Avskyr barn, men vill gärna ha egna.

Jag tycker inte du låter som en person som skulle vara en bra förälder. Alla måste inte ha barn o du är en av dom som inte borde om du inte mognar sent då förstås 

Min faster tyckte inte om barn och ville verkligen inga ha.
Sen blev hon 35 och träffade en man , då fick de två barn och det gick fint. MEN hon tycker inte om barn, bara sina egna.

Jag hade avstått att skaffa barn bara för att ha en familj.
Ni kan välvara en familj på två?

Håller inte med ovanstående! Jag har alltid tyckt riktigt illa om barn (upp tills de gått ut minst mellanstadiet) men älskar så klart mitt eget barn, är en kärleksfull och närvarande förälder. Att vara förälder har nog snarare gett mig större tålamod gällande andra barn.

Du kan inte träna på andras barn för att komma förbi detta, jag är övertygad om att det är något som måste klicka till i en rent biologiskt och det får man bara genom sina egna barn.

Var inte rädd för att skaffa barn iaf. Egna barn och andras ungar vet du...

Vad är anledningen till att du vill ha barn egentligen? Jag förstår inte dina argument som gör att du vill det?

Jag kan på sätt och vis förstå dig. Jag har aldrig gillat barn innan heller. Jag älskar dock mina egna och sätter dom för mig själv. Jag ogillar hur andra barn är fostrade tex. dock har jag fått mer tollerans för andras barn  

Har aldrig tyckt om barn heller. Skaffade dock ett barn ändå men var helt säker på att jag absolut inte ville ha fler. Tyckte det var superjobbigt trots att jag älskar henne mer än allt annat. Sen blev det två till, haha!
De är mitt allt! Men andra barn, nja.

En del ogillar barn i allmänhet men älskar sina egna barn eller gillar vissa barn på en individuell basis. Varför inte? 

Kunde ha varit jag för två år sedan som skrev detta. Är nu 29, killen 37 och jag tvekade och velade massor just eftersom jag känner exakt som du. Men så blev jag oplanerat gravid och det kändes liksom rimligt att behålla (ska ha i februari om allt går vägen nu).

Min tröst har dock varit att jag har många människor omkring mig som, när man väl börjar öppna upp, känt precis likadant. Bland annat en kollega, hennes man ville så väldigt gärna ha barn, så det blev ett barn trots hennes aversion mot andras ungar. Och hon är en jättebra förälder, älskar sin son över allt annat. Har en annan vännina som inte heller tycker om barn, hon är väl lite mer tolerant än jag men hon tycker mycket om sina egna barn och nu även barnbarn. Hon erkänner dock villigt att det var pest och pina innan de var i skolåldern. 

Jag tror inte att ens uppskattning för andras barn är en bra indikation för hur bra man blir som förälder. Däremot tror jag att det kommer vara mycket som är mer besvärligt för oss än för folk som älskar bebisar och småbarn. Tänker dock att vi som ändå skaffar barn, trots att det inte känns gulligull, gör det med öppna ögon och en mer rationell inställning än de som skaffar barn enbart för att det verkar mysigt utan att tänka efter kring vilka utmaningar man behöver parera för. 

Jag ?tyckte om barn? och utbildade mig till barnskötare. Det visade sig inte vara min grej. 

Har känt sedan dess att jag kommer aldrig klara av att ha barn eller vilja egentligen. Men ändå ville jag och vi fick barn genom ivf faktiskt, trots mina känslor. maken var passivt godkännande . 

Mina barn har varit meningen med livet och jag tackar Gud hela tiden för dem. Vilken lycka! 
Eftersom du känner som du gör, så är det nog ingen fara, du kommer klara av det. Det kommer vara dina barn och du kommer se hur underbara de är. Det ser man inte med andras barn på samma sätt.
lycka till! :D

Man känner annorlunda för sina egna barn. Men det är viktigt att barnen får ha andra barn runt sig, så även fast du ogillar andras ungar får du stå ut med att ha andras ungar hemma hos dig eftersom barnen måste få ha ett normalt liv med lek med andra barn. Vi har barn som springer här titt som tätt med det får man stå ut med.