Era solskenshistorier

Väntar mitt första barn och har svårt att känna den där översvallande glädjen över att livet aldrig mer kommer bli sig likt. Jag tror säkert inte att jag den första som känt så. Kan inte ni andra som varit där, där det kanske inte känts sådär fantastiskt självklart som det verkar göra för vissa, berätta om hur saker ändå föll på plats till slut...? Jag behöver all uppmuntran jag kan för att orka med.