Min make är den jag vill ha, men ibland längtar jag efter mer...
Vet inte riktigt om min tråd hör hemma här men testar såhär.
Jag är absolut inte en person som förespråkar otrohet men är inte radikal åt andra hållet heller, dömmer ingen och tycker var och en får sköta sina relationer.
Men framförallt så funderar jag på det här med att inte vara kompatibla sexuellt i en relation. Läst i många trådar och har även kontakt med män o kvinnor som liksom jag lever i en relation där allt annat fungerar, i många fall även det sexuella, men att man har olika stort behov och/eller olika preferenser.
Och det måste man ju kunna ha eller hur?!
Jag och min make har en djup och fin kärlek och ett bra äktenskap. Vi har gått igenom mycket under våra år tillsammans och det har gjort oss än mer sammansvetsade. Jag är hans drömkvinna och tvärtom. Ingen av oss kan tänka oss ett liv utan den andre.
Vi har ett bra och tillfredsställande sexliv även om vi båda skulle önska mera av den varan. Har dock varit svårt att få till barnfri tid och när man har flera tonåringar i hemmet så måste man vara diskret och ta tillfällen som ges.
Så det varierar en del hur mycket det blir, men i genomsnitt 1 gång i veckan och kanske 20 min per tillfälle, helt okej ändå med tanke på hur länge vi varit tillsammans och hur mycket vi har att rodda med barn, hem, jobb etc. Jag är 40 och han 2 år yngre.
Jag har dock en betydligt högre sexdrift än min man. Innan vi blev tillsammans så var han rätt ointresserad av sex men hans sexlust ökade ju avsevärt när vi träffades och han bekräftar mig mycket i vardagen och visar hur mycket han tänder på mig. Han tycker det är härligt att jag är i princip alltid är kåt, våt och mättlig. Som han sa när vi blev tillsammans "jag har bara hört talas om nymfomaner innan vi träffades".
Trots att jag ofta är sexuellt frustrerad och han inte alltid kan, orkar eller tycker det är läge att ligga med mig så känner han sig inte pressad av min konstanta hunger. Jag har ibland sagt, i ren frustration eller halvt på skämt, att han kanske behöver ta in en "avlösare" eller medhjälpare, då svarar han besviket nåt i stil med "Vaddå vill du det, eller? Räcker det inte med mig?". Och jag övertygar honom då att jag absolut inte vill ligga med någon annan än honom. Vi är inte ett par som gör såna utsvävningar. Vi är båda lite svartsjuka och vägrar dela det vi har med någon annan. Ligger någon av oss med någon annan så har man valt bort äktenskapet, anser vi båda.
Han vet om att jag sexchattat med andra män och även att känslor uppstått, han har blivit sårad men förlåtit och jag försöker skärpa mig. Vill inte såra men det är svårt att inte få vara den man är, fullt ut. Så vad gör jag då?
Jag skriver sexnoveller på wattpad(det är ok för min man, men han skulle ändå bli svartsjuk om han läste det jag skrivit) om sånt jag fantiserar om, som trekant, en kille i varje hål, sex med unga män, att bli tagen hårt nästintill tvång, att jag har sex med mörkhyade, latinos mm. Använder såklart inte mitt riktiga namn i novellerna men huvudpersonen är alltid byggd på mig.
Jag sexchattar ibland, pratar gärna sex (mest över nätet) med män men pratar ju sex med väninnor också så...
Jag har varit otrogen för flera år sen men det gav inte så mycket och jag ångrade mig väldigt mycket.
Men nu har jag börjat inse hur viktigt det är att även jag mår bra, jag kan inte bara leva för att göra min familj lycklig.
Jag mår jävligt bra av sexuell njutning och det är en viktig del av mig, att få leva ut sexuellt, att få känna mig åtrådd och få njuta massor, det är något jag börjat längta efter mer och mer.
Jag är dock väldigt "kräsen " och skulle aldrig ha sex med någon bara för att.
Jag har haft promiskuösa och lite maniska perioder i livet, men har "på äldre dar" (är 40) insett att jag behöver ha rätt känslor för den jag ligger med, så kanske kommer jag aldrig vara med någon annan än min man ändå. Men som sagt så har jag haft känslor, jag faktiskt blivit förälskad i tre andra män under mitt äktenskap. Och trots att känslorna var besvarade så fick vi aldrig möjlighet att vara fysiska. Det jobbiga är också att jag fortfarande har känslor för den senaste, en kille på bara 19 år... min man gick i taket när jag bara nämnde i förbifarten att jag finner den killen attraktiv. Min man tyckte det var märkligt att jag kunde tycka så om en gymnasie-elev.
Min man har också svårt att förstå hur jag kan vilja bada på nakenbad och låter mig inte göra det. Likaså min önskan att nångång besöka en typ swingerklubb/sexklubb. Han kan inte heller förstå hur jag kan tycka om erotiska filmer eller porrfilm.
Jag har väl liksom vant mig vid att vara den "vilda" och utmanande parten i vårt äktenskap och jag har accepterat att det är den här jag är, jag är inte enbart en kärleksfull, engagerad, omtänksam, omhändertagande mamma och hustru.
Jag är även en attraktiv, sexuell, något promiskuös kvinna med ett stort intresse för sex och ett stort sexuellt behov på gränsen till nymfoman. Som gillar att bejaka min slampiga sida.
Och min man dyrkar mig i princip, sätter mig lite på en piedestal ibland och är inte helt bekväm med den här vilda delen av mig. Han tar det liksom, sväljer det, men det känns inte heller okej att "tvinga på" honom alla mina behov och vilda sidor.
Som när jag blev förälskad i en väninna samtidigt som jag bedyrade att jag är hetero, han sa inget om att den gränslösa vänskapen eller att vi kysstes.
Eller när en utav killarna som jag var förälskad i ville få mig att erkänna att jag var polygam och min man övertygade mig om att det inte är så. Och jag landade i att jag är monogram med polyamorösa inslag, (men inom mig så slits jag mellan att vara harmonisk i mitt äktenskap och att drömma omatt få leva som delvis poly och ha tillåtelse att ha en pojkvän eller två).
Är det verkligen helt otänkbart att det bästa för både mig och min man, för bådas välbefinnande, är att jag diskret lever ut, inom rimliga gränser, mina behov utav att varken tvinga på honom dessa eller trycka undan de fullständigt?
Å då menar jag inte att jag tänker leva ut mina vildaste fantasier och slampar loss totalt, det skulle skada mitt äktenskap och min familj. Rent krasst så är det ju sånt man vet eller på nåt sätt påverkas
negativt utav som riskerar att skada tilliten, tryggheten osv.
När jag sexchattar med andra män så tar jag ut det på min man sen och han får en ännu kåtare, villigare och våtare hustru.
Men om han visste om att jag skrivit några sexiga meningar på skärmen till en ny bekantskap eller avlägsen vän så skulle han känna sig sviken.
Vi är olika, precis som att den ena är mer utåtriktad och mer pratsam än den andre. Därför blir det konstigt att säga att vi ska ha samma "regler", klart jag skulle bli sårad om han var som jag, agerade som jag, funkade som jag. Det är ju inte jämförbart för han har inte behov av att sexchatta med andra och han är inte en sån person som ens attraheras av andra kvinnor. Och jag vill ha honom som han är. Jag har killkompisar som är mer som jag och även "värre", men dessa tilltalar inte mig. Min man är verkligen perfekt för mig och kan inte ge mig mer. Men ibland vill jag ha mer...
