Sambo vill inte umgås

ag lever med sambo och ett litet barn. Vi lever gott både ekonomiskt, praktiskt och kärleksfullt. MEN vi kan inte umgås, typ alls. Ska ett samtal ske som är längre än några meningar så ligger det på mig att komma på nya saker att prata om, annars dör samtalet ut.

Han är social när vi umgås med andra och är engagerad att prata om diverse saker utan synlig ansträngning, men är vi ensamma så vill han surfa på telefonen eller kolla tv. Även skärmtid var ett bråk vi hade för en månad sen och det blev bättring direkt och jag levde som på moln av den uppmärksamhet jag fick, men som sen ändrats saaakta mot samma beteende igen.

Han föreslog en kväll nu i veckan att spela kort bara vi två när dottern somnat vilket jag blev chockad och glad över, det har vi aldrig gjort. Där sitter jag och tar upp 5-6 samtalsämnen varpå han svarar kort och oengagerat och med mobilen i handen när jag blandar och hans händer blir fria en stund, och under spelet ett öga även på tvn.

Jag känner mig SÅ ointressant och som att jag tar av hans skärmtid när jag försöker få kontakt. Nu känns det som att bråket vi hade var förgäves och att han helt enkelt inte uppskattar tid med mig utan att skärmtiden kommer vara det den alltid varit - viktigare än mig.

Han är förövrigt världens bästa pappa och kärleksfull mot oss båda, men jag får inte en bråktid av uppmärksamheten han lägger på sin mobil. Jag ser nu starten på ett evigt bråk där jag blir arg med jämna mellanrum och det blir bättring en kort stund för att sen återgå.

Jag börjar överväga att lämna trots alla fina egenskaper han har, jag vill leva livet med någon som faktiskt vill leva och som bryr sig om att umgås med mig, inte bara leva parallellt. Är det enda utvägen eller finns det räddning för selektivt osociala partners? Är det bara mig han inte vill umgås med och skulle vara lyckligare med någon annan? Är det värt att lämna när allt annat är bra? Och om det blir bättring, är det sunt att jag måste tvinga honom att ?vilja? umgås med mig när han nog egentligen längtar till sin mobilskärm?

Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägg, jag behövde kanske bara spy ur mig men kom gärna med tankar och erfarenheter?

Det var väldigt intressant att höra om den intervjun! Jag tror absolut att det är dopaminkickarna han undermedveter får som tar över verkligheten, han kallar det dock ?att stänga av huvudet? vilket jag förstår har motsatt effekt men inte han. Jag kräver heller inte nolltolerans utan snarare att välja rätt tillfällen, alltså inte under kvalitetstid med mig när vi har det så sällan..
Han säger nu att det är sån han är, då förstår jag att inga försök till förändring är på gång?

Barnvagnspromenader tar vi ibland tillsammans och då har vi lättare att prata med varandra faktiskt som du skriver. Det vore bara underbart om han valde mig ibland, inte att vi bara kan prata när han inte ?kan? ha mobilen så som vid promenad.

Vi pratade om minskning av skärm och jag frågade då om han själv kunde se något positivt med det och det gjorde han. Men nu känner jag mig som en förälder som kräver saker och inte en partner som faktiskt får kvalitetstiden utan att kräva den eller bli osams om det. I början försökte jag ha spelkvällar med olika spel men han sa ganska snabbt att han var trött och kollade efteråt på 1-2 filmer med mobilen i handen, så jag kanske är den dumma som trodde att det skulle bli bättre. Det är nog jag som försöker ändra honom snarare än att inse fakta att jag vill ha något annat än det här, att leva på riktigt. Att ha mysiga kvällar där man pratar nonstop och riktigt umgås.

tack snälla för alla vettiga svar!

Sambo vill inte umgås

INNEHÅLL