Rädd för vår dotter på 5 år!

Hej! Vart ska man börja? Blir en lååång text.

Vår dotter fyller 5 år om 1 månad. Hon är våran förstfödda. Hon har bokstavligen sen dag 1 varit intensiv. Hade problem med amning, hon ville men hon drog huvudet hela tiden åt fel håll trots att jag kämpade med att hon skulle hamna rätt. Så fick sluta amma efter 3 veckor. Sedan ville hon aldrig ligga hud mot hud. Bära gick bra men aldrig ligga ner mot än. Då blev hon missnöjd. Hon hade "kolik?" Första tiden och skrek intensivt. Hade jätte svårt för att somna. Vi fick vagga henne i babysittern på våran säng mellan oss eller ha en henne på en kudde på knät och vagga intensivt.  

Under hela spädbarnstiden, till 1 år så kunde hon bli hysterisk när hon mötte på andra familjemedlemmar. Det blev som en rutin att ingen fick titta eller prata med henne i början... Sen kunde de gå bra..men ville inte sitta hos någon förutom typ min pappa... vi kunde aldrig slappna av att vara borta med henne för hon var alltid lite ängslig, rastlös och man var hela tiden på spänn. Hon följde inga milstolpar som att rulla till mage, krypa, sätta sig upp och såvidare. Hon var väldigt stark i benen och ville från början redan efter halvår gå! Hon kunde gå jätte bra ihop med att vi höll hennes hand. Hon började gå innan 1 år och då blev det fullfart. Men även när hon lärde sig att gå så kunde hon inte ta sig upp från liggande till sittande. 

Sen kom dock de andra motoriska bitarna på fall. Hon har alltid sen hon börjat gå varit väldigt aktivt och kmr ihåg henne alltid röra på sig och dansa heeeela tiden. Glad, energisk och högljud. Däremot var hon aldrig den som ville riktigt "mysa" och ha närkontakt. Försökte jag pussa och klappa henne så slog hon bort mig. Hon kunde dock sitta i mitt knä och vara nära men inte pådär sättet som jag upplevt nu med lillasyster. Minns inte henne sukta efter närhet med oss. Nu kan hon kramas... och även mysa men det är inte naturligt.. men hon har nu behov av det men gör det inte på ett naturligt sätt. Pluss kan hon inte vara still....

Första riktiga plötsliga utbrottet kom efter första dagen på inskolningen. Hon var då 1,5 år. De hade gått bra på förskolan men sen i bilen påväg hem började hon från ingenstans att skrika hysteriskt!!! Då menar jag hysteriskt. Det slutade inte utan det fortsatte tills vi kom hem. Min sambo blev helt panikslagen och undrade vad som hade hänt på inskolningen och försökte lugna ner henne. Jag kmr ihåg att jag var helt ställd för de var verkligen ingenting som hade hänt. Därefter började utbrotten titt som tätt, många ggr från ingenstans. Sedan trots som aldrig tog/ tar slut. Vi har aldrig haft trotsfaser utan hela hon är ett ända stort trots..gällande allt! På daglig basis.... Hon kunde slå och kasta grejer och många nätter kunde hon vakna upp och vara helt psykotisk.... 

Utöver detta... så kunde hon ändå vara en glad, charmig tjej, pondus och "teater apa". Men hon har aldrig lekt riktigt eller varit intresserad av leksaker eller lekt med något själv. Hon har alltid, då menar jag alltid varit 2 cm från vårat ansikte. Hade aldrig intresse för leksaker, dockor, lego osv. Kunde gå om vi var med men då spårade det till något helt orimligt. Oftast gick (går) leksaker sönder för hon gör något tokigt med dem, ritat på alla dockor osv. Ju äldre hon blev ju mer intensiv blev hon då hon aldrig kunde vara 1 sekund själv. Var aldrig på sitt rum. Utan alltid med oss i vardagsrummet, köket, toan och hoppade, sprang, dansade. Om inte det så pratade hon konstant, utan att andas ibland. Var inte heller så intresserad av tv (inte då). Ville aldrig se på Greta gris och sånt. Mest musikvideos som var till äldre gillande hon att dansa till. 

Sen kom lillasyster. Då skulle hon fylla 4 år. När jag tänker tillbaka så brydde hon sig inte så mkt om lillasyster. Inte alls dedär som andra pratar om när man får syskon. Men ju äldre lillasyster blev ju värre blev hon. Eller var det bara att det blev mer intensivare för oss. 

Spolar fram till nutiden. Hon har eskalerat så mkt. Ju äldre hon blir, ju smartare blir hon och samma med intensiteten. Hon vill kontrollera allt och alla. Har så extremt kontrollbehov, hon har noll insyn över att hon är ett barn och vi är vuxna (som bestämmer). Vi vuxna får inte prata med vasndra, hon ber oss att sluta prata eller så gör hon allt i sin förmåga att störa. Helaaaa tiden..även när jag pratar med min syster, en vän , bvc sköterska.... det är problem hela tiden, 40 utbrott om dagen, trotsar om allt. Hon lyssnar noll, då menar jag noll på oss. Den ända gången hon gör som vi säger är när vi tillsist måste hota med att vi tar bort paddan eller att hon inte får fredagsgodis och även att jag har tagit bort saker 100 gånger så finns inget konskevenstänk. Hon gör precis som hon vill. Hon gapar och gör ljud hela tiden... impulsiv, mkt monster ljud och konstiga läten, opassande närkontakt mot oss eller andra i fel sammanhang, hårdhänt, aldrig still..rastlös. Vi kan aldrig gå ut och "rasta barnen" på tomten för hon gör aldrig något förutom att vara på oss och göra allt hon inte får och får förr eller senare hysteriska utbrott och vi får bära in henne med fysisk tvång då hon skriker som en galning och stör alla grannar. Hon har en cykel, sparkcykel,  en stor lekpark som vi byggt, studsmatta, stor tomt... finns inget hon vill göra..jo blåsa bubblor maniskt.. på än..  annars maniskt "kolla mamma, kolla mamma vad jag gör, kolla, KOLLA!!! Och då kanske hon hoppar på nått, eller gungar eller springer snabbt. Det är de oxå.. Allt är en tävling i hennes värld! Det tkr hon är kul. Hon ska tävla om allt med alla och hon ska vara "bäst". Vi försökt sen hon var liten förklara att allt behöver inte vara en tävling och alla är lika bra. Som med kusiner eller vänner. De blir för mkt. Hon är super social men hon har svårt att förstå när det räcker och hon kontrollerar mkt över sin kusin och vänner. Man märker att hon tkr om att umgås med Dem som hon kan kontrollera och som gillar att följa hennes tempo och regler. Sen är hon super smart. Hon vet och har strategier om de inte går som hon vill. Hon har väldigt koll på vad alla vänner har för intressen och kan "locka" dem eller nästan psykologiskt skrämma dem när hon vet deras svagheter. Som om dem vore små barn för henne. Vi har också alltid känt att hennes mentalitet känns mkt äldre. Alltid varit på en annan nivå än sin jämngamla. Är väldigt klok, ser "igenom saker", lärt sig på riktigt engelska via att kolla på program som är på engelska på paddan så nu kan vi inte prata något språk om de något vi inte vill att hon ska förstå,  problemorienterad (vet snabbt hur hon ska lösa något), uppmärksammar saker som andra inte gör och hon har alltid känns som om barnen i hennes ålder är för "töntiga". Hon vill gärna ha adrelinkickar och spännande aktiviteter. Övrigt så har hon noll, absolut noll intressen. Ibland vet jag inte ens om hon har egen identitet. Blir svårt när vänner gillar specifika saker och har intressen, allt från ponnys, flygplan, bilar, hästar, dockor, prinsessor, karaktärer, leksaker vad som.... och hon har noll intressen. Hon tkr om att rita, pyssla och hålla på med lera. Men inte långa stunder. De går väldigt fort men hon är dock duktig på det. Väldigt kreativ när hon pysslar. På så sätt är det väldigt svår situation med att hantera henne då  hon inte har några intressen. Paddan har dock blivit hennes lugna space. Då kan hon andas och komma ner i varv. Hon vill bara se på vuxenyoutube där de ett viss program som är för äldre barn eller aa vet inte vem de är riktigt för då det är helt meningslöst program där vuxna går runt och klätt ut sig, sketcher, har jobbiga reaktioner, ljud och gör konstiga saker. Annars är typ leos det bästa stället för vår dotter då hon kan springa fritt och få adrenalinkick/ utlopp för sin energi. Dock blir hon inte trött, inte ens efter 3h spring på leos eller en hel dag på Kolmården... vi har aldrig "egentid" på kvällarna. Efter lillasyster somnat så är hon uppe med oss tills vi ska sova. Hon sover med oss. Mellan oss är hon rastlös..vänder och vrider.. vill "ha något" hela tiden..äpple, banan, vatten. Många ggr får jag tillsist panik och går och lägger mig i soffan. Har vi tur så somnar hon 21?22. Dock är hon är jätte beroende av sin sömn..När hon väl somnar så sover hon djupt.. dock katastrof sen att väcka henne kl 6 för förskolan. Vägrar gå upp, slutar med att jag får bära henne till toan skrikandes som en demon, dra ner trosor och hon sprattlar och skriker, klär på henne som en bebis, sen när vi sitter i bilen blir hon lugn. Eller så skriker hon att hon inte vill tilll förskolan (gör det 90? av gångerna) och ber för sitt liv om hon kan få vara hemma..  senaste tiden har hon även blivit väldigt duktig på att hitta på saker och jag har fått svårt att avgöra om det är på riktigt eller inte. Mkt att hon har jätteeee ont i foten och kan inte gå, ont i magen, är sjuk men så fort jag sagt att vi ska vara hemma så tvärvänder hon och har inga problem alls. Lämningarna är svåra.. Hon gråter inte. Men hon blir jätte obekväm/konstig/skrattar/ tramsar och håller jätte jätte hårt om min hand eller mina fingrar (gör ont) och sen drar i mina kläder så jag inte kan gå... så en lärare måste antingen ta bort henne tillsist fysiskt eller så får jag efter jag kramat och gett henne en puss slita loss mig från hennes tag  när hon sitter vid frukostbordet och sen gå...så blir hon mer och mer i sociala sammanhang i början.. om de blir för mkt press eller om känner sig obekväm.. Kan även börja ta fram tungan och börja slicka runt munnen och hålla på... 

Aja. Vi tog tillsist efter fler men och om kontakt med bvc för att få träffa en barnpsykolog. Vi tänkte adhd och förhoppningsvis adhd medicin för att få henne till ro...Efter 4 samtal med spykologen hamnade vi i chock när hon tillsist berättar att allt vi upplevt och berättat inte är "normalt" beteende  och de tyder mkt på att det behövs utredning för autism. Vi hade hela tiden bara tänkt adhd tills psykologen började prata autism med oss. Vi fattade/ såg aldrig "då" för vi var så vana med henne beteende men sen börja man ju snabbt förstå/se när lillasyster växer upp att något inte stämmer med storesyster. Alla monster och konstiga ljud ser vi nu är stimmande. Mkt stimmande ser vi på alla håll och kanter (hon vill gärna ha något i munnen att bita på eller ha något i handen att trycka på) och alla sociala svårigheter. Snarare att vi förut blivit fascinerade av lillasyster beteende, interaktion och hur hon leker..det var så ovant... men att de hon gör är ju "normalt". Förskolan har varit kass.. orkar inte ens skriva om den historian. Men nu tar de oss seriöst och ser vad vi ser. Det som är att hon maskerar jätteeee bra på förskolan, smälter in, medgörlig, håller ihop, har vänner som hon leker med, får inte utbrott. Så de tog oss först inte på allvar. Men nu har Dem kollat med andra ögon och ser visst att hon kan inte leka fantastilekar med vänner, styr lekarna så hon kan leka med, kontrollbehov, rastlös och vill springa mkt, motorisk orolig vid bokläsning. Sen att de reagerat på att hon verkar intr riktigt förstå när hon gjort
/ Gör fel mot andra men gärna poängterar när andra gör fel.

Psykologen träffade tillsist vår dotter och gjorde en "basutredning" (som avgör om hon ska utredas vidare). Hon fick göra en del intellektuella tester sen provade även att leka med henne. På återgivingen kring bedömning visade det sig att hennes intelligens var klart över standard..mkt högt på vissa områden sen att hon inte hade inte förmåga att vara ömsesidig i samtal eller lek. Samt att hon var väldigt fyrkantig när de skulle leka låtsaslek med mat. Så fort psykologen gick så såg hon heller ingen mening att sitta där med leksakerna och gick till hennes bord. Hon kunde dock inte se drag på adhd just vid det besöket då hon hade bra fokus vid testerna. Men att hon hela tiden drog sig i ögonlocket, tryckte hårt på ansiktet med händerna. Hon sa att "hennes intelligens" är även bidragande till att hon kan maskera saker väldigt bra och hittat strategier. Hon ska iaf nu utredas för autism och adhd misstanke på habiliteringen. Vi väntar nu på att de ska kolla remissen från spykolgen och ge oss en kallelse......

Jag fattar autismen och adhd. Trots det så gnager det inombords...det som skrämmer mig är hennes blick och en känsla jag kan få av henne i många olika sammanhang och situationer. Vid ett tillfälle satt jag och läste tecken på psykopati. Man säger att barn inte har onda, utberäknande avsikter och kan inte "manipulera" men både jag och sambo känner att hon kan.. även min syster som är välbekant i detta och jobbar på pubmottagning säger att hon hör vad jag säger. Hon vill inte säga mer än så.  Sen förstår jag att hon är smart och kan df ljuga väldigt bra, men det är lixom glädjen i ögonen i helt fel sammanhang och att hon har noll empati för andra. För 4 veckor sen jagade hon en fjäril. Jag sa var försiktig med den så du inte skadar den. Hon fångade den jätte hårt och den klämdes och dog. Jag ville då se om de skulle komma en reaktion. Jag sa "oj nej stackars fjäril...den lever inte" med en ledsen ton...hon svarade " då kan vi begrava den" och sen hittade hon på att hon såg den flyga iväg så den var inte död längre (oberörd). Hon vet vad som är rätt och fel men det är just att hon verkar inte ha känslan. Hon sa för en vecka sedan att hon skulle ta böcker och slå mig så jag dör.. och att jag då aldrig kmr få se någon igen, inte ens min pappa med en väldigt obehaglig ton.... Detta för att jag bestämde mig att vi inte skulle åka iväg (hon hade betett sig jätte illa och efter flera gånger sa jag att vi inte kmr åka iväg) då grät hon, bad omursäkt och när det inte funkade så sa hon dedär. Som hon aldrig sagt innan. Nu kanske hon sa det i affekt för att få någon reaktion (jag höll mig lugn och inte reagerade) sa bara att jag blev ledsen av att höra det. 

Väldigt lång text. Skönt att skriva av sig. Hoppas de finns nån som orkar läsa allt och kan kommentera...något... för två mkt uttmattttttadee, stressade, hjärntrötta och förtvivlade föräldrar.