Prata med mamma om min flickvän

Herregud sidan 12 är denna tråd på, nu hoppar jag bara in här så förlåt om jag missat något viktigt i konversationen här tidigare. 

Som jag ser det försöker man lösa det man har problem med med sin partner, den det berör, först och främst. Man springer inte som en liten pojke till mamma med era problem. Din flickvän har helt rätt.

Din mamma vet saker om ert förhållande, om din flickvän som din flickvän inte har fått vara delaktig i eller godkänt. Det är inte schysst mot henne. 

Din mamma är din mamma. Du kommer alltid ha högre status än vad din flickvän kommer ha. Du kan dessutom medvetet eller omedvetet ha gett din mamma en sämre bild av din flickvän än vad hon förtjänar. Din flickvän kommer aldrig kunna försvara eller förklara saker som din mamma faktiskt inte har att göra med. Din flickvän vet inte eller vet inte om hon kan lita på vad du sagt till din mamma är allt eller om där är mer du inte erkänt du tagit upp med henne och hur ska det bli i framtiden? Vad kommer du då berätta för din mamma? Hur roligt tror du det här är på en skala för din flickvän? Ska hon vara med där och låtsas vara glad sedan i er familj och låtsas som ingenting? 

Jag har själv haft problem med min man och något som heter gränser. Han har en gränslös förälder och han själv är helt gränslös när det kommer till att "tycka till" och kritisera mig inför hans familj. Han har ingen vi-känsla, den finns inte där.
Avslöjar på stora vis och på små vis. Där är inget vi och där är ingen lojalitet. Han har svikit mig när jag behövt honom som mest. Att han sedan efteråt kommer ängslig och kärleksfull räcker inte. Han har svikit där och då. Vi ska gå i terapi är det tänkt, men vi får väl se hur det blir med det. 

Jag ser honom idag som en svikare. Jag känner inte det där Vi-et längre. Jag kämpar inte för det Vi-et längre för jag har varit ensam om att vilja ha det så. Jag har varit ensam med honom hela tiden. Man måste vara överens och vilja ha det på ett speciellt vis båda två för att det ska gå bra. 

Din flickvän är som jag till 100% . Jag skulle aldrig jag springa till mamma och berätta om våra problem då det för mig handlar om respekt för min partner och för vårt liv tillsammans. Jag tänker så. Jag skyddar honom så. Jag skyddar vår relation på det sättet. På ett sätt han aldrig gjort. 

Den där vi-känslan, TS, den bygger på att man faktiskt kan och vill tänka sig in i sin partners situation. Har du tänkt dig in i din partners situation? Förstår du att din situation är mycket annorlunda från hennes situation? Förstår du vilken roll du ska spela i det här för att vara en bra partner till henne? 

Det är ni två som ska vara vuxna nog att försöka lösa era problem sinsemellan, lämna ut era föräldrar. Är du vuxen så är du. Det krävs att då agera som en vuxen i en vuxen relation, inte skifta så fort det passar dig. Då har du i mina ögon inte i en relation att göra längre, precis som min man inte har att göra i vår relation. 

Tillit och respekt är nyckelorden här. 

Du och jag tänker olika här. Jag är en sådan person som när jag är i ett förhållande så lämnar jag inte ut våra problem till andra, dvs inte till min mamma, pappa, syskon eller till vänner. Det är så jag är som individ, som kvinna. Hur vanligt eller ovanligt detta är rör inte mig då det är det jag tycker är mitt sätt att bidra med något gott i vår relation. Är problemen så stora att jag måste ha det här behovet att jag inte klarar av det själv, eller vi inte klarar av det själv, ja då är det så dags att kontakta en terapeut eller någon utomstående som är neutral i det hela, inte någon i vår familj eller umgängeskrets. 

Enda gången min familj fått veta någonting om något problem jag har haft med mitt ex var precis efter jag lämnat honom. Jag var mycket nära några familjemedlemmar men jag såg mig ändå som närmast mitt ex (när vi var ett par) och jag hade inget behov av att anförtro mig till dem om vår relation, dessutom veta att det jag sa skulle vara saker han ansåg som privata. Vad de skulle tycka eller inte tycka om det skulle inte hjälpa någon av oss. När jag sa något var det efter jag lämnat, då relationen var avslutad (vi blev aldrig tillsammans igen). 

Om du fortsätter tycka att du behöver ventilera till din mamma och be henne om råd och vad hon tänker om din partner och om era problem tänker jag att det bästa för dig är att du hittar någon som är precis som du i det här. En som gör precis likadant som du gör för då är ni lika (ill)lojala mot varandra. 

Det jag ser i min mans familj är att hans föräldrar är som två skilda individer där de kan tala illa om varandra till varandra så alla hör och också till andra när den andre inte hör och alla kan bråka öppet framför alla. Man kan misstolka och tro att personer som är så öppna om vad de tycker är fel hos den andre eller de problem de går igenom att de är nära, men saken är den att de är inte nära, det har motsatt effekt. Alla skyddar till slut sig själva och skyddar sig från sin partner. Då får man inte den där nära, intima känslan som kommer från tillit och respekt.

Du får vara och tycka som du vill, självklart, men då får du också ha en partner som är som du är. Det är den enda lösningen jag kan hitta åt dig om du inte vill se det här från din flickväns perspektiv. Så länge du håller på så här är du inte rätt kille för henne och hon är inte rätt tjej för dig. Någon av er måste anamma den andres synsätt och jag som såklart är som din tjej tycker inte det ska vara hon för jag vet vad som står på spel här och det är det här förtroliga som du verkar uppskatta så mycket med din mamma, det ska du sträva efter och uppskatta hos din partner, vad du gör är att du kastar bort den tilliten, förtroendet mellan dig och din tjej, och istället får det med din mamma. Du vårdar inte relationen med din tjej. Din mamma behöver du inte vårda din relation med när det kommer till din flickvän, ni kan vara förtroliga ändå, om annat. De flesta föräldrar jag känner förstår detta att det här är de bästa spelreglerna deras vuxna barn går efter. 

Någon ovan jämförde det med att mammor då ska tillrättavisa och vara stöd för sina barn när de är i konflikter med sina kompisar. Jag tänker som så att de åren formas barnen, de är fortfarande barn och kan då behöva den stöttningen. Den stöttningen ska du inte behöva som vuxen i en normal relation som möter på normala problem, det ska i så fall vara något väldigt speciellt utöver det normala såsom misshandel, då kan man behöva annan hjälp än ett samtal med sin mamma.