Fler barn?

43 år är nog inget problem, flera i vår bekantskapskrets som precis börjat bilda familj. Så han skulle inte vara ensam "äldre" pappa. Han äger två egna bolag som i princip sköter sig själva, han är med i bakgrunden och arbetar cirka 50% på ett väldigt flexibelt schema. Jag behöver egentligen inte arbeta, men tycker att det är kul så arbetar fortfarande 75% inom mitt område, men skulle kunna gå ner i tid eller ta en paus så att vi kan vara hemma tillsammans. Och nej, ingen kvinnofälla, han pensionssparar åt mig...bra mer än om jag hade arbetat fulltid.

Småbarn och tonårsbarn ... ugggh den kan bli tuff. Mina döttrar har faktiskt frågat om inte vi ska ha barn tillsammans, vilket min sambo såklart spinner vidare på nu så de har väl gaddat ihop sig lite.

Men ... småbarn och barnbarn samtidigt. Hans söner än ändå vuxna nu och vi vill såklart vara närvarande far/morföräldrar. 

Vi njuter till fullo av varandra! 

Den här dialogen kom som sagt som en chock för mig. Det känns fint att kunna bolla tankarna här. I dialog med sambon så blir allt så lätt rosaskimrande. Han beskriver längtan efter att vänta på plusset tillsammans, se min kropp förändras, min mage växa.

När vi ligger nära och kramas kan han hålla handen över min mage och jag ser hur han föreställer sig att känna vårt lilla liv där inne. 

Han beskriver och målar upp allting så fint. Såklart realistiskt också men dom där drömmarna man kan få. Jag minns dem så väl från mina graviditeter. Han beskriver sina tankar om förlossningsrummet, stunden då den lilla föds. Få lära känna ett nytt liv tillsammans. Stunden i bilen när han hämtat våra stora barn och kör dem till sjukhuset, låter dem skämma bort mig och bebisen med presenter, pussar och gos i överflöd. 

Ska jag vara helt ärlig! Han låter som mig när jag längtade efter barn nummer 2. Första var oplanerad och jag var väldigt ung. Men nummer 2...oj såååå jag längtade. 

Kan en man bli bebissjuk eller skengravid? För i så fall tror jag att min blivit smittad av det 

Det är det som är grejen. Han var ju inte riktigt med när sönerna var små. 

Den första graviditeten var oplanerad, de hade varit ett par i ett par månader och han låg i lumpen. Missade större delen av graviditeten och var inte med under själva förlossningen då han inte hann hem i tid. Men var med på sjukhuset efteråt, 10 pappadagar och sedan tillbaka till militären. 

Den andra graviditeten var också oplanerad, de hade precis separerat när hon fick reda på att hon var gravid. Han flyttade hem men det var en tuff period för dem båda, de försökte lappa ihop relationen, han studerade på universitetet, hon var arbetslös och de hade ett litet barn hemma. Han jobbade massor på sidan av studierna för att försörja sin lilla familj och drog hela det ekonomiska ansvaret under många år.

Han valde att lämna henne när yngsta var 6 år och blev i samband med det huvudansvarig förälder då mamman inte tog sitt ansvar. Ingen utbildning, inget jobb och hon tog heller inte hand om pojkarna ordentligt. De testade varannan helg under en tid men hon ställde ofta in pga andra planer. Så pojkarna har bott hon honom på heltid och han har verkligen tagit det ansvaret. 

Det senaste halvåret har längtan efter ett gemensamt barn smugit sig på. Han har inte sagt nåt till mig förrän nu. Han längtar efter att få gå igenom den fasen "som den ska vara", att få vara nära under en graviditet och småbarnstid. Han har heller aldrig haft den längtan, förrän nu. 

Med det sagt så är han också realistisk och medveten om att det rosaskimrande är i hans huvud. Verkligheten kan se mycket annorlunda ut, det vet man aldrig. 

Håller med, förstår inte riktigt detta med att skaffa barn vid varje nytt förhållande. Tror man att det håller bättre/längre då? 

Jo. Och kvälls- och veckotidningarna har skuld, där står det jämt om någon kändis som väntar ett käääärleksbarn med den tredje eller fjärde pappan. Pernilla Wahlgren, Camilla Läckberg...

Vill nog korrigera dig på "frånvarande pappa". Läs mitt inlägg högre upp om hans småbarnsår, som ung och ensam inkomsttagare i familjen.

Han är en fantastisk pappa och bonuspappa. Han kämpade länge för att hålla ihop sin kärnfamilj men för barnens skull lämnade han och har varit ensamstående fulltidsförälder sedan separationen. Han har heller inte haft några seriösa relationer sedan dess, vilket var lite av mitt orosmoln i början, att han skulle ha blivit oflexibel och fast i egen rutin. Men har har överbevisat mig där. 

Han har välkomnat mig och mina tre barn med öppna armar. Han tar lika stort ansvar som jag med barnen. Vi delar nästan lika på alla hushållssysslor, men jag tvättar mer och han lagar mer mat. Han sover få timmar, en sån där galen morgonpigg man som vaknar klockan 4-5 och tar en springtur. 

Ni gör självklart ett eget val men jag tycker att man är på gränsen till för gammal att sätta barn till världen när man är 43 år. Han kommer att vara pensionär när det barnet flyttar hemifrån. MEN detta är min personliga åsikt. 

Hur bitter är du på en skala 1-10? Vilka tråkiga och negativa människor det finns?

Jag ser en man som längtar efter att få barn igen, en man som haft sin båda barn på heltid sen ena var 6 år gammal, en man som försörjde sin familj efter bästa förmåga, tog ansvar för ett oplanerat barn. Tiden han var borta var han i lumpen, arbetade och studerade på universitetet. Idag arbetar han ca 50 %, pensionssparar till sin sambo. 
Det finns ju faktiskt dom som tycker om barn och småbarn, och inte tycker det är så fruktansvärt jobbigt, det är konstigt men det hör man mindre om på familjeliv.

Jag undrar också över varför man vill ha hemmavarande barn ända till pensionsåldern, man kanske i och för sig inte tänker så långt när man är 43 år och mitt i livet.. Men för mig är det alldeles för sent att skaffa barn, både som man och kvinna.