Behöver man vara framgångsrik för att ha barn?

Nej, man behöver inte vara framgångsrik för att skaffa barn. Då hade inte många barn fötts.
Men, jag tycker det är viktigt att man kan försörja sig, att man har en stabil social grund att stå på. Sedan kan detta så klart ändras på vägen.

För din del, tycker jag att du ska fokusera på att hitta ett arbete, så du kan försörja dig. Du är fortfarande så ung, så det finns gott om tid att fundera på barn senare. 

Nej, man behöver inte vara framgångsrik. Men fundera på vad du vill ge ditt barn för typ av barndom. En bra barndom behöver inte innebära utlandsresor eller dyra kläder, men förmodligen vill man i alla fall ha lite ekonomisk trygghet/frihet när ett barn kommer in i familjen. Så att man inte behöver oroa sig för om maten ska räcka, om man har råd med nya vinterkläder, och har råd att låta barnet gå i någon fritidsaktivitet och så vidare. Sedan är det nog viktigt att barn känner trygghet i att föräldrarna är "där de vill vara" i livet. Alltså att man har ett socialt kontaktnät, arbete, fritidsintressen och annat på plats så att barnet slipper hamna i kläm för att föräldrarna är stressade över någon viktig pusselbit. 

Med det sagt, ingen är perfekt och jag ska absolut inte döma någon. Men, som någon redan sagt, det finns gott om tid att tänka på barn. Och jag tror att du kommer tacka dig själv om du väntar lite och försöker lägga en trygg grund innan du ger dig in i att bli förälder, då kommer du att ha bättre förutsättningar för att kunna ge ditt barn en bra start i livet. Det kommer nog också vara bättre för ert förhållande om ni båda upplever att ni bidrar till det gemensamma boet på mer lika villkor. 

Med tanke på dina diagnoser och att du inte slutförde gymnasiet tror jag att du behöver lägga ganska många år på att ordna till ditt liv först, lite som att man sätter på sig själv syrgasmasken innan man sätter den på sina barn.

Det kostar otroligt mycket energi att ha både ADHD och autism, hur tänker du att du ska ha kvar någon ork för ett barn? Du får inte vila, du kan inte pausa när du behöver, du måste förhålla dig till omvärldens krav (förskola, anpassade kläder, tider för BVC, rutiner vid läggdags) och det förväntas att du samtidigt ska kunna försörja dig själv. 

Börja i rätt ordning: först ditt eget mående, sedan studier eller jobb, ordentligt boende och helst ett sparande/buffert. Framför allt ditt eget mående!

Med jobb och sparkapital, och några års livserfarenhet till är det lättare att ge barn en trygg uppväxt. 

Det kan vara klokt att jobba några år och reda ut vilken bransch man vill jobba inom samtidigt som man skaffar sig en buffert och fast jobb innan man skaffar barn. 

Tycker inte du ska känna dig stressad att bli gravid, det kan vara klokt att börja jobba först så att du har ett jobb att komma tillbaka till när föräldradagarna är slut. 

Jag tror faktiskt att barn skulle jag ha ork till eftersom det är inte samma sak som skola. Om jag verkligen vill nåt brinner jag för det, och skolan krävdes mycket intryck och att jag skulle fokusera som jag hade svårt med. Och jag har bra tålamod när det gäller barn

gymnasiet är ingenting i jämförelse med att fostra ett barn. Du kan ta en paus från skolan, det kan du inte med ett barn. Hur ska du försörja barnet hade du tänkt? Eller räknar du med att kunna lyfta en massa bidrag?

Det är ju en fråga om hur man definierar begreppet framgångsrik... Jag ser det som framgångsrikt att ha en stabil ekonomi (dvs ett fast jobb med stadig inkomst), ett stabilt boende (inte fjärdehandskontrakt som man kan bli vräkt från på dagen) samt en stabil relation till den andra tänkta föräldern. Man behöver inte bo i ett stort hus eller ha jättehög lön, men man bör ha ett stabilt liv för att ge barnen bra förutsättningar.

Och jo: det är skitjobbigt att vara förälder. Det går inte att sätta på paus när man inte har ork och det kräver stora anpassningar för en själv. Det är inte ens jämförbart med att gå i gymnasiet.

Jag har mild ADHD och blev utbränd som småbarnsförälder. Trots att alla förutsättningar var optimerade. Att till det ha behövt oroa mig för ekonomi tex hade varit förödande. 

Tyvärr ser det ut som det är den utvecklingen som sker.
Om man ska tro studier. Var en journalist som skrev om det i en av dom två större nyhetstidningar.

Det kommer bli allt mer avgörande vilket DNA man har och pengar. Tycker utvecklingen är skrämmande i Sverige numera. Och det om något visar väl att det börjar uppstå klyftor i samhället.  Jag tror att detta kommer leda till att ännu värre skaffar barn. Det blir osäkrare i samhället. Svårt med bostäder, svårare med tryggare anställningar. Har en son som valt bort barn, eget val. Han berättar för mig. Att han ofta känner att han har gjort "rätt val". Eftersom han inte vet hur han skulle klarat av barn i denna mörka och otrygga utveckling som världen är i. Tycker det är hemskt att man ska behöva känna så. Att allt snart ska bero på om man har mycket pengar.

Men tyvärr är vi där snart. Tror Sverige kommer få ett stort problem med för få födda barn om några år. Det är ju redan det. Men det är åt fanders, hur det ser ut.

Jag är glad att jag är pensionär nu. För jag tror inre att denna tiden nu. Hade varit för mig att leva i.

Man behöver inte vara framgångsrik, och diagnose diskvalificerar en inte som förälder. Men man behöver kunna försörja barnet (och det är bra att ha tryggheten att kunna det även om man blir ensamstående) och man behöver ha en fungerande vardag. Att ha barn är det mest krävande jag gjort. Intrycken går inte att stänga av, barnen behöver vissa rutiner och struktur, och man kan inte ta paus hu som helst. 

Har du tänkt på att både ADHD och autism är ärftligt och att ditt/dina barn kan ärva det?

Det kan bli stora bekymmer i skolan, värre än för dig. Konflikter med kamraterna, vägran att öht gå i skolan m m.

Och de allra första åren är jobbiga. Jag har själv autism och stort behov av egentid, men det fick jag ju inte. Barnet krävde hela tiden uppmärksamhet och hade dessutom kolik. Det somnade när jag gick ut med det i vagnen men vaknade så fort vi kom hem. Där försvann hoppet om egentid. På natten skrek barnet av koliken och jag fick gå fram och tillbaka bärande på barnet i stället för att sova.

När jag fick barnet hade jag arbete och ingen diagnos. Så jag hade ett ordnat liv och vi vågade skaffa barn trots att vi bägge var lågavlönade. Men sedan fick jag diagnos, förlorade arbetet och fick leva på sjukersättning.

Fokusera på att få ordning på ditt liv först. Gå klart gymnasiet och fixa ett jobb. Jobba ett tag så du kan få föräldrapenning.

Barn är gulliga och söta. Men också energikrävande. Det är vi föräldrar som.måste anpassa oss till barnet. Barnet kommer aldrig kunna anpassa sig till dina behov.

Jag tänker att det är klokt av dig att fundera och känna efter. 

Det finns de som säger att de inte orkar ha barn och därför inte skaffar det. Det är också helt okej.

Barn går inte att stänga av och de kräver saker av dig precis hela tiden, när som helst på dygnet. Skolan är töntigt enkel i jämförelse, den tar ju slut senast kl 17 varje dag.

Du får inte sova, inte gå på toa ifred, du kanske inte hinner duscha på en vecka, din kropp är mer barnets än din egen i ett år, du får äta kallnad mat i ca 3 år för du ska se till att barnet får mat först, dina hormoner lever jävelskap och vissa dagar vill man bara lägga sig ner och självdö men ändå måste man göra allting, gå upp kl 5, vara glad och byta på barnet och koka nappflaskor och sjunga och laga puréer och fixa mat till sig själv och gå dagliga promenader och på öppna förskolan för att inte vara en skitmorsa.

Sen kommer vintern med kräksjuka och förkylningar och öroninflammationer. Sen kommer förskolan med huvudlöss och springmask och vattkoppor.

Vår son hade dessutom kolik månad 3-5 och skrek satan i fem timmar varje kväll om vi inte gick och bar honom hela tiden. En del måste köpa hörselskydd för att klara av det psykiskt. Vi fick sätta en äggklocka på 60 minuter och så gick vi med honom i bärsele fram och tillbaka genom bostaden, och byttes av när klockan ringde.

Det kan du inte veta. Jag har samma diagnoser som du och jag har barn. MEN, jag gjorde gymnasiet med bra betyg och studerade på högskolan. Var precis klar när jag blev gravid med 23.  

Det är mycket ansträngande att ha barn. Och det är inte som gymnasiet - bara tre år - utan det är minst 18 år. Egentligen hela livet. Generellt så är nog de flesta 20-åringar inte är tillräckligt mogna. Men, om man hittills har klarat saker och ting, så kanske man klarar det också. 

Men du tyckte att gymnasiet blev för mycket. Då är det STOR risk att det blir för mycket för dig att ha barn. Du bör vänta tills du är lite äldre. Iom att du har dessa svårigheter så finns det ju risk att du får ett barn som har ADHD och/eller autism. Det fick jag. Jag har två barn med diagnos. Och två pappor som inte orkade med riktigt, så att jag fick ta det mesta själv. Allt detta kan alltså komma till och göra det mycket värre. 

Men, en annan sak som ska finnas är ju - kan du försörja dig själv, respektive ni två tillsammans? Och då menar jag inte att bara han jobbar. Är han HELT med på att skaffa barn? Har ni varit ihop tillräckligt länge så att er relation är stabil och det finns bra chans att ni håller ihop på sikt? Om svaret till NÅN av dessa frågor är nej, så bör du glömma detta just nu.