Otroligt rastlös snart 6-åring

Jag känner igen rätt så många saker båda i min egen son och några av hans vänner. Det där med att klättra tex och att springa iväg ich att vara helt oblyg för och pratsam med okända människor. Jag tänker att det bara är så en hel del barn är. Att vilka ha konstant underhållning är väl inte heller helt ovanligt, men det är inte samma som att alltid få det. Leka kan man väl göra ett tag, men vill de sen mer så får de hjälpa de vuxna istället med att laga mat, duka, vika tvätt eller vad det är. 

Det där med utbrott och att inte sköta sig när man är iväg tycker jag är allvarligare. Vad blir det för konsekvenser? Avbryter nu aktiviteten efter någon varning så att han förstår att det inte blir aktiviteter om han inte sköter sig? Och så klart att ni är väldigt tydliga med vad ni förväntar er av honom? 

 

 

Ring BUP. 

Ja, vi pratar alltid med honom innan vi ska iväg och försöker vara så tydliga det bara går. Förklarar hur viktigt det är att han lyssnar och håller sig nära oss eftersom det kan vara farligt om han springer iväg, att vi kan tappa bort varandra, han kan bli påkörd etc. Vi förklarar också att om han inte lyssnar så kommer han inte kunna följa med på roliga aktiviteter nästa gång. Han lovar att sköta sig men det glöms bort snabbt. Ofta kan det i och för sig vara att han är relativt lugn på vägen dit, dock ständigt tjat "när är vi framme". Det blir också att vi föräldrar får säga till honom hela tiden, typ "akta, nu var du på väg ut i gatan" etc. Jag upplever att det blir svårt när det är mycket intryck, han blir liksom överstimulerad och får jättesvårt att vara still och hänga med. När det blir så börjar han istället t.ex reta sin lillebror, hoppar fram och tillbaka eller står för nära bilvägen trots att vi säger gång på gång att han inte ska göra så.

Konsekvenserna blir att vi låter bli att göra något kul nästa gång eftersom det blir för jobbigt, vilket ju är tråkigt för hela familjen. Det kan också bli att han inte får följa med på saker nästa gång. Som när han betedde sig riktigt illa en gång i affären, då fick han inte följa med mig dit på flera veckor och jag förklarade varje gång varför. Tror det faktiskt hjälpte, för han har skött sig mycket bättre i affären sedan dess.

Att han har skött sig bättre i affären sedan det fick tydliga konsekvenser för honom, tyder på att han KAN sköta sig. Skulle det handla om npf skulle det kanske inte göra skillnad, de klarar det inte. Din son klarar det uppenbarligen. Kanske behövs tydligare konsekvenser i fler sammanhang? Att ni faktiskt avstår från en del aktiviteter? Men också att inte ställa FÖR höga krav på honom.

Han verkar ha mycket myror i kroppen, en del barn har det. Han behöver stimulans men också öva på att roa sig själv. Ni kan inte underhålla honom hela tiden. Jag skulle råda er att prata med barnpsykolog samt se hur skolan fungerar i höst. Blir det inte bättre, eller fungerar i skolan, skulle jag kontakta BUP. 

Jag känner igen en del av din sons beteende i mina 11-åringar när de var yngre, men inte lika mycket. Mest var det tills de var 3-4 år, sen lugnade det ner sig.

Just det, när det gäller det här att han vill ha underhållning så är det inte så att vi leker med honom hela tiden, det har vi varken tid eller ork med. Vi förklarar att vi är vuxna och behöver göra andra saker. Ibland kan han hjälpa till med hushållssysslor och vara jätteduktig. 
Men ibland blir det istället att han tjatar och tjatar, det är sååå tråkigt, ingen vill leka med mig etc. Eller så hittar han på hyss, hämtar saker han inte får i kylen, börjar bråka med lillebror eller liknande. Det är det som blir så jobbigt, att det känns som att man måste hitta på någon aktivitet till honom hela tiden för att det ska bli lite lugn och ro.

Det låter som solklart ADHD. Jag har själv två barn med ADHD. Jag rekommenderar att ni vänder er till BUP eller frågar barnläkaren vart ni ska vända er. Det bör göras en utredning. När ska han börja skolan, nu på hösten eller först nästa år? Det vore bra att göra det innan han börjar skolan. Samtidigt, man märker det mest tydligt just när de börjar skolan.

Min äldste son t.ex. - de kraschade helt när han gick i ettan. Det fungerande inte alls. Och ingen hade tyckt att det var något konstigt innan dess, inte ens på 6-års-verksamheten. Det är iofs 30 år sedan.  Har de inte tyckt något om detta på förskolan? Det är bäst att ni - och även skolan - vet, om han har svårigheter och hur man bör anpassa. Det är bara ett stort misslyckande annars för honom, om det kraschar så som det gjorde med min son. De fick då plocka ut honom ur klassen och sätta honom i enrum med en assistent som de snabbt fick fixa fram. 

Han har svårt att sitta still på samlingen på förskolan, så fort han tycker det är tråkigt så blir det svårt. Vi har haft möte med förskolan om detta. Han kan dock sitta still länge och t.ex pyssla eller leka med lego.

Vi tog upp detta med BVC men just då satt han så lugnt och fint och ritade så de tyckte inte det verkade brådskande med utredning. Men de ser ju inte hur han är i vardagen...

Det är bra att det blir konsekvenser, men jag tänker att det kan vara för långt emellan om man ställer in något roligt nästa gång. Dels lever barn i nuet så de tänker inte på nästa gång, och dels har de redan glömt förra gången när man är framme vid konsekvensen och det är lätt att uppleva det som orättvist. Om konsekvenser ska vara effektiva så ska de vara så omedelbara som möjligt. Tex om ni går och handlar och ska köpa fredagstacos och lärdagsgodis, och barnet missköter sig så får man lämna utan varor. Vi hade problem med att barnet bara busade på simlekis, så vid ett tillfälle tappade jag tålamodet och lyfte bort honom från bassängen och gick hem under stora tårar. Det räckte med en gång och sen skötte han sig alltid efter det. Vi har också haft problem vid hämtningarna, och då fick det konsekvensen att han inte fick stanna och leka på vägen hem. Etter några veckor fick han börja stanna och ieka igen på prov och då höll det goda beteendet länge efter det. Sen räckte det att påminna honom eller att dra hem honom en gång då och då när det behövdes, för han visste att vi menade allvar och att få ha roligt hänger direkt samman med att sköta sig. Det är jättetrist för man kanske själv har sett fram emot aktiviteten eller så finns det syskon eller kompisar som får betala priset, men jag tror att det är enda sättet. 

Vad gäller att soringa iväg ut mot gatan osv så har vi hållt honom hårt i handen och inte låtit honom gå själv om han springer iväg. Sen har vi släppt på försök med påminnelse av vad vi förväntar oss. Klarar han inte det så får han gå och hålla oss i handen igen.

Jag skulle också gissa att det är där ni ser skillnaden mellan ett barn med npf och utan, dvs om konsekvenserna har någon effekt. 

Aliona: tack för konkreta råd!

Det är ett missförstånd att barn med ADHD inte skulle kunna sitta och leka lugnt eller fokusera på något en längre stund. Det går, ibland. Om de är väldigt intresserade av en sak. Man kan säga så här: Barn med ADHD har främst svårt att motivera sig till sånt som de inte är intresserade av. Och de är väldigt lätt avledda. Om de på förskolan inte vet att ADHD just visar sig i att man har svårt att göra det som man tycker är tråkigt, så vet de inte mycket om det.

Försök få en tid hos BUP. Det är de som är specialisterna. 

Detta! Mitt barns psykolog tror att mitt barn har adhd och säger att barnets förmåga att som liten kunna sitta mycket längre än andra med tex en del pyssel är ganska typiskt för npf.  

Ja, hyperfokusering förekommer, precis som brister i att fokusera.