Drömmannen med mardrömskroppen
Du behöver inte be om ursäkt för det du kallar yttligt. Det knasiga är sättet att träffas, inte vad du känner.
Om ni förstår varandra så bra, finns väl en grad av förtroende mellan er. Varför skulle ni då inte kunna fortsätta prata om något så viktigt som attraktion? För att det sårar att höra att man inte är attraktiv. Men det är också viktigt att ni båda får det som ni behöver!
Det finns ingen lätt väg ut: antingen trollar ni bort det som inte är bra på honom eller måste du gå emot dig själv och acceptera grodan som inte förvandlas till prins.
Tänk på alla skönhetsoperationer som görs, de flesta för att öka dragningskraft eller tron på den.
Ni kan säkert inventera vad du har svårt för och kolla i praktiken vad det skulle innebära att bli av med det. Det tar dock tid, några år, innan kroppen kan anpassas och det är ett svårt arbete för den som opereras. Ändringarna i livsstilen är brutala och det är stenhårda krav på uthållighet, med psykisk belastning över lång tid. Förändringen sker inte bara på ytan och man måste fundera på hur man hanterar mellantiden.
Kärleken övervinner allt, kan det sägas, men man vinner inte alla strider i livet. De man för mot sig själv är tuffast. Du riskerar att arbeta mot djupa instinkter och behov och det kan sluta med att du går sönder. Gör inte det mot dig själv, din kille eller barnet som du vill ha.
Kan ni inte låta sex vara för nu och se vad förhållandet utvecklas till? Med mycket pepp och stöd. Om du gillar honom så mycket, kan det räcka en lång väg. Kanske kan du hitta sex på annat håll för att fylla de behoven.
Gå inte in i barnfamiljslivet med en sådan här kamp. Som minst, behöver ni känna för varandra för utmaningen är tuff, och ju äldre man blir innan man skaffar barn, desto sämre blir motståndskraften.
Kanske handlar det om något så enkelt som att du inte kan finnas där för honom i hans kamp i riktning mot ett bättre liv. Du vill ha barn. Både en tuff utvecklingskamp, svek mot dig själv, undertryckta behov OCH en bebis är bara flera helveten som kräver supermänniskor att ta sig igenom.
Jag känner med dig, men valet att behålla honom blir ditt eget. Kan du älska en man som du inte dras till? Skulle han välja att vara vid din sida om han visste säkert precis hur du känner? Vet du vad du känner när du skäms för honom vid din sida? (ja, du skäms, men varför? Vilka tankar rusar i ditt huvud då?)
Jag tror att din acceptans kräver en djup på kärlek som du inte har för honom. Därför kan detta inte fungera nu. Kanske om fem år. Kan du vänta så länge?