Snål för att man betalar var för sig?

Om båda ser det som en bra lösning så är det ju toppen. 

Men vem är det som har åsikter? Hur kan någon ens veta om ert upplägg? 

När man är särbo med egna barn är det väl en lysande uppgörelse. Barnen har ju egna föräldrar som ska försörja dom.

Min teori är att du har missuppfattat när han sagt just det ni är svenskar. Tror han menar på att mannen ska betala för dig och ditt barn på restaurangbesök? 

Något jag lärt mig är att det ingår i en del andra kulturer att visa sin kärlek genom mat, vara generös, och för mannen att bekosta restaurangbesök när han är ute med sin kvinna, och i det här fallet barn också (även om inte hans barn).

De tar liksom alla i en klunga. Att vara "snål" och "hålla på sitt" anses som man är liten i sin karaktär. Man bjuder för man vill på så viss visa sin uppskattning av den personen och för att visa att man själv är en bra man.

Det här är bara en av de kulturkrockar jag sett genom åren och i mitt tycke kan en del svenskar inte se skillnad på äpple och päron utan drar in att då måste kvinnan anses som svag, mer än att bara tänka att det här menas med den här gesten, detta är att någon vill göra en god handling, visa omtanke inför den andre. Omtanke kan visas på många olika sätt. Kvinnan kan visa sin omtanke på andra sätt om sin partner. 

Jag har haft en styvfar som inte var svensk och fast det var så att relationen tog slut och vi var ändå hos honom i hans land och åt ute på restaurang tog han och betalade för oss alla (dvs min mamma och oss barn): Han gjorde ingen skillnad på biologiskt barn eller inte. Han behandlade mig alltid med respekt, sedan jag var en liten skitunge. Min mamma hade pengar att betala, inga problem på den fronten, men det var inte därför. Jag vet vid det här laget tusen och en situationer där både män och kvinnor som kommer från andra länder blir nästan förargade när man försöker sticka emellan pengar, eller vad det nu än är, för att man tycker man ska göra rätt för sig. De vill bjuda. Det är deras sätt att visa sin uppskattning och visa vem de är. Det är allt. Det här är mina egna uppfattningar, upplevelser,  erfarenheter jag nu talar från. 

En annan sak jag också lärde mig från min styvfar var att han gjorde ingen skillnad på barn i andra sammanhang också, dvs biologiska från mig då som inte var hans biologiska. Vi var barn. Punkt slut. Han behandlade oss lika. Jag hade min biologisk pappa i bilden som också älskade mig och betalade. Det gjorde ingen skillnad för min styvfar. Han drog inte undan sin kärlek, generositet, respekt för mig som ett barn bland andra (biologiska) för den sakens skull. Jag har uppfattat det som att de tänker att kärlek kan man aldrig få för lite av. Man ska ge. Man ska vara generös. Man ska betala. Som en styvfar, som en partner vara det så här i hans karaktär, som han blivit uppfostrad, de värderingar han ville ha, stå för, visa. 

Det finns rätt många människor, även svenskar, som tycker att allt prat om pengar dödar romantiken. De tycker att man bara ska gå på känn och hoppas på att det jämnar ut sig i slutändan. 

Men visst, lite typiskt svenskt är det nog att vara så pass självständig, i förhållande till närstående, som vi ofta är. Vi har ju hyfsat jämställda löner och arbetsförhållanden och har som regel möjlighet att få ekonomiskt stöd ifall vi blir utan inkomst. I andra länder är man ofta mer beroende av nära och kära.

Varför ska man som vuxen inte ta ansvar för sin ekonomi? 

Att bjuda andra alternativt bidra med pengar till den grad att man måste ansöka om ekonomiskt bistånd är ju absurt. 

Förstår inte heller resonemanget att de gör så i andra länder. De har en annan kultur, där det ofta är kvinnan som är ekonomiskt beroende av mannen. Det är inget vi ska importera till Sverige. 

Jag skulle aldrig diskutera den här typen av uppgörelser med annan än med min partner. Det finns goda skäl till det. 

Fattar inte det där med notorna men om ni går ut och äter betalar du för dig och dina barn, han för sig och sina barn, precis som med resan. Skit i din konstiga kompis åsikter.