Hur vanligt är det att man växer ifrån varandra?

Jag tänker att det handlar lite om hur man vill leva. Vissa personer umgås jag absolut med från tonåren Exempelvis. 

Men det kan ha blivit för stora skillnader. Exempelvis en kompis som jag var riktigt nära då bor idag i en liten hyresrätt, arbetar med sophantering och har inte barn eller partner.

Jag själv driver företag, jag och min man bor i ett stort hus, sjöutsikt och har städpersonal m.m hemma. 

I vårt hem finns båda matsal, bibliotek, bastu, musikrum och en poddcaststudio till barnen. Kontrasterna tycker jag blir för stora. Jag upplever ofta en viss avundsjuka hos människor jag umgåtts med i barndomen. Eller så finns det lite att prata om. 

När jag var yngre träffade jag en man när jag var 20, jag var otroligt inspirerad av honom, han var 40 då och jag ville lära mig allt av honom. Sedan vid 26 hade jag gått om honom i karriären. Han stampade på samma plats i livet medan jag sprang förbi honom, min största inspiration i livet var inte så inspirerande tillslut. Han ville fortsätta prata med mig som när jag var 20, såg mig som den lilla. Han blev mycket sorgsen den dagen jag köpte hus och fick egen familj. Och det var uppenbart, jag hade uppnått något han inte hade. Idag frågar han mig om råd istället?. 

Så kan man ju se det. Jag ser det inte bara som en yta utan att vi valt väldigt olika saker i livet, vi har olika scheman, olika ekonomiska förutsättningar. 

Jag har inte all tid i världen att umgås med folk på. Idag kan ett umgänge vara att en tisdag träffa en kompis på förmiddagen för att lira golf och sedan käka lunch. 

Eller så ses man på en trevlig frukost en onsdag klockan 7 och så gör man detta på något trevligt ställe och sedan går man till jobbet. 

Det handlar om hur man ses, vad man gör och så vidare. Jag har haft vänner som ifrågasatt mina beslut, som att jag haft personlig tränare tre gånger i veckan. Jag har sett detta som en investering i mig själv, inget jag pratat om eller ser som särskilt märkvärdigt, jag har mer sagt att jag ska träffa Clara. En av mina gamla tjejkompisars man skällde ut mig vid ett tillfälle när han förstod att jag hade en PT. Tyvärr var jag inte tillräckligt rustad för att ge svar på tal så jag blev bara tyst. Vad skulle jag svara. För mig handlar detta inte om någon ytlighet, det handlar om att jag blir obekväm av att andra blir obekväma. 

Jag omger mig idag med människor som liksom jag går i parterapi och vi tycker om att prata om detta. Vi gillar att gå på konstutställningar, konserter och liknande. 

Handlar om att hitta gemensamma intressen. Där vi båda får något utbyte av samtalen. Jag kan känna en sorg över att min vän som blev sophanterare valde så olika i livet. Vi hade verkligen kul i tonåren, riktigt roligt, men så fortsatte han inte utvecklas medan jag ville något mer och tillsist fanns det inte mycket att prata om längre. Jag gick vidare till högre studier, bytte jobb, blev befordrad. Klättra, klättra, starta eget, klättra. Han stod bara kvar och var sur på mig. Sur för att jag skulle vara märkvärdig. Jag vill inte vara märkvärdig men jag gillar inte den känslan, känslan av att känna att andra inte blir glada över saker jag gör. 

Jag ser det mer som att min man krampaktigt håller fast vid kompisar från lekis, personer som är väldigt jobbiga, som han inte har någon utbyte med och så vidare. Personer som mest av allt hoppas att allt går åt helvete för honom. De ringer ofta och pratar. Men när det väl kommer till att finnas på riktigt, då ser jag inte röken av dessa individer. Mina vänner jag har har känt varandra i 15-10 år istället men de finns alltid när jag behöver dom. Vi förstår varandra, pratar om saker som inte enbart är ytliga, tar promenader. Min mans vänner vill helst ses när de vill ha sällskap när det ska supa sig redlösa?. Innan min man hunnit komma så har många i sällskapet redan hunnit somna då de börjat dricka klockan 7 på morgonen?. Så kommer han till 12 så sover många av dom. Om jag då ifrågasätter vad han ska ha dessa så kallade vänner till så handlar det då om deras historia. Men ja, jag har inte tid att hänga med idioter?. Jag har fått min man att skala ner på vissa umgängen faktiskt och helt ärligt, det ger honom mer. 

Nu tycker ju jag att det är ett viktigt arbete att hantera sopor. Frågan är vad vi ska prata om idag? Jag har nog ett större problem med andra människors avundsjuka. Har en gammal vän som valde en destruktiv väg i livet. Jag har funnits där. Men man orkar inte hur länge som helst. Personen drar ju ner än själv, blir elak och slutligen blir det bara att personen skickar meddelanden om att den vill låna pengar, när jag inte vill det är jag världens elakaste person och så vidare. Vill man verkligen umgås med dessa individer för att man hade kul på förskolan? 

Nu handlar ju inte detta om ett specifikt yrkesval utan saker runt omkring. För att göra tydliga nyanser. Vi umgås inte med personer som älskar att åka till Gekås i Ullared i flera veckor för att införskaffa toalettpapper och skräp för det kommande året. Det betyder inte att vi inte själva någon gång skulle kunna åka till Gekås eller att vi inte umgås med folk som handlar där utan det handlar mer om prioriteringar när det kommer till semestern. 

Var vill man åka någonstans, vilken typ av restauranger vill man besöka. Jag och min man älskar all typ av mat. Vi kan gå på riktigt fina snabbköp ställen och äta typ en fräsch gyrosrulle för 40 kronor och det kan vara magiskt gott. Men vi gillar andra saker också. Det är tråkigt att umgås med personer som bara vill gå McDonalds eller som tittar stort på än och mer går ni på restaurang?? Det gör vi aldrig eller ja McDonalds ibland. Dessa kontraster blir för stora. Handlar om att förstå varandra och inte om ekonomi i första hand. Har kompisar som målar massor. Ställer ut konst, anordnar målarkurser och dessa har inte mycket pengar, däremot har de driv, ett enormt engagemang för vad de gör, är otroligt bildade och vi kan prata med varandra i timmar. Men just att sakna all form av driv eller enbart gå till gymmet och lyfta skrot. Sedan gå till jobbet, käka tonfisk på burk 7 dagar i veckan, spela tv spel och sedan göra samma konstant, vad ska vi prata om? 

Jag kan ta ett exempel till då. Jag var innan jag träffade min man på en dejt med en trevlig man. Han frågade var jag bodde, jag svarade glatt och han fråga då hur stor min lägenhet var. Han stirrade, den va inte jättestor, bara 60 kvadrat för bara mig då. Men han muttrade något om att den måste varit dyr och typ sa sen något i stil med hur jag hade haft råd med den. 

Däremot hängde vi med varandra ett tag.Vi var väldigt olika men han var otroligt attraktiv Och han hade många fina kvaliteter. Men ständigt var det olika ifrågasättanden av saker jag hade eller gjorde. Om jag var på fest hos några vänner i en viss stadsdel så ville han inte komma. Han blev sur, undrade hur stor lägenheten var, något jag inte ens tänkt på, jag sa att det var en etagelägenhet och sedan vilken adress, då blev han ännu tjurigare. Jag fattade ingenting. Han hade ju själv en bostadsrätt i ett fint område men på 40 kvadrat, men den va ju jättefin?.