Hur går jag vidare?

forts....

Den dagen var jag helt förtvivlad, och den sista veckan har bestått av gråt, sorg, förtvivlan, ledsamhet, bitterhet, 10000 knivar som hugger  mig i bröstet, jag kvävs och kippar efter luft av mina egna känslor...
Jag har sån fruktansvärd ångest, vill inte vakna om det inte är en dröm...
Sover inte, äter inte, kan knappt andas...
Efter 12 år, så ser jag en sida av min man som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att ens kunnat existera.... ett monster, som gör allt för att gnugga allt han kan för att såra mig, för att han inte kan bli av med mig fort nog,  Som skriker mig i ansiktet att han hatar mig medan han e bara en cm ifrån mitt ansikte med sitt, att jag är en idiot, och jag ska sluta vara så patetisk och bara fatta att han inte vill ha mig så bara att sluta böla....
Jag har bönat och bett honom att ge oss en chans efter allt vi kämpat för tillsammans, men han totalvägrar... och jag har så fruktansvärd ångest, speciellt på kvällarna.... min liv tog slut på ett ögonblick, efter 12 års fight var det dags att börja leva... och vad har jag efter den tiden.... ett liv jag inte vill vakna till...
Jag har sagt till honom att jag har förstått att han inte vill ha mig, jag har börjat gå på visningar av lägenhet, till och med fått det. ska bara skriva kontraktet... Har vidtagit alla åtgärder som han tvingar mig att göra med sitt beslut...
Samtidigt som jag är totalt krossad... och försöker vädja till att vi har väl ändå varit vänner dessa år... bästa vänner... och bett honom visa lite mänsklighet och sympati. Hjälpa mig när ångesten på kvällarna är som värst... när jag vrider mig av smärtan i bröstet och inte kan sluta gråta.... att snälla lägga sig (med kläderna på) i sängen och hålla om mig en stund för lite tröst, försöka hjälpa mig att orka mig igenom denna process... för så pass tycker jag att vi har varit för varandra att vi vill att vi båda ska kunna gå vidare på ett bra sätt. Men han är kall, säger så elaka saker, hävdar bestämt att ligga i sängen med mig och trösta är nått han aldrig kommer göra, för den representerar nått vi absolut inte är längre... Där knullar man och sover med den man är tillsammans med, och det är nått vi absolut inte är.... Så jag ska inte få några ideér för mig att han någonsin kommer sova bredvid mig igen. Så sedan han droppade bomben har han inte sovit bredvid mig, beter sig som ett svin.... och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig från detta.... hur jag ska släpp känslan av att jag blivit utnyttjad och bortkastad som en vante när man inte behövs längre.... hur jag ska kunna leva utan mitt livs kärlek?? hur jag ska klara av förlusten av mina bonusbarn.... ??
Nån som kan dela sina taankar och råd hur jag lär mig andas igen??

Inlägget blev såå långt så fick dela det i två, läs resten oxå.

Jag har förstått att det inte finns nån mer chans för oss... och när jag försöker säga till honom att han åtminstone kan vara min vän genom processen trots allt, att jag förtjänar åtminstone oxå att få nån slags början till ett liv när de fått tillbaka sitt, och han har fått det han vill. Ensam vårdnad om sina barn... och nån som var dum nog att stå vid hans sida på vägen... han är helt oförmögen att hjälpa mig, och vill heller inte samarbeta med sortering och uppdelning. Säger bara att han  inte tänker anpassa sin tid efter när jag kommer hem från jobbet. Att det är slut och vi inte gör nått tillsammans längre.... jag fattar inte hur man gå från den ena personen till den andra på en dag typ... och varför vi inte kan lösa det civiliserat....

ja jag kommer skriva på kontraktet på lägenheten som ligger 20 mil bort, där jag även fått ett jobb nu. jag har fått mkt gjort på en vecka sen han droppade bomben... trots att han kör med stenhård psykisk misshandel.... JAG VET.... HAN VILL INTE HA MIG! det säger han till mig i varannan mening... det ekar i mitt huvud dygnet runt....  och inte en enda vän har jag att ventilera med... vi lämnade alla vänner och familj bakom oss när vi kom hit för flera år sedan...

Nej det gör han säkert inte.... och nej, jag ska inte stanna, ska bort härifrån så fort jag kan. Helst igår... Min son som fortfarande bor hemma mår jättedåligt för hur jag blir behandlad... han pratar inte med min man, han kommer inte ut från sitt rum när min man e hemma... han vägrar att ha min man med på sin student nästa vecka när han slutar... och i vanlig ordning så motsätter sig min man det med... vägrar lämna huset, som han säger.. Ingen ska slänga ut honom från hans hem! 
så jag har inte ens nån aning om hur vi ska ta oss igenom studenten....

Ett svin e bara förnamnet nu.. det är inget man behöver utgå ifrån, för jag får verkligen noll respekt...
Vet faktiskt inte hur jag kommer göra. Som det e nu, så har jag fått en lägenhet 20 mil bort och även jobb, Imorgon ska jag på arbetsintervju där vi bodde innan allt detta hände, så får jag det så har jag en lägenhetsvisning där oxå på fredag där jag är 1 i kön, med nästan 3000 ködagar. Men kan inte ta den om jag inte får jobbet imorgon, så det avgör vilket håll det blir flytt. Därför jag dragit på några dagar med kontraktskrivningen.
Jag har inte lagt mig platt än, men måste bort härifrån så fort som möjligt innan jag inte orkar nått annat än det. Det gör för ont att vara här...

Japp studenten har jag redan fixat på annat håll, Jag har löst det så gott det går... synd bara att mina bonus barn inte heller kan vara med...