Funderingar kring särboskap och att ev. flytta ihop!

Jag är också särbo med barn på båda sidor. Min åsikt är att det låter som kloka funderingar. Dock skulle jag själv inte reflektera över, eller se det som ett problem att flytta in i hans hus tids nog(alltså pga av att han bott där med sitt ex). Men bra att du väntar ut din yngsta. Efter det finns det några saker att reflektera över(du behöver ju inte bestämma dig nu, utan du har ju gott om tid):

Efter 1,5år är man ofta fortfarande nykär-ish.

Vill du flytta in hos honom om några år och ta en bonusmamma-roll? Vill hans barn att du flyttar in? Känn av läget.

Men cred ska du ha för att du tänker så förståndigt med dina egna barn.

Jag är en kvinna som är tillsammans med en man som jag inte bor ihop med. Vi har varit tillsammans i över 1.5 år nu och det fungerar bra mellan oss. Man kan väl kalla oss särbos eller något sådant då vi inte bor ihop men träffas regelbundet. Vi har barn på varsitt håll, mina är äldre och min äldsta ska börja trean på gymnasiet och vill sedan flytta hemifrån så fort som möjligt. Min yngsta ska börja i ettan i augusti på ett yrkesprogram och kommer således bo hemma i flera år till. Min partner har tre barn som han har varannan vecka. Dessa barn är yngre, den yngsta ska börja femman och de två äldsta i åttan.

Nu till dilemmat! Eftersom vi inte bor ihop delar vi ju inte vardagen ihop heller. Jag har mitt och han sitt (varsin bostad). Min äldsta har uttryckt en önskan om att inte bli en del av en bonusfamilj och tvingas flytta ihop och den önskan uppfyller jag naturligtvis. Jag och min partner diskuterade det här med framtiden nyligen och vi båda är överens om att det är ju inte helt lätt att flytta ihop när man har barn på båda sidor. Det enklaste är väl om jag flyttar hem till honom när min yngsta också flyttat hemifrån vilket lär ske tidigast om tre-fyra år. Men nu börjar jag fundera på om jag vill flytta hem till honom, i hans hus som han och hans ex köpte tillsammans? Jag kommer ju bara bli en hyresgäst och således aldrig känna mig riktigt hemma där då det är hans hus. Samtidigt ser jag det som en naturlig del att vi flyttar ihop då vi i nuläget inte har möjlighet att träffas när vi vill pga våra barn, de kommer ju först såklart. Jag har också tänkt på det att när mina egna barn flyttar är jag barnfri och kan göra vad jag vill. Kanske är det så att jag ska njuta några år i min bostad och väntar tills hans barn flyttat, svårt det där! Jag vet i alla fall att min partner är rätt för mig, jag älskar honom djupt och kan inte tänka mig ett liv utan honom.

Fler i samma sits och hur går i så fall era egna tankar?

Vänta tills alla barn har flyttat hemifrån, eller då minst tills din yngsta har flyttat hemifrån. Då får ni se om hans barn klarar av att du flyttar till dem eller inte. Ett starkt råd är isf att du inte flyttar hem till dem utan att ni skaffar något nytt gemensamt, annars är det inte "ert" hem utan fortfarande "deras" rent mentalt och det kan ställa till en del hjärnspöken för alla inblandade. Ett alternativ är att du bor närmare honom i en egen lägenhet tills hans barn också flyttat ut och att ni två då skaffar något eget. Hur känner han kring huset? Kan han tänka sig att sälja det längre fram?

Klokt att avvakta tills din yngste flyttat ut. Men att inte vilja flytta till honom för att hans ex bott där låter som överdriven svartsjuka. Är det ett fint hus med bra läge ska ni inte ge upp det, inred efter din smak istället och sätt din prägel på hus och tomt. Lite taskigt att tvinga hans barn att flytta från barndomshemmet bara på grund av din osäkerhet och svartsjuka. Ett alternativ är att du köper in dig

Jag är inte det minsta svartsjuk över att hans ex bott där men hon har ju ändå varit med och satt sin prägel på huset. Huset är jättefint och han har "sin" stil på det. Vi har ganska olika stilar så jag tror att den enda gången han kanske kan tänka sig släppa in mina galna idéer är nog om vi köper nåt gemensamt. Han vill flytta tillbaka till sin hemstad längre fram och där bor jag gärna så vi får se.