Hjälp från er med små barn tätt i ålder
Hej!
Jag har två barn, 3 år 5 mån och 2 år 2 mån, som är bästa kompisar och värsta fiender samtidigt. De är toppen :)
Vi har dock fruktansvärda läggningar, jag är både förbannad och ledsen i princip varje kväll. De sover i samma rum och läggs vid samma tid, och är otroligt spattiga och trotsiga vid läggning. Vi varvar ner innan med godnattvisor, bok och kli på ryggen men så fort de kommer in i sovrummet förvandlas de till små trotsmonster.
Vi har hittills kört med ?taktiken? att låta dem hållas, dvs busa av sig i sängen (vi går ut och de får sitta och prata och skratta). Nu har det börjat dra ut på tiden så länge att det märks att lillen inte är utsövd på morgonen, så vi måste få dem att somna tidigare.
Den äldstas vila har vi tagit bort på dagen och den yngres har vi kortat ner till förmån för kvällen. Man kan såklart förlänga hans dagsvila och låta kvällarna bli så sena som de blir, men då får inte heller jag någon som helst vila under kvällarna, och det märks att de båda är trötta på kvällarna.
Den äldstas vila har vi tagit bort på dagen och den yngres har vi kortat ner till förmån för kvällen. Man kan såklart förlänga hans dagsvila och låta kvällarna bli så sena som de blir, men då får inte heller jag någon som helst vila under kvällarna, och det märks att de båda är trötta på kvällarna.
Vi har provat att lägga den yngre först men han tar så lång tid på sig att somna att den äldre får en för sen läggtid om vi väntar ut, och kommer den äldre in när den yngre inte än somnat så får vi samma spattiga resultat oavsett hur nära sömnen den yngre redan var.
När vi hör bus går vi in och lägger dem ner med fast hand utan att ge dem stora reaktioner men de flyger upp igen så fort dörren stängs, och när vi säger till dem lugnt och bestämt skrattar de eller gör grimaser eller annat oh eskalerar ofta i beteende.
Jag känner mig både hjälplös och otroligt orespekterad, trots att vi har en väldigt bra att tydlig förälder/barn-dynamik annars om dagarna. Till slut känner jag bara att jag vill slita upp dörren och rusa in dit och skrika dem rakt i ansiktet, men den vägen vill jag givetvis inte vandra. De gånger det har hänt har de börjat gråta, jag har bett om ursäkt och sedan har de faktiskt lugnat sig och somnat. Men vill. verkligen. inte. ha. det. så.
Någon med barn tätt i åldrarna som känner igen sig? Och hur gör ni av er som har fått jobba med läggningarna?
Hjälp!
