Är det ”trendigt” att bryta kontakten med sin förälder?

Jag har brutit med min mamma. Och det var inget beslut som kom från ingenstans. 

Min mamma har varit psykiskt sjuk hela mitt liv och under hela min barndom ända upp i vuxen ålder gjort rätt galna grejer som helt förstört vår relation. Hon har varit otroligt manipulativ och har ständigt agerat utifrån sitt eget bästa utan någon som helst hänsyn till sin omgivning, inte ens till sina egna barn. Dom perioder hon mått sämre psykiskt så har hon varit mer gränslös och gjort tokigare saker. 

Jag har verkligen försökt ha en relation med henne, om och om igen, men hon kan inte respektera mina gränser och återgår alltid till att vara galen och utöva emotionell utpressning efter att ha skärpt sig en stund.

När jag var ca 25 var första gången jag bröt kontakten med henne, eller "tog en paus" som jag uttryckte det. Hon hade väldigt svårt att acceptera detta och det kändes som att hon blev provocerad över att inte ha makten över mig längre, hon ringde, sms:ade (tror jag räknade till ca 450 sms på en månad, ofta långa sms om hur ond jag var och att hon offrat allt för mig, hon hotade även att ta livet av sig i flera sms), hon åkte förbi och plingade på min dörr och ropade in i mitt brevinkast, hon mailade, hon skickade brev, hon ringde mitt jobb, hon ringde min chef, osv.

Sådär höll hon på i två-tre månader. Sen blev det tyst. Återupptog kontakten efter ca 1,5 år och var extremt tydlig med henne att hennes beteende inte varit okej och sa att om hon håller på så igen så kommer jag bryta kontakten igen. Hon skärpte sig, det höll i kanske fyra-fem månader sen var hon tillbaka i sitt gamla beteende. Bröt igen. Återupptog kontakten efter över ett år. Hon skärpte sig. Sen föll hon tillbaka i gamla hjulspår. Då bestämde jag mig för att det var nog för alltid. När jag väl fattat det beslutet och kommunicerat det till henne så kändes det som att en enorm tyngd lyfts från mina axlar.

Kan tillägga att hon, förutom att må psykiskt dåligt, haft problem med att hålla i pengar och försökt få mig att hjälpa henne ekonomiskt för att hon fattat kortsiktiga och dåliga beslut med sina pengar. När jag inte hjälpt till har hon blivit väldigt arg. Hon har haft många betalningsanmärkningar som tydligen är "mitt fel", vilket hon ofta tagit upp. 

Så för mig har det inte varit lättvindigt, jag ångrar att jag inte bröt tidigare. Har förstått nu, när vi inte haft kontakt på några år, hur dåligt jag mått i vår relation och att hon varit en väldigt dålig mamma på så många olika sätt ända sen jag var liten. Och att det hon utsatt mig för är psykisk misshandel. 

Skulle dock säga att det är vääääldigt stigmatiserat fortfarande att bryta med en förälder. Det är SÅ många i min omgivning som försökt övertala mig att tänka om, "du har ju bara en mamma", "så farligt kan det ju inte ha varit", "blod är tjockare än vatten". Bla bla bla. Sen när jag väl berättat en promille av grejerna hon gjort under min uppväxt så har dom flesta reagerat med "ojdå... shit... hade ingen aning". Upplever också att allt ansvar för att få relationen att fungera har lagts uteslutande på mig. Som att jag som barn haft för höga krav på min mamma, när jag i själva verket haft alldeles för låga krav. 

Att bryta med min mamma är bland det bästa jag gjort. Och jag gjorde det för överlevnad. Inte på grund av ett "infall" typ. 

Svårt veta om trendigt. Har en teori att det kan ha ökat eller åtminstone har medvetandet om det ökat, social media, p g a följande:
-Individualismen i Sverige. Vi har det inte lika starkt i den svenska kulturen att ta hand om varandra över generationsklyftorna. Grupptänket finns, men inte i lika stor skala. 
-Psykolog-hjälp. Idag är det inte lika tabubelagt att må psykiskt dåligt och få hjälp via terapi. Lära sig om sunda relationer, var gränserna ska gå för att man ska må bra och orka med. Blir då till en synlig rättighet för den som mått dåligt på grund av någon annan i deras liv. De skäms då inte över att det blir välkänt om det kommer ut att man avslutat relationen med sin förälder. Får uppbackning av det av andra. 

Jag har gått hos tre olika psykologer i mitt vuxna liv och alla tre har tyckt att jag ska försöka ha kontakt med min mamma, trots att jag varit öppen med hur hon behandlat mig. Det har alltid varit "ja, hon respekterar ju inte dig... MEN", "hon verkar extremt gränslös... MEN" eller "du har blivit utsatt för emotionell utpressning hela ditt liv... MEN". En sa till och med "det är uppenbart att hon är ett dåligt inslag i ditt liv och gör stor skada på dig, men jag tycker ändå du ska göra ditt yttersta för att ha en relation med henne". 

En kompis sa till mig "tänk om man gett dom råden till en kvinna som blir utsatt för våld i nära relation".

Tack, Ellie, för du berättar, du vet mer om det än mig pga dina erfarenheter. Jag backar nu mer från min teori. 

Det är möjligt att yngre psykologer ger rådet att bryta, eller att det kommit ny forskning/nya rön. Alla psykologer jag gick till var äldre (över 50) och ingen av dom uppmuntrade mig till att inte ha kontakt med min mamma utan tvärtom. 

Nä, jag skulle säga att det är ytterst otrendigt att bryta med en förälder. Däremot är det trendigt att inte längre sopa saker under mattan, utan det som är trendigt är att prata om mer saker än förr.

Rätt många människor inser som vuxna att att deras föräldrar varit bättre eller sämre än de trott. Numera pratas det ju mer öppet om psykisk ohälsa, funktionsnedsättningar och missbruk. 

Fortfarande är det ju dock så att vi har vissa inre bilder om föräldraskapet som faktiskt  inte stämmer med verkligheten i alla fall. Man vill ju att mammor och pappor ska vara bra, osjälviska och stöttande. Vuxna. I många fall stämmer detta, men verkligen inte i alla. 

Det som däremot är trendigt "på riktigt" verkar vara att människor helt utan självinsikt OCKSÅ hittar stöd och förklaringsmodeller kring varför det blivit som det blivit. Numera blir det liksom tydligare om barnen inte håller kontakt. Det finns en annan synlighet, när det är så "enkelt" och synligt via sociala medier, sms och dylikt. Förr kunde man bryta mer diskret.

Tack för att du delar med dig. Det låter onekligen som att du haft det otroligt tufft med din mamma. Jag är glad över att läsa att du mår bättre idag! 

Om jag inte går över några gränser här skulle jag gärna vilja ställa lite fler frågor. Om du inte vill svara så respekterar jag det såklart. 

De som tryckt på att du ska fortsätta ha kontakt med din mamma trots allt hon utsatt dig för, har det varit av den yngre eller äldre generationen? Det jag försöker komma till är om det skulle kunna vara så att den yngre och äldre generationen har olika uppfattningar i frågan, om man har en plikt mot sina föräldrar eller inte. 

Om du har egna barn eller vill ha i framtiden, hur ställer du dig till om de skulle vilja ha kontakt med din mamma? Alternativt skulle du förklara för dem vad hon gjort mot dig? Jag ställer denna fråga för tik tok-kontot jag hittat har ett barnbarn som hon vill skicka pengar till och ha kontakt med trots att barnbarnets pappa har uteslutit henne ur sitt liv. 

 

Ja, kanske är det så? Jag gjorde en snabb googling på det, kom in på denna artikel där iaf en psykolog stöttar det, men ja, det kanske är olika? Intressant artikel iaf tycker jag. Jag kanske hittar på här men jag skulle tro att det viktigaste är att man har ett avslut i hjärnan på relationen som gör att man mår sitt bästa. Finns de som avslutar en relation men ändå mår pissdåligt av det, de som ändå forts har en relation men väljer det då de mår mindre pissdåligt än om de avslutar. Viktigaste måste vara att se till individen ifråga.
Det jag tycker låter fel som hänt i dina fall med psykologerna är att de borde ha sett vart ditt behov var, vad som var den bästa utvägen för dig, ditt bästa mående, inte att du själv skulle gå emot dem, och då mår bättre. Då anser jag de misslyckat med sin enda uppgift. Det blev du som fick bli din egen psykolog. De borde betalat dig. Inte tvärtom. 

här är artikeln om det är nåt för dig, vill jag bara dela med mig
kit.se/arkiv/2016/07/12/51935/att-gora-slut-med-en-foralder-gar-det/

Min far har gett mig ångest som höll på att sätta sig i kroppen, psykisk terror och ibland fysisk misshandel under uppväxten, men helt förnekat mig de resurser som han hade kunnat bidra med. Miljöer som han vistas i präglas av hotfull och dålig stämning för alla går bara runt och väntar på hans nästa irrationella utbrott.

Jag gick hos psykolog ett år för att tala om framtida konsekvenser av att bryta, och psykologen tyckte att jag kommit till rätt beslut.

Det var 25+ år sen nu och jag har aldrig ångrat mig, bara skönt att slippa bry sig om eländet. Mina halvsyskon har minimal kontakt med honom och bara väntar på arvet.

Jag försöker bryta med min mor och syster samtidigt. Det är en både fånig och komplex historia. Kanske jag orkar skriva ner den senare. Vi är psykiskt sjuka alla tre, så jag kanske inte är bättre själv.

Mamma har fått i sitt huvud att hennes alkoholiserade pojkvän har en idé som kommer göra dem rika. Men hon är skuldsatt, pojkvän med och de behöver "låna" pengar. Eftersom jag inte vill ge bort pengar till ingenting så är det mitt fel att hon inte är rik. Så hon är full/flöddrig på benzo arg och skriker, kallar mig h*ra och golddigger. Hotade med att visa porr jag spelat in tidigare för min svärmor, bad om ursäkt men började skrika om.pengar igen och kalla mig fula saker som att jag är värdelös och enda anledningen att jag har pengar är min man (det är sant men det svider ändå att bli kallad såna saker).

Min syster som bor med mamma beskyller mig för allt som är fel. Jag får inte ha på mig åtsittande kläder, stå på vissa sätt, gäspa för då mår hon dåligt över sin övervikt, skär sig, skickar foton på att hon skurit sig och säger att det är mitt fel. Hennes pojkvän som är ett as runkar till min porr och jag förstår att det gör henne ledsen men jag kan inte göra något åt det. Det är hans fel inte mitt...men hon ser det inte så.

Jag har själv diagnoser (bla EIPS) så jag pallar helt enkelt inte med dem mer. 

Ursäkta men det där måste ju se helt absurt ut så här i text...