Jag vill bara gråta..

Pappan finns där. Men han svek mig totalt så helst hade jag aldrig velat se honom igen. Detta visar jag såklart inte utåt och det är också ett problem. Alla känslor som jag bara sväljer. Jag gör vad som helst för barnen, men jag offrar mig själv på kuppen. Jag litar inte på pappan och han ska vara glad över varannan helg. Mer än så vill jag inte ha med honom att göra. 

Att skaffa barnvakt, som är min enda möjliga avlastning känns också uteslutet. Då är jag en dålig mamma. Jag jobbar heltid, har ett hus att sköta och två barn. Det är inte omöjligt att klara.