mig att jag faktiskt inte får uppleve hen gammal och grå, även om det i sig är en sorg och rädsla. Men jag hade gett mycket för att höra samma gamla historia om och om igen. 

Detta trauma har lett till att jag inte blir irriterad eller trött när jag hör samma historie om och om igen gällande min andra förälder, sålänge hen är lycklig och glad över att berätta historien så är det som är viktigt för mig. Jag lyssnar. Hen berättar. Även om det är jobbigt att se hen bli äldre så är jag så glad över varje sekund jag har kvar med hen. 

Livet är skört och oförutsägbart. Allt kan ändras på en sekund.

Man betalar en slant under bordet så löser det sig ...

Du ska suga in de historierna. Du ska skriva ned dem. Du ska spela in dem på ljudfil. När dina föräldrar tystnar så är historierna och rösterna borta för alltid.

När historierna finns kvar kan du sedan berätta dem för dina barn som då får en känsla för anknytning bakåt i tiden. Ett sammanhang.

När den generationen är borta är det du som är den äldsta generationen som alla förväntar sig kunna få svar på alla frågor av.

Och under tiden så står vi tålmodigt ut med att höra samma historia för förtielfte gången eftersom det roar pappa att berätta den.