Min dotter har mått dåligt i över 2 år. Något hände när hon började skolan och sen dess är hon väldigt låg och irriterad. Hon är under utredning
Jag ville höra om det är fler med som har barn som behöver antidepressiva? Och har det hjälpt?
Hur skulle det hjälpa henne? Man kan inte tvinga nå att prata. Tom läkaren förstod det att hon inte är mottaglig just nu.
Mitt barn är några åt äldre och går på högstadiet. Hon äter sertralin mot depression, social ångest och misstänkt autism. Medicin var inte förstahandsvalet utan hon hade en lång period av skolvägran, bup-kontakt och samtalsterapi först.
Jag har sökt hjälp till henne i tre år, så det var inget vi fick lättvindigt heller direkt
Mitt barn är några åt äldre och går på högstadiet. Hon äter sertralin mot depression, social ångest och misstänkt autism. Medicin var inte förstahandsvalet utan hon hade en lång period av skolvägran, bup-kontakt och samtalsterapi först.
Jag har sökt hjälp till henne i tre år, så det var inget vi fick lättvindigt heller direkt
Samma här. Är inne på tredje året med dåligt mående. Det går åt rätt håll nu, men vi känner att hennes ungdom och skolgång blir förstörda. Hon borde hänga i gallerian med kompisar, inte sitta hemma och vara ledsen och trött.
Tack för svar om hur ditt barn reagerat på medicin!
Mitt barn är några åt äldre och går på högstadiet. Hon äter sertralin mot depression, social ångest och misstänkt autism. Medicin var inte förstahandsvalet utan hon hade en lång period av skolvägran, bup-kontakt och samtalsterapi först.
Låter väldigt likt min dotter det du beskriver nedan. Och vi har gjort en utredning där det visade sig att hon har många autiska drag, men inte tillräckligt för att få diagnos.
I och med att det är det sociala som blir jobbigt men samtidig är så viktigt är jag glad att läraren ser hur hon har utvecklats i det sociala.
Hej, har också en dotter på 10 som mår dåligt till och från. Vi misstänker npf (asperger ? vet det inte heter det längre men så ni förstår ) 🙂 i trean började det strula med kompisrelationerna och blev mycket missförstånd. Nu i fyran har hon bytt skola (alla gjorde det så samma klass ) och tycker det vart jättejobbigt även om hon trivs på skolan och hennes nya lärare. Men allt folk gör att hon har ont i magen , rasterna är det som brukar krångla men hon är inte arg längre utan ledsen istället. Det är ju ännu tuffare klimat nu i skolan bland eleverna och det märks på henne.
Hon går till en psykolog som försöker hjälpa henne med ångesten och hennes mående . Kommer eventuellt bli aktuellt med en utredning senare. På lektionerna funkar det bra dock och hon är väldigt smart men har tyvärr högra krav på sig själv.
Det jag ville komma till , innan min novell är att det kan bli aktuellt här med om hon fortsätter må väldigt dåligt men jag ser det positivt. Äter själv ssri sedan många år tillbaka.
Hur är det för era barn ?
Hon har pratat lite med kuratorn för ca 2 år sedan men hon kände sig mest pressad. Hon gillar inte alls att prata med vuxna som hon inte känner väldigt väl.
Hon ringer sin mormor ibland när saker är jobbiga
Hon har pratat lite med kuratorn för ca 2 år sedan men hon kände sig mest pressad. Hon gillar inte alls att prata med vuxna som hon inte känner väldigt väl.
Hon ringer sin mormor ibland när saker är jobbiga
Vad gäller att prata med någon har min dotter också varit mycket tveksam till det. Hon gick till skolkuratorn under lång tid, men inte för att prata om känslor utan för att få en liten paus från stöket och bullret i skolan. De spelade spel och ritade och sånt.
Den kontakten gjorde att hon tinade upp lite och hon vande sig vid grejen att gå till någon och fick erfarenheten att det var något positivt. När vi började gå till psykolog med henne såg de första mötena liknande ut. De pratade om tv-serier mitt barn gillar osv. Sen hade vi föräldrar möten med samma psykolog där vi pratade om de riktiga problemen och fick råd om hur vi skulle hantera dem hemma.
Långsamt ändrade psykologen sina möten med barnet så att det blev mer och mer prat om problemen, och mindre om tv-idoler, husdjur mm.
Det låter mycket klokt!
Vad gäller att prata med någon har min dotter också varit mycket tveksam till det. Hon gick till skolkuratorn under lång tid, men inte för att prata om känslor utan för att få en liten paus från stöket och bullret i skolan. De spelade spel och ritade och sånt.
Den kontakten gjorde att hon tinade upp lite och hon vande sig vid grejen att gå till någon och fick erfarenheten att det var något positivt. När vi började gå till psykolog med henne såg de första mötena liknande ut. De pratade om tv-serier mitt barn gillar osv. Sen hade vi föräldrar möten med samma psykolog där vi pratade om de riktiga problemen och fick råd om hur vi skulle hantera dem hemma.
Långsamt ändrade psykologen sina möten med barnet så att det blev mer och mer prat om problemen, och mindre om tv-idoler, husdjur mm.