Prata med mamma om min flickvän

Har seriöst aldrig snackat om min relation i djupgående detalj. Med mina föräldrar, och otroligt sällan vidare djupgående med vänner heller. Speciellt INTE gemensamma. 

Tycker det är snudd på oförskämt att tala bakom ryggen på folk i tid och otid där den du talar om, skall ha (förhoppningsvis) en skapligt nära relation till den du pratar med. Blir ju jätte skevt om du skall snacka om specifika situationer OM din partner, till någon som gärna skall ha en bra relation till denne, och som då enbart får höra en sida utav myntet. Dvs, din uppfattning om det hela. Inte din partners uppfattning. Så skall då din partner inte ens veta om, att du berättat om det där till personen? Du vet. Den andre vet. Men din partner har ingen aning. Respektlöst. 

Ok om det är så att förhållandet inte känns bra, och man upplever att man mår dåligt i det. Att där finns varningsflaggor eller större problem. Och därför behöver få andras input på det hela, för att få en reality check huruvida något är normalt. Eller om man börjar normalisera grejer och inte själv kan avgöra vad som är vad. 

Jag hade också blivit arg i din flickväns läge, om du mer eller mindre beter dig som en skvallerbytta kring allt i er relation.

Vissa saker är och skall vara privat, där man faktiskt kan lita på att den man är tillsammans med inte skadar förtroendet genom att gå och vädra allt mellan himmel och jord till andra. Går ju inte att lita på att intima saker, eller sådant man uttryckligen inte vill att andra skall veta om. Såvida man inte väljer att berätta om det själv. Stannar mellan en själv och sin partner. När den ene då har en tendens att berätta om allt till sin mamma. 

Blir svårt att lita på att gränser inte kommer klivas över. Att saker man öppnar upp kring, om sig själv, till sin partner. Inte tillslut hamnar på svärmors kaffebord likt förbaskat ändå. Bakom ens rygg. Även då sådant som faktiskt inte har direkt med relationen i sig att göra. 

Handlar om att kunna känna tillit. Vilket man inte kan med någon som ständigt diskuterar förhållandet med andra.  

Jag är inte vänner med sånt folk. Dom förblir på sin höjd max en ytlig bekantskap om det är tvunget att ha kontakt med dom. Och blir människor man definitivt inte säger någonting av betydelse till. Sladdrar dom sådär om andra, lär dom sladdra om alla. Inkl en själv. Usch. 

Du kanske borde fundera kring din egen vänskapskrets och om du verkligen måste umgås nära med den typen av folk. Istället för att anta att vi andra, som förklarat för TS hur vi ser på saken, själva har vänner med illojalt beteende och skitsnackande tungor. 

Jag har autism och begriper utan problem att man inte gör så som TS gjort, och jag förstår även hur det är självklart att veta att man inte kan ränna runt och skvallra bakom ryggen på folk. Om sådant som är helt uppenbart privat och sagt i förtroende. 

Skall fan inte behöva förtydligas! Säger ju sig själv att man inte skall utelämna folks privata hemligheter eller känsliga erfarenheter/upplevelser dom gått igenom i sina liv. 

Man är inte immun mot sunt förnuft eller vanligt hyfs pga en diagnos. Har man normal intellekt bör man åtminstone förstå resonemang, som dom du har lagt fram tex. Om man nu då mot förmodan, just missat att klura ut tidigare varför det är olämpligt att prata om privata saker om sin partner bakom dennes rygg till sina föräldrar/vänner. Eller välja att ta upp relationsproblem med ens mamma, istället för med den man faktiskt är i relation med. 

Tappade ärligt talat hakan över den där berättelsen om exmaken som startat gruppchatt och hängt ut sin fru på allehanda vis. Sådär gör man helt enkelt inte. 

Ja det är sant. Men just det att inte vilja försöka förstå resonemangen ens? För det är lite så jag uppfattar TS, att han inte just nu är villig att ens försöka. Utan har en defensiv och bortförklarande inställning. 

Nej, eller hur?! Låter helt stört ärligt talat. Jobbigt läge med, att tvingas vara bunden till det där sveket och den drivande personen bakom, iom att man har barn tillsammans. Särskilt när man vet att skitsnacket säkerligen fortfarande pågår i någon utsträckning. 

TS. 

Det är betydligt fler än jag här, som påtalat i våra kommentarer att man inte springer runt och hänger ut sin relation i detalj och talar bakom ryggen på sin partner till vare sig sin mamma. Pappa. Syskon. Kusiner. Andra släktingar. Vänner. Eller bekanta. Annat än i mer allvarliga lägen, där man mår dåligt av sin relation och behöver få perspektiv på relationsproblem man inte lyckas lösa med sin partner. 

Men du läser likt en fågel som plockar russin ur en kaka. 

Att ta avstånd ifrån din mor skall du givetvis inte göra, men du måste någonstans försöka förstå varför din flickvän reagerar negativt på att du pratar frikostigt OM henne, och om ER relation. Till andra. I detta fallet din mor, en person hon egentligen gärna bör ha en bra egen relation till. Men som nu blir oerhört svårt att få till. Pga ditt val av agerande. Dom går inte in i relationsbildandet på lika villkor, utan din flickvän är i ett underläge och kommer känna sig utsatt. 

Hon kan inte känna sig bekväm helt enkelt. Med din mor.

För hon vet att du läcker information till henne som ett durkslag läcker vatten. Det är aldrig en trevlig känsla att veta att sådant man upplever och anser vara privat inom relationen, och/eller om sig själv, blir allmän kännedom hos svärföräldrarna (eller andra för den delen, som man skall umgås med). 

Du kommer få problem med det här även i framtida relationer, om du inte lär dig att balansera det bättre. Att vara lojal till sin partner, och det som är ett NI. Går alldeles utmärkt att hålla separerat ifrån övriga som ej ingår i eran kärleksrelations innersta sfär, utan att det då skulle betyda att man slutar vara förtrolig med sin mamma, pappa, vän. Whatever. Man säger inte exakt allting bara.