Är otrohet rättfärdigat

Man kan lika gärna vända på det du skriver. En diskret affär låter bra i teorin. Ingen blir sårad, man slipper ta jobbiga beslut, alla nöjda, det man inte vet lider man inte av och bla bla. 

Men i verkligheten är det inte så enkelt att leva dubbelliv, särskilt inte i längden. Det är knappast bra för relationen heller, att leva med en stor lögn. För att inte tala om att det är förödande om det kommer fram, vilket det ofta gör förr eller senare. Man behöver inte bli tagen på bar gärning, det räcker att fel person får reda på det och skvallrar eller försäger sig. Eller att partnern själv börjar undra av någon anledning. Kanske börjar ställa frågor, ska man fortsätta ljuga då? Ännu värre.

Enstaka snedsprång är betydligt lättare att dölja, än varaktiga affärer.

Att gå bakom ryggen på sin partner kan tyckas som enkel lösning på kort sikt. Men en öppen kommunikation med sin partner från början, är nästan alltid bättre.
Man måste kunna prata även om sådant som är känsligt, annars är det något i relationen som brister. Och det behöver inte bli fel, allt beror på hur man lägger fram det.

Du skriver att inget av de alternativ du nämner är bra. Det kanske stämmer, men otrohet är oftast ännu sämre, även om otrogna gärna vill inbilla sig motsatsen.

Sen kan jag tycka att det borde vara lättare för en partner som har tappat lusten, att acceptera någon form av öppet förhållande. Inte vill man att partnern ska behöva leva i livslångt celibat? Eller? 

Man behöver inte ge sitt godkännande varje gång. Man kan kräva att partnern i så fall sköter affärerna diskret. Då slipper man veta om det nu är jobbigt, men man har ändå godkänt det.

Man kan per definition inte gå med på att bli våldtagen.

Våldtäkt betyder att samtycke saknas. Finns samtycke är det inte våldtäkt. Att tjata sig till sex är inte våldtäkt, däremot är det respektlöst och leder sällan till bra sex.

Om kvinnan inte vågar säga nej, har hon inte samtyckt. Det är något annat än tjatsex.

Det du förespråkar är i praktiken någon form av överenskommelse. Det är inte detsamma som otrohet.

Däremot bör man passa sig för underförstådda överenskommelser. Det är som bäddat för missförstånd. Antag aldrig att partnern borde förstå eller acceptera ditten eller datten. Bättre att lägga korten på bordet, eller åtminstone ta upp det till diskussion.

Det stämmer att vissa otrohetsaffärer pågår i åratal, ibland i flera decennier. Men det är knappast det vanligaste och inte heller bra för relationen. Ibland är det också så att den bedragna parten vet eller anar, men väljer att tiga i brist på bevis, eller att helt enkelt gilla läget. Särskilt om h*n har tappat lusten. Men det är inget man kan räkna med.

Framför allt kan man inte veta, om man inte tar bladet från munnen och faktiskt pratar om det. Man behöver inte säga: "Du vill ju inte ha sex mer. Är det ok om jag ligger med A och B? Hur ofta är ok? En gång i veckan?"

Man behöver inte vara så specifik. Men om man inte pratar om det alls, kan man omöjligt veta var partnern står.