Mitt Liv Upp och Ner: Att Hantera Småbarn, Autism och Ångest
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det är förmodligen mina hormoner som ställer till det, men jag behöver verkligen höra positiva historier om att det kommer bli bättre...
För tre veckor sedan kom lillasyster och allting har vänt upp och ner. Storebror är snart 6 år och har autism samt språkstörningar. Kommunikation är alltså inte riktigt på plats än. Vi avvaktade med syskon för att han skulle bli lite äldre och förstå mer, men det blir bara värre!
Jag har så mycket ångest varje dag, det känns inte alls bra. Jag älskar mina barn, men hur mycket kommer jag orka? Pappan försörjer familjen så han jobbar 10-22 fem dagar i veckan, och just nu sju dagar i veckan på grund av personalbrist. Storebror är hemsk mot lillasyster; han nyper och klämmer på henne så att hon får ont och gråter. Det har hänt två gånger när vi försökte visa honom hur man smeker handen och stryker över magen, men plötsligt tar han tag i henne. Så nu får han knappt röra henne, vilket gör honom ängslig och arg. Han gråter för att han vill ha samma uppmärksamhet. Det skär i mitt hjärta när han ropar "mamma kom" och samtidigt gråter bebisen helt hysteriskt och vill äta.
Jag har mer ångest över att han efter sommarlovet ska börja förskoleklass och har jättetufft med nya rutiner. Han älskar sin förskola men vill inte gå i skolan. Kommer han att klara det? Han kan ju inte prata riktigt, kommer de att förstå honom?
Lillasyster har omogen tarm och ont i magen i princip hela tiden och sover dåligt. Jag har gråtit i över en timme och finner inget hopp just nu, särskilt för sonen. Idag fick jag reda på från mormor, som var ute med honom, att han hela tiden slagit sin kusin och varit märkbart aggressiv. Att det var tufft att sitta barnvakt... vilket jag förstår, han är inte lätt. Ville bara skriva av mig...