Drömmannen med mardrömskroppen

Du har inte bara problem med hans problem dvs hans kraftiga övervikt (som HAN måste ta tag i. Också operation efter viktminskning för det som hänger löst finns), du har också problem med en för liten penis. Penisen vet jag inte precis om det går att göra något åt. 

Han har något allvarlig problematik som han duckar för, inte tror sig kunna lösa. Han måste komma till punkten där han faktiskt tar till sig allvaret främst för sin egen hälsas skull, men också om ni överhuvudtaget ska fortsätta.

Nu vet du inte om du ska fortsätta, så det här blir ju svårt för mig att då säga åt dig vad du ska göra. Men jag tycker så här: DU måste fatta ett beslut först. Om han säger JA till att gå ner i vikt, och gör det, han kommer behöva professionell hjälp med detta skulle jag tro annars hade han klarat det på egen hand innan och sedan gör operation för det som hänger, och du klarar dig fint ändå med den penis han har, då har ni en framtid, då kan ni fortsätta. DU måste alltså först fatta ditt beslut innan du kan presentera det för honom. 

Vad jag märker i din text är att du vill ju inte bli ihop med honom för att han har den kropp han har men du vågar dig inte närma det fullt ut då han blir sårad. Om du bestämmer dig till 100% att du vill inte då får du avsluta relationen. 

Jag hade också försökt lukta mig till om där finns någon beroendeproblematik i hans familj, familjs historik. Med mitt ex som utvecklade ett beroende som han inte ville ha hjälp med (förnekelse, inget stöd fick jag från hans familj, till slut hände något och jag var tvungen att avsluta) fanns där andra beroenden hos hans föräldrar, dock två olika, men ändå. Vikten normaliserades då föräldern ifråga aldrig lyckades ta tag i det här. Man fick inte säga något för då kunde föräldern bli sårad.

Jag tror tyvärr det ofta kan bli så: Att två vuxna personer med någon slags problematik, beroende (tröstätning etc) hittar varandra och då kan de fortsätta med det som de gör fel mot sig själva, och fel mot andra. Vi som inte har någon sådan problematik har valet att antingen stanna och ta det här, inte säkert det löses, eller gå.

Hans livsstil fungerade bra för mig från början då jag var ung, van vid fester, van vid att alla drack, men jag själv var inte någon som drack värst mycket, och med tiden förvärrades han, när alla andra lugnat ner sig eller var på väg att lugna ner sig, då var han redan fast.

Den han var då i slutet av vår relation hade jag inte valt att ingå i en relation med, jag trodde jag gick in i en relation med en man som inte var alkoholist. Och till hans försvar det var han inte då men på god väg att bli. Och han blev det.

Du har här gått in i en relation med en man där du synligt kan se hans problematik fullt ut.

Jag hade alltså om jag tagit beslutet att stanna om han fixar till sig sagt det till honom att det är det enda alternativet vi har.

Jag hade lagt fram det att jag är orolig för din hälsa, för det du ser på ytan, huden, det är ingenting mot hur det ser ut där inne, i "maskineriet", kroppen är en tickande bomb, det här är misshandel, självdestruktivt, mot hans egen kropp. Han har någon slags problematik, annars blir det inte så här.

Du har bara känt honom i 8 månader, det är ingenting egentligen. Du har bara fått se det fina än så länge. Där är något under ytan, jag skulle tro att han självmedicinerar med sitt missbruk av maten, något han mår mycket dåligt över, som han egentligen behöver hjälp att ta tag i med en psykolog, terapeut, kurator.

Han måste alltså angripa både det emotionella och det fysiska för att det ska bli något resultat, och också för att han inte ska återgå till gamla mönster. Det är han som måste ta tag i det innan det är för sent, för hans skull. Och för er om du då vill fortsätta med honom. 

Jag har förlåtit mitt knasiga ex för att det blev så här då jag vet i hans fall var den smärtan kom ifrån och den hade ingenting med oss att göra utan i hans förflutna, men det förstörde hans nutid och det förstörde hans framtid, tills det ögonblicket han tog makten över det, tog tag i det, genomgick behandling, då stod han på klippans brant, kan jag säga, vet inte hur många röda stoppljus han passerat innan dess (jag, vi var ett av dem), att jag lämnade honom fick inte honom att vakna, utan då istället använde han sig av att han blivit övergiven som en ursäkt varför nu andra började upptäcka att han drack mer, han använde mig alltså som ett kort för det här vilket jag ogillar för det var inte mitt fel, och det var precis p.g.a det som jag lämnade, men ofta blir det väl så, att den som lämnar, överger, blir boven i dramat, ingen som frågar varför eller tycker man har skäl nog till det.

Där är också något manipulativt hos den som är beroende, vill bara varna dig för det, tycka-synd-om, andras-fel, osv, och den kan ju också lura sin omgivning med det här, jag vet han lurade sin, men han lurade inte mig. Så se upp! Vill jag väl också tillägga här. 

Hade jag varit dig hade jag också föreslagit om han tittat på möjligheten för en gastric by pass. 

Man kan få beviljat, att operationen betalas av offentliga medel, det är något ni kan kolla upp? Detta då det känns som att han har kämpat väldigt länge med sin kraftiga övervikt, fetma, utan att komma i mål. 

Det är inte bara den fysiska operationen som ska till utan jag hade tryckt på att han behöver gå i någon behandling (psykiatri, kurator, vem det nu än må vara, en läkare kan dirigera honom rätt) så att han inte sedan förstör operationen genom att gå upp i vikt. Vet de som har lyckats trotsa en gastric by pass genom att sedan återvända till övervikt, de har inte tagit sig an det psykiska problemet bakom varför de sedan äter upp sig igen. 

Jag ångrar inte att jag hoppade av min relation med mitt ex då han inte var tillräckligt motiverad, och skulle inte bli det förrän han som sagt stod vid klippans kant, vid det laget hade jag levt ett stabilt och lyckligt liv, år som han bara förlorat för sin egen del i sitt liv. Han måste alltså själv nå till den insikten, göra det valet. Du kan bara säga ditt. En väg dit är heller aldrig så lätt. Jag vet att mitt ex hade flera återfall, han gjorde något försök när vi var ihop att sluta helt, sedan börja igen, begränsa det, sedan kunde han inte hålla begränsningen.... lång resa, som sagt. Jag tror det är en livslång kamp för de som lider av ett missbruk, och din nästan-pojkvän har ett sådant i botten. 

Vet de par där båda har fetma där de kan börja tjafsa om vem som har mest av det, som om det vore problemet. Man verkar inte gå djupare än så VARFÖR man äter för mycket ,utan man skrapar bara lite på ytan så är det bra med det, men där är ju en motor bakom hela skiten som fortsätter om man inte går till botten med det och stannar den.