Sambo ger dubbla signaler

TS, vad ledsamt allting låter, förstår det  här är mycket jobbigt, tärande för dig. Tack för du vågar delge dig så här. Jag bara hoppas alla kommer vara snälla mot dig här inne. 

Om du "redan" bestämt dig för att splittra så kommer jag med ett råd här som är för sent: Parterapi/Familjeterapi. Du nämner inte att det kommit upp förut så jag vet inte om ni haft det på kartan innan och hur du och hon känner inför det. Inget du ska känna du behöver redovisa för mig om här på ett öppet forum, bara lägger fram det som ett förslag för dig att fundera på, om du inte redan gjort det. 

Det jag kan utläsa från din text är att hon säkert är väldigt stressad och i ett mode (med 2 små barn, villa, husdjur på det) där hon tänker, fungerar praktiskt, men hjärnan har stängt av den sexuella lusten.

Sedan vet jag inte om där är mer som gjort att den sexuell lusten stängts av. Vad det då skulle kunna vara är vad som också framgår i din text att ni saknar den emotionella, intima kontakten. Och vad bakgrunden till det är är då något ni får gräva djupare i, om nu detta är en möjlighet för er. Den kan uppkomma på sätt man inte är medveten om, t ex på sättet man bråkar på. 

Vad jag själv varit med om med min man är att jag behöver först och främst den emotionella, intima kontakten före den fysiska. Det förklarar också varför jag aldrig varit någon för one-night-stand för egen del. För mig måste det här växa fram: tilliten, den emotionella närheten. Han tänker tvärtom, är fysisk av sig överlag, han trott att tar man den fysiska vägen in får man, har man den emotionella, intima kontakten och vidhåller den. Man kan väl säga så här: Vi gick om varandra där ett tag...

Jag har haft den idag moderna och vanligt förekommande psykiska sjukdomen när stressen blir för hög: Depression, ångest, utmattning, blev knockad av det efter år efter något traumatiskt och efter att ha varit högpresterande (utan att ha bearbetat det traumatiska). Min man var också högpresterande och han åkte på det senare han med (vad är detta?), men vad som då utlöst det var relationsproblem (med mig då, vi höll på att förlora varandra). Han hade redan fröerna i sig (dvs högpresterande, perfektionist... och till sist också ortorexi, varför inte, liksom? Lika bra att slänga in allt. Vi hade båda ett intresse av att äta nyttigt, för min del som min kropp var (IBS) behålla näringen och röra på oss, träning, men han gick overboard. Han var mindre förlåtande mot sig själv och därför också mindre förlåtande mot andra. Jag var van vid att han var mer sträng (läs mer rädd) och det fanns "inga ursäkter". Vi båda två relaterade olika till mat och träning, olika kroppar, olika utgångspunkter, så fast vi båda två var inne på en hälsosam livsstil var vi inte helt överens. Att försöka stå i hans väg var lönlöst, när han blev fixerad. Han hade inte lika stort tålamod, så som du berättar hennes otålighet, impulsivitet att t ex ta över skalningen av potatisen, hon är inne i ett stressat flow, och hon tar då över. Hon ser inte hur hon håller på mot andra men när det gäller henne själv då jävlar. Lättirritation. Jag visste vad som höll på att hända honom (i och med att jag själv kört in i väggen, fått hjälp, terapi, blivit medveten på ett annat sätt), men att få honom själv att dra i bromsen var omöjligt. Han var tvungen att krascha, helt enkelt, även om det var det sista jag ville. Han trodde nog aldrig det själv skulle hända, sånt är främmande, långt ifrån en, förrän det är rent för nära och för sent. Minns han var bitter som fan och bara typ du är nöjd nu va? när han var som sämst. 

Det det finns hjälp med är såklart då terapi för henne, för er,, men också inriktning på det sexuella och också om kroppen. Det finns sexologer på sjukhuset till exempel. Jag blev dock kallad dit då man utgick från att något jag hade som var fysiskt (som senare krävdes operation) var psykiskt. Kom alltså hem från det besöket och mådde ännu sämre. Min man gick i taket då han visste att vad jag hade var fysiskt fel och skulle därför inte till en sexolog till att börja med utan till en kirurg. Kirurgen blev inkopplad och operationen blev av. Även om sexolog i mitt fall var fel väg att gå kan det här vara rätt väg att gå för henne eller er, det märkte jag på sexologens sätt att prata, eller så kommer det här att lösa sig spontant när väl det andra hos henne eller er, vad som blivit fel mellan er, löst sig. 

För att det ska lösas måste ni vara två om det här och vilja det och arbeta för det, naturligtvis. 

Vi fick börja från scratch, jag tror det var när vi inte hade något mer att förlora, vi vågade vara mer sårbara, sköra, och märka att den andre fångade, och på den vägen gick det till framgång för oss. 

Vi är fortfarande högpresterande, det är vår natur, men utan de sårbarheter vi innan hade, och blivit klokare på köpet. 

Det jag kan se i er livsstil är att där är för mycket stress, och de förslag hon kommit med för att ni ska hitta varandra igen tyvärr inte varit rätt väg att gå, men till hennes försvar det har hon inte vetat innan. Det är i er vardag ni tappat varandra, ni har redan tappat varandra på semestern, och sedan är ni tillbaka igen i er vardag. Men om hon vill, och du vill, kan ni testa terapi? Om det inte går dvs att luckra upp er själva utan terapi, det kostar ju en hel del terapi också, så att ni båda två vågar den här sårbarheten för det är i den styrkan sitter, det är där kontakten blir av.

Han och jag hade många samtal utan någon terapi, utan någon som vägledde oss, under, efter vår splittring, och vann tillbaka varandra steg för steg. Han sa han hade alltid tanken att han inte ville det här, att splittras, utan ha mig tillbaka, men vi var båda tvungna att vara redo för det.

Jag tror många i den stormen kastar sig in och sedan ut ur relationen, och sedan blir det ett definitivt slut för dem, de tar för stora kliv för snabbt in, och sedan kan minsta lilla påminna om det som gått fel tidigare och så blir det bråk igen. Det är lätt tänt. Så det är väl det jag vill säga egentligen, att försök om det går att inte koncentrera för mycket på det fysiska, utan det psykiska, kontakten. 

Min man fick säga till mig då vi var tillsammans fortfarande (innan splittringen) att åtminstone bara vara med honom i soffan så han kunde hålla om mig. Han behövde det fysiska och sa han blev rädd annars, att det inte allt hade med sex att göra utan att han behövde se mig, få och ge fysisk ömhet. Han kunde stå "I min väg" i vardagen och göra gest att hålla om mig, och så höll vi om varandra om så bara för en stund, alltid jag dock som slingrade mig ur, så upptagen med vad jag skulle göra, men egentligen var det ju det jag behövde, få känna det. Men för mig, jag kunde inte uppskatta det så mycket som han gjorde förrän jag hade det psykiska, kontakten. Det jag menar med att man kan gå om varandra, men man kan hitta rätt igen. Vi hittade rätt igen. 

Hello igen, tänkt ett varv till på din tråd. 

Tänkt att det hon har kan både vara psykiskt och fysiskt åtskilt från er relation. Tar hon något egenansvar i att söka själv för det här, tror du det är något hon kan vara öppen inför? Jag tänker att det finns de sjukdomar som är någorlunda osynliga och missas, men som också kan påverka sexlusten. Är hon inte själv orolig över att den är så här? 

Mig fick de vända och vrida lite på för att kunna säga vad som var vad. Pga okunnighet gällande svår endometrios (smärta) trodde jag enda valet jag hade var att leva med det. Jag kan väl säga så här att endometriosen sabbat för mig när jag i själva verkat haft en normal sexlust, men rädslan, vetskapen om att det kommer göra ont, gjort att jag fått dra mig undan. Vet att det var förvirrande och sårande för min man då innan vi ens kom på att jag hade något som hette endometrios. Innan hade jag bara fått lära mig att stå ut i det här och inte kvida typ. Dumt nog också av en kvinna (idrottare och skulle vara min tränare under uppväxten), fast min mamma sa till hur ont jag hade var det ändå bara att köra, annars var jag svag, svimmade av. Konstigt nog kan man tycka men när jag bytte till en manlig tränare så visade han på tvärtom, och ville anpassa träningen istället, men på nåt sätt mentalt var det redan för sent där, för jag hade redan blivit psykad. Du är svag annars. Du ska mentalt stänga ute all fysisk smärta. Visst, det kan vara bra ibland, men inte alltid.  Så allt det låg i mitt bakhuvud och varit där så pass länge att jag inte ville göra någon stor affär av det. Det var så pass mycket psykning av detta att jag inte tänkte på eller tyckte jag skulle säga något om det först till min man. Också var jag blyg om sånt här eller tänkte att killar kan inte förstå. Jag tänkte men jag sa inget. Det här är kanske en long shot men kan hon ha endometrios, kan hon ha ett fysiskt men som hon kanske tolkar som psykiskt hinder? Och inte kommunicerar detta till dig? 

Det var min man som förstås kom på att jag hade ont och slutade omedelbart med vad vi då höll på med. Han frågade också om jag varit med om något innan (typ våldtäkt) eller något jag inte velat, då han märkte någon gång jag gjorde någon automatisk gest som att jag blev rädd. Han har alltid varit mer öppen om sånt här (även om det bara skulle stanna mellan oss två), men jag var den som alltid låste mig. För mig var det bara att man ska inte prata om sånt här, det kan förstöra. Känslan. Vi har också en kulturkrock mellan oss, olika bakgrund som vi inte tog på sånt stort allvar då. Jag pratade inte. Jag pratade inte om min kropp överhuvud taget. Jag pratade inte om oss. Det var helt främmande. Så skulle man inte göra. Gissa vem som satt röd som en tomat hos sexologen när väl det var dags. Ville bara därifrån. Tänkte bara Vad gör jag här? Hur kom jag hit? Vad menar Kåta Gun (sexologen)? Hur lång tid är det kvar? Evighet. 

Han och jag var olika. Just att vi nog inte förstod varandras perspektiv från när han pratade med mig om min kropp blev också till något. Vet nån gång ha sa något om min mage (när endometriosen slår till då blir magen som hos en gravid), då jag blev ledsen. För han var det hela tiden att han ville nosa rätt på vad som var fel för han var övertygad om att något fel var det, att så där skulle det inte se ut. Likadant när det kom till mitt hjärta. Han satte på mig en sån här pulsklocka mitt i natten och jag blev väckt av han när han märkte något med den. Så man kom på det. Allt detta brukar höra ihop: svår endometrios, IBS (nära varandra i kroppen) och hjärtat, men inte så många verkar veta det, sjukvården missar det men är bättre på det idag och ute bland folket är det nog få som vet. Även om det knappast var cancer har det påverkat mig men då jag varit så van vid det och inte vetat om att man idag kan göra något åt det (så som operation) gick jag bara omkring som vanligt. Det har påverkat min relation negativt. 

Jag bara tänker om ni kan ha olika synsätt att prata om kroppen på, och sånt där, om det kan göra att hon drar sig undan, har låst sig? Ni behöver inte ha kulturkrock på så sätt att ni är från olika länder men det räcker att man bara har olika sätt att tänka, prata om det, som också kan göra att det blir en vägg där?  

Jag håller med ovanstående om att där är element av psykisk misshandel av dig. Detta då jag känner igen tecknen från annan relation där det alltid varit en regel att den ena ska be om förlåtelse. Också att hon går ut ur rummet, arg, avbryter själva diskussionen bråket. Nu hör vi bara din version här, förstås så har ingen aning om hur hon uppfattar hela situationen. 

Vi har alltid haft att vi ber varandra om förlåtelse, varit lite olika om vem. Sant, det är han som lämnat hemmet fler gånger än jag kan räkna, men jag förstod det då på honom att han behövde pausa, för mycket känslor, arg också, så jag kände mig aldrig övergiven när han gick. Minns han också kunde ge sig ut mitt i natten för att gå eller springa, och sen komma tillbaka. Jag kunde tänka ska han verkligen ge sig ut nu? Nån gång var under helgen. Undrar de festglada som träffat på honom tänkt när han borrande joggandes förbi. Men sen då han lugnat ner sig gav han sig inte utan då försökte vi igen att lösa det. Han gav sig aldrig, vi skulle prata tills vi löst det. Det var bara pauser, och det visste vi båda två.. Fått frågan om det sen om inte att han gjorde så, lämnade mig för att få luft, skapade något hos mig och det gjorde det inte. Hade han gjort det på ett annat sätt så ja, då kan jag tänka mig det, men aldrig så han gjorde. Han sa alltid innan att han måste ut och få luft. Att han älskade mig. Vad det än var vi bråkade om så sa han alltid det "Jag älskar dig". Han skilde liksom åt problemet vi hade, med sin kärlek till mig, att den var inte hotad, och han ville jag skulle veta det. Han var inte glad precis när han sa det, men han sa det. Jag tvingade inte honom att säga det. 

Om hon mår dåligt psykiskt vet jag inte om hon har motstånd till att söka för det. Vissa har det, även om det är mindre skambelagt idag. Min man hade det men mer som att han såg ner på det hela. Han menade på att alla kan må dåligt i livet och då ska man kunna luta sig mot familj och vänner, "Du har ju mig. Använd mig. Tala med mig. Alltid. Jag finns här alltid. Väck mig mitt i natten". Jag vet inte om det också kan vara en kulturgrej? Även om inte så tabulagt i Sverige så utomlands kan det vara det, sånt här ska hyschas ner, och familjen ska ta hand om det. Rädda om mentalvården får fatt i den anhöriga är det klippt med. I mitt fall märkte jag att det var så han funkade. Han skulle ta hand om det. Han skulle inte lämna ut mig, inte lämna över mig. Han sa det sedan att det var skräckfyllt för honom när jag skulle söka om de skulle låsa in mig. Han var sån, hon ska vara med mig, hon ska vara med oss, hon är min. Vet inte hur han ordnade med sitt jobb, men det var så han gjorde. Han var hemma med mig då. Också så jag märkte när han talade om sitt jobb, att han arbetade som han gjorde för det fick honom att må bra att han hade mig att ta hand om (fast jag också jobbade). Jobbade för mig.  Lite såna saker, vad jag misstänker kan vara en kulturgrej. Fint på nåt vis men fick mig nog också att känna mig som ett barn på annat sätt. 

För mig verkar det så långt bort att tro att villa och husdjur skulle få mig att må bättre men som sagt det har nog med att hon kanske mår dåligt men mår inte så pass dåligt ändå att hon ändå trott på detta och/eller saknar annan erfarenhet av psykisk sjukdom. Det här har ju mer distraherat er från att ta tag i det riktiga problemet.  Jag tror inte hon ändå satsat sitt på det här och sedan inte velat det skulle lösa sig utan jag tror hon hoppats på att det skulle. Man gör så mycket, också fel, när man letar efter rätt svar på vägen, det gör alla, det har jag gjort när det kommit till annat. Det är bara mänskligt. 

Jag var rädd att förlora min man, minns jag. Kände mig misslyckad (efter traumat) och än mer misslyckad sedan. Det hjälpte ju inte precis att han var så företagsam som han var och jag tyckte allt han rörde vid förvandlades till guld. Jag drog mig undan mycket har han berättat och jo, jag minns det med, men så ibland när jag kände att "nu har jag det" lyckades jag fixa till mig och försökte låtsas som att allt var bra, men han sa sen att han kunde se det. Jag kan också se på foton tagna på mig och oss under den tiden. Den sorgen i min blick. Gillar inte att se foton på mig från den tiden. Kan du se något på henne? 

Jag kunde också bli svartsjuk den tiden. Så fast jag själv var dålig och drog mig undan och på så sätt visade ointresse hindrade det inte mig från att vara svartsjuk, på ingenting som det visade sig. Så det kan jag tänka mig var dubbla budskap. 

Tycker hon borde om hon vill kolla upp sig så hon inte har nåt fysiskt eller psykiskt, och om er två satsa på terapi, men gäller då att bryta gamla destruktiva mönster i relationen, rebirth. Och om det "bara" är så att hon inte vill mer då får hon säga det.

Man kan inte bara gå och vänta på att det blir bättre. Ingenting blir bättre om man inte tar tag i det, man ska bara veta hur.