Hur kan man rösta på SD?

Nähä, men då borde detta kanske utökas? Och jag sa aldrig att det skulle vara I SKOLAN de lär sig om islam, profeten och koranen (utom i de islamska friskolorna såklart, som mycket märkligt finansieras med skattepengar). Utan att det är detta som tar över I SAMHÄLLET, om vi inte håller stånd!

Då är det ju bättre att man intensifierar rehabiliteringen då, och sätter igång med den tidigare, än att man låter personerna gå på höga bidrag i många år. Jag råkar veta att i Tyskland har de mycket bättre, fastare och effektivare system än här. Personerna skickas till en rehabiliteringsklinik i tre eller fyra veckor, som kan förlängas till sex veckor i vissa fall.

Detta betalas av sjukkassan och det är DYRT - MEN sedan VET man hur det ligger, till, och kan antingen styra in patienten på arbetslivsinriktad rehabilitering, för att få ut denne i arbete igen, eller så vet man att detta inte går, och då kan den få en sjukpension som går att leva på. Men som naturligtvis inte är 90 procent av den gamla lönen, om det handlade om en hög lön. Och så måste det ju vara, då får personerna ställa om, sälja huset o.s.v..

I slutrapporten kan det t.ex. stå att patienten kan arbeta 5 timmar om dagen på ett fysiskt lätt arbete på den allmänna arbetsmarknaden. Eller på ett arbete som kan utföras huvudsakligen sittande. Eller att patienten kan arbeta heltid, bara det inte involverar klivande och klättrande på stegar och byggnadsställningar, eller buller, eller damm eller kemiska ämnen i luften. Det kan även stå t.ex. att personen inte bör ha kontakt med allmänheten eller arbetsledande ställning, för det blir för stressigt för honom.Sedan kopplar man in Arbetsamt för att försöka få ut personen på ett arbete som motsvarar de kriterierna. Fördelen är att ingen - inte patienten själv heller - kan säga att han inte fått sin arbetsförmåga ordentligt utredd.

På rehabiliteringskliniken är det ett fullständigt program hela dagarna. Det är morgonpromenad med gåstavar alternativt morgongymnastik, föreläsningar om olika hälsoämnen, individuella tester och samtal med läkare och psykolog, sjukgymnastik i grupp (denna är uppdelad efter var patienten har besvär, d.v.s. det är olika grupper för dom med nackproblem och dom med problem med ländryggen t.ex..), styrketräning med hjälp av olika maskiner, vattengympa, massage, gyttjebad o.s.v. (det finns ofta en hälsokälla, eller något kärr att plaska i, tyskarna gillar sådant! :) ) Alla måltider äts tillsammans i matsalen, och där är det pedagogisk buffé, d.v.s. även detta är ett lärtillfälle, patienterna får lära sig att äta hälsosamt. 

Detta gör att man mycket noga kan ringa in vilka hälsoproblem patienten egentligen har och hur allvarliga de är. Det går ju inte att simulera hela tiden i flera veckor, rätt som det är så glömmer man bort att halta eller gå kutryggig och jämra sig! :) Samtidigt som patienterna kommer in i hälsosamma vanor, får se att deras träningsresultat och blodprovsvärden bara på den lilla tiden har förbättrats, att det lönar sig!

Det här tycker jag att vi borde ta efter, i stället för att låta folk gå hemma med sina höga sjukersättningar och onda ländryggar (eventuellt inbillat eller tillgjort onda ländryggar) i många herrans år. 

Det går för övrigt inte att få någon ersättning från samhället mer i Tyskland, om man vägrar att åka till rehabiliteringsanstalten när Försäkringskassornas medicinska tjänsts läkare har ordinerat det - och det tycker jag är bra. Här i Sverige daltar vi för mycket.

Du läser som vanligt inte vad man skriver? Men så här då: vad är viktigast för dig: att folk får vara hemma i många år med en hög ersättning från skattebetalarna, eller att folk får hjälp att bli friska?

Det spelar ingen roll hur höga sjukfrånvaron är i genomsnitt i jämförelse med andra länder. Det är ändå fel om vissa som egentligen inte är sjuka kan fuska till sig en hög sjukpenning i många år, eller om folk som faktiskt har begränsande hälsoproblem inte får hjälp att bli friska. Dels påverkar det BNP:n att dessa senare inte kommer ut i arbete igen, och dels förstör det ju deras tillvaro ändå även om de slipper arbeta, om de ska gå omkring och ha ont i ryggen för att de inte går ner i vikt och tränar på rätt sätt, exempelvis. 

Och detta med "bortre parantes", jag tycker att det är självklart att det ska vara en bortre parantes, och så var det tänkt från början också: att sjukkassan och även A-kassan skulle vara till för TILLFÄLLIG bortvaro från arbetslivet. Det var aldrig meningen att dessa människor skulle ha en levnadsstandard som var högre än genomsnittets i många år. Du som är kommunist (det är du väl?) borde ju snarare tycka att alla människor ska ha SAMMA ersättning? Och så blir det ju om de får växla över till socialbidrag efter sex månader, eller absolut senast (anser jag) efter ett år. 

Då får man väl ändra på det då. 

Nej, kommunerna kan såklart inte erbjuda rehabkliniker... och det ligger inte heller på deras bord. De sjukskrivnas arbetsförmåga ska förstås utredas genom regionerna, och mycket tidigare, mer genomtänkt, och även mer rättssäkert än vad som sker idag. I Sverige kan det vara EN ENDA läkare som bestämmer hur resten av livet ska gestalta sig för en patient. 

Det är mycket bättre att stoppa folks sjukpenning efter sex månader eller max ett år, och använda de enorma summorna som då frigörs till rehabiliteringskliniker. 

Jag märker på många av er här att ni inte är lösningsinriktade. Ni vill bara hacka på Sd.

Det tror jag faktiskt inte att en majoritet av befolkningen tycker, men det visar sig väl vid nästa val. 

Vad är det för fel med ett grundskydd som är lika för alla, oavsett vad man tjänade för länge sedan? Du som är kommunist borde väl tycka att det är orättvist att Johan ska ha 47 750 kr (högsta nivån i sjukpenningen) medan Fredrik ska ha 13 275 kronor (garantiersättningen), och särskilt om detta ska pågå i fem år eller mer...

Eller på vilket sätt kan detta ses som rättvist, menar du? Utveckla detta nu, varför är det så mycket mer synd om Johan än om Fredrik? Vi kan ju lägga till att de lider av samma sjukdom också.

Det är orättvist om det är länge sedan de hade den lönen. En lön är en privat överenskommelse med en arbetsgivare, där - förhoppningsvis - den som får en högre lön arbetar hårdare (vare sig det är med hjärnan eller kroppen) än den som får en lägre lön. Men nu arbetar ju inte Johan och Fredrik längre, utan de gör samma saker, och då är det orättvist att skattebetalarna ska gå in och betala för ojämlika ersättningar. Mer än under kanske sex månader, så att de får möjlighet att ställa om till grundnivån. Som är lika för alla och därmed rättvis. 

Som det har varit, så har folk kunnat hålla på i tio år efter att de senast arbetade för lön, och hoppa mellan olika ersättningar baserade på den gamla lönen, bara det inte blir någon dag emellan någonstans. Från sjukpenning till föräldrapenning till A-kassa till föräldrapenning igen och så sjukpenning igen... Det är INTE KLOKT att det har varit så! Nu tror jag inte att det går i tio år längre, men det går fortfarande under alldeles för lång tid.

Vissa visste ju också hur de skulle maxa detta, t.ex. lärare som "återinträdde i tjänst" på sommarloven när det inte fanns några arbetsuppgifter, för att spara dagar och då få lön från kommunen i stället, och kvinnor som "gick upp i tid" precis före förlossningen, när de redan hade blivit hemma, och fick en fp grundad på heltidslönen... tills de började arbeta igen och då genast gick ner på deltid igen. Det första tror jag fortfarande är möjligt för en del avtal, det andra är stoppat. 

Jo, visst kan man diskutera lönesättningarna också. Detta är dock ett ämne för en annan tråd. Som du vill ha det, så ska dock orättvisan fortsätta även i flera år efter att slipsnissen respektive fabriksarbetaren slutade sina respektive arbeten. Livet ut kanske, om de aldrig återgår till arbete?

Det spelar ingen roll, det är ändå orättvist i varje enskilt fall.

Dessutom har Sd naturligtvis redan bidragit till färre bidragsberoende, för utan dem skulle vi fortfarande ha tagit emot lika många låtsasflyktingar som förr. Och det är de - invandrarna från låtsasflyktingländerna i Afrika och Mellanöstern - som uppbär allra mest bidrag.

Det tycker jag inte, lönen är en överenskommelse mellan arbetsgivare och anställd. Men jag anser inte att skattebetalarna har ingått någon sådan överenskommelse, utan det skattebetalarna ska stå för är ett grundbelopp. Så att alla i landet har mat i magen, kläder på kroppen och får bo i något slags uppvärmd bostad med el och rinnande kallt och varmt vatten. Sedan upphör ansvaret. Eller i alla fall så borde taket vara mycket längre än det är i dag. Man kan inte ha ett tak som är högre än medianinkomsten i landet. 

Jag tror inte att det är så längre, det där var ju en väldigt lång period de hade tagit statistiken ifrån. Det var ju länge så, att människor förlorade sina arbeten och sina medlemskap i fackföreningar om det kom fram att de var Sd, så det styrde såklart vilka som vågade engegera sig. Hade man en offentlig arbetsgivare så var det omöjligt och det vet jag för övrigt av erfarenhet. Pensionärer vågade, för de hade inte längre något jobb att riskera. Annars var det dom med egen firma, en privat förmögenhet eller dom på motsatta sidan samhällsskalan, d.v.s. dom som inte hade något jobb och inte räknade med att få något, så det gjorde ingen skillnad. Men som sagt: det är annorlunda nu. 

Det var ju även så, att de människor som levde på livets skuggsida s.a.s., först drabbades av verkligheten. Det var de som var tvungna att bo tillsammans med invandrarna i miljonprogrammet, ha sina barn i tillhörande skolor,  och det var de som såg vilka som satt i väntrummet på soc... Det var lättare att tänka att Sd bara spred rasistiska lögner, om man själv kunde leva i ett tryggt, rasrent villaområde såklart, ha sina barn i en lika rasren skola, och skjutsa sin tonårsdotter från dörr till dörr vart hon än skulle då man hade råd med en bil. 

Men fortfarande så blir ju inte dessa "cancerpatienter" utan pengar, de får bara ett lägre belopp. 

Så funkar det ju med försörjningsstöd också. Detta är mer än vad många har haft innan, som kommer direkt från studier t.ex. och inte har fått ett jobb. Men det är ändå så pass lågt satt, att få människor kommer att vilja leva så resten av livet OM de har ett val, så det finns ändå ett incitament att söka arbete.

UTOM just för de stora familjerna - som nästan alltid är invandrare. Eftersom varje barn får sin egen norm, så får de familjerna ut ett mycket större belopp i socialbidrag än vad fadern skulle tjäna som t.ex. busschaufför, taxichaufför, på ett enklare industrijobb eller lagerjobb, cykelbud etc., d.v.s. de jobb som ofta står till buds för denna grupp då de inte kan svenska ordentligt och saknar yrkesutbildning.

Det har ju också föreslagits ibland att man bara ska kunna få socialbidragsnormen för två eller högst tre barn, och sedan får man välja mellan att kontrollera familjens storlek eller att börja arbeta. Men detta förslag möts alltid med protester, och jag är också osäker på om man kan göra så, eftersom det blir barnen det går ut över i så fall, och situationen är inte deras fel. 

Jaså? Ja, då beror det väl på det jag skrev, att dessa människor ser mer av verkligheten p.g.a. att de oftare än andra måste bo i hyreslägenheter i utsatta områden, inte har råd med bil, måste ha sina barn i dåliga skolor o.s.v..