Varför är det så stort focus på sexualiteten i ett förhållande?
Om min partner avvisat mina inviter under en längre period och sedan kommer till mig och utrycker en saknad av icke-sexuell närhet har jag mycket svårt att på ett autentiskt sätt ge detta, jag känner mig närmast utnyttjad, som en sorts andra sorterings-man som ska ge trygghet och stabilitet men inte är intressant för sex.
Har min partner däremot varit öppen för mina behov är det inga problem, då kan jag ge hur mycket närhet som helst i princip, och tycker om att göra det.
Det är inte ett "tis-for-tat"-tänkande grundat på att bara ge när man tjänar på det, utan något djupare.
Så min erfarenhet är att i en relation ska detta ske i ett naturligt flöde, samtidigt som det krävs en medvetenhet kring detta hos båda parter för att det ska bli bra.
Men för att ha en könslomässigt nära relation behöver den vara grundad i att bägge parter i relationen tycker om att tillfredsställa sin partners behov, må det vara sexuellt, emotionellt eller materiellt.