Har total ångest över hela mitt liv efter mammas död.
För en tid sedan dog min ganska unga mamma efter en kort tids sjukdom, som kom från ingenstans. Hon åkte in akut för värk och blev sedan kvar på sjukhuset tills hon dog, hon hann alltså inte ens göra något värdigt av sin sista tid i livet.
Jag och min mamma har alltid haft en komplicerad relation, jag tycker alltid hon har favoriserat mina andra syskon och när vi väl träffades så kändes det aldrig riktigt som jag var välkommen eller att hon var glad att se mig. Trots det så har jag sedan barndomen haft någon slags begär av att alltid göra henne glad, på mitt sätt.
Jag har i stort sett hela mitt liv varit deprimerad samt lidit av extremt dålig självkänsla och därmed varit i ekonomisk skuld till dem för att jag inte riktigt klarat av vardagen. Jag har behövt låna pengar för att ens överleva samtidigt som mina syskon fick gåvor, resor m.m. trots att de har god ekonomi. Jag har dock försökt ge tillbaka på mitt sätt, genom att hjälpa dem med det jag kan och bjudit dem på utflykter med de små medel jag haft, dels för att visa tacksamhet men också för att jag ville se dem koppla av och må bra, för då mår jag också bra.
Dock var mamma alltid svår att göra nöjd, hon har alltid haft enormt kontrollbehov, varit mån om vad utomstående ska tycka samt styrt familjen och det mesta skulle ske på hennes premisser och det gick inte att rucka på. De sista åren så växte det en enorm irritation gentemot min mamma och hennes sätt att kontrollera, parallellt med begäret att göra henne glad och nöjd. Tidigare saker som att hon klagat på min klädstil, vilka sambos jag haft, att jag inte var välkommen hem till dem, att hon lovat bort saker till mina syskon som hon först lovat mig, alltid är sen till mig men alltid i tid till mina syskon osv blev för mycket till slut att jag kände mig oönskad. Så den sista tiden innan hon blev akut sjuk så var jag inte så behjälplig längre utan ville mest fokusera på mig själv tänkte att efter det skulle jag ta tag i vår relation.
Men så blev det inte, trots att jag in i det sista medan hon låg inne var övettygad om att hon skulle klara sig, för att hon alltid varit så stark och frisk.
Jag höll hennes hand när hon somnade in, och i ögonblicket hon dog kände jag en enorm smärtande tomhet inom mig, som är kvar än idag. Det är som om min själ har försvunnit. Varje dag som går, går jag genom mitt liv och hatar precis allt med det. Det känns som allt jag gjort och inte gjort, bidragit till hennes tidiga död. Jag hade en väldigt trygg barndom och mina föräldrar gjorde allt de kunde för att vi skulle fostras bra och få en bra stomme in i vuxenlivet. Så det minsta hon kunde begära var ju att jag klarade av att skaffa en stabil familj, jobb och permanent boende.
Så samtidigt som jag saknar min mamma varje sekund, brottas jag också med enorm ångest över mitt patetiska liv som förmodligen stressat mamma genom åren och som bidragit till att hon blev så sjuk. Jag tänker hela tiden på vad jag kunde gjort annorlunda och för varje dag som går så kommer jag fram till nya saker jag borde gjort annorlunda allt från mina beslut i vardagen till att uppmärksammat symtom hon haft genom åren, som hade lett till att mamma fortfarande varit vid liv. Samtidigt som det i bakgrunden smärtar mig att jag inte kände mig riktigt uppskattad, pga att jag inte gjort karriär eller haft en stabil kärnfamilj.
Hur går man vidare? Jag mår sämre och sämre för varje dag som går och vill knappt gå utanför dörren för då ser jag familjer överallt som är lyckliga och gör saknade av mamma ännu värre.
