Är jag känslig, eller min man okänslig?
Vi har ett ständigt återkommande bråk, där min man tycker att jag är känslig som reagerar. Jag tycker å min sida att han hänger ut mig.
Vi var på fest och satt och pratade med folk vi inte känner. Vi hade då, hemma innan, pratat om att göra en långresa tillsammans hela familjen och jag berättade för min man att jag tycker att långresor är jätteläskiga. Jag till och med grät lite. på festen, inför människor vi inte känner, berättar han att jag inte tycker om att resa alls. Jag kände mig väldigt uthängd och tog illa vid mig, vilket han inte förstod. Jag måste jobba bort min känslighet, var hans svar.
Ett annat exempel är att han ofta vill berätta att jag tänkte fel, men försökt rädda upp det. Jag kan säga att man ska gå X-gatan till centrum och korrigera med att man ska gå Y-gatan. Då är han där och berättar att jag tänkte fel och försökte rädda upp det. Om jag nekar till att jag tänkte fel, utan bara sa fel, fortsätter han tills jag blir arg. Då har jag gjort fel och måste jobba på min känslighet. Det här sker gärna inför andra människor också.
Han menar att jag är känslig som inte kan stå för mina brister, men jag menar att han hänger ut mig. Han säger nu att jag måste söka hjälp för detta, medan jag tycker att vi kanske borde prata med någon tillsammans istället. Men problemet är mitt, inte hans.
Är jag så extremt känslig som min man påstår?