Söker alla tips och råd kring hemmasittare

Det kan säkert finns såna fall. Spelberoende är ju en diagnos numera.

De hemmasittare jag känner till är/var det pga psykisk ohälsa, till stor del orsakad av skolmiljön. Mitt barn har suttit mycket vid datorn när hen mådde dåligt. Så snart hen mådde bättre (bla genom att slippa pressen från skolan) minskade skärmtiden utan att vi föräldrar ingrep på något sätt. 

Datorspel är för många ett sätt att hantera ångest. Sitter man med nästan konstant oro eller ångest är det jätteskönt att ha något som distraherar. Sen måste man ta tag i måendet också, men spel kan verkligen ge en välbehövlig vila från katastroftankarna. Man kan inte hålla på med tex kbt dygnet runt. Det orkar man inte. 

Många hemmasittare har också all sin sociala samvaro med andra genom datorn. Tar man bort den kapas all kontakt med jämnåriga. Den kontakt mitt barn hade med kompisar via datorspel underlättade återgången till skolan enormt. Hen visste att kompisrelationerna fanns kvar. Mitt barn kunde hänga med i det som hände socialt och kunde haka på på ett naturligt sätt när de började kunna träffas IRL igen. Jag skulle säga att datorn och sociala medier räddade mitt barns kompisrelationer. 

Jag har hört en barnpsykolog säga att för en hemmasittare är vanlig kontakt med jämnåriga det bästa. Men om barnet/ungdomen inte klarar det är kontakt via tex datorspel tusen gånger bättre än ingen alls. 

Vårt barn är yngre. Var bara 11 när det började. Ena föräldern jobbade hemifrån och vi tänkte till en början som vissa skriver här, att det inte ska vara kul eller mysigt att vara hemma. Så den förälder jobbade och barnet hade begränsad skärmtid och blev extremt uttråkad och ledsen. Vi började då vabba deltid och fortsatte försöka göra skolarbete hemma. Vi fick vara lärare. Fick hem det klassen gjorde och försökte hänga med. Barnet mådde bara sämre och sämre. Fick ibland panik när vi tog fram skolböckerna. 

Till sist mådde hen så dåligt att hen fick mycket kraftig ångest bara av tanken på att lämna hemmet. Då vabbade vi på heltid och gav blanka f-n i skolarbetet och efter ett par månader på det viset började det vända. Hen blev lugnare, började på eget initiativ träna och ägna sig åt sina intressen, började umgås med syskonen, tog upp kontakt med kompisar och släktingar igen. Lite liknande det du beskriver med ditt barn.

Vi övade på att gå ut, träffa kompisar och så småningom även hälsa på i skolan. Sen ökade vi på skolnärvaron successivt. Hen har eget schema som lagts på en nivå som hen klarar av och ökas pyttelite i taget med några veckors mellanrum. Det har varit viktigt att ha ett sånt här eget schema så att vårt barn har kunnat känna att hen klarar det som förväntas av hen. Att alltid känna att man inte klarade det man borde blir ingen glad av. Med förkortade dagar kan hen lyckas klara en hel skolvecka tex, och det är jättepeppande. I början bestod veckan av ett par, tre lektioner bara. 

Har ditt barn kontakt med de andra i klassen? Som jag tror att jag skrev tidigare höll vårt barn kontakt via tex datorspel. Det uppmuntrades av psykologen vi jobbat med och jag bedömer också själv att det var väldigt bra. Det fanns pågående samtalsämnen och så när de träffades i skolan igen. 

Under hela perioden har vi varit noga med dagliga rutiner. Gå upp vanlig tid, klä sig, fixa håret osv. Mat på fasta tider och noga med att det blir tillräckligt med sömn. Just det här att få till bra mat mitt på dagen är ju ett skäl att vara hemma som förälder. 

Vi har firat alla framgångar - första lektionen - tårta! - första skollunchen - presenter! osv. Det har varit viktigt, för självförtroendet är ju rätt lågt hos någon som under lång tid inte klarat så basala saker som att gå i skolan eller gå ut. 

Ja, det blev mer än det du frågade om. Jag pratar på. Hoppas att du kan ha glädje och nytta av något. 

Och länge fick vårt barn inga läxor. När hen var ledig behövde hen vila. Nu har vi lagt på en läxa nu och då och det funkar. Det går långsamt framåt. Vi har hela tiden tät kontakt med lärare och elevhälsa. 

Vi har turen att barnet har lätt för sig i skolan (fast eventuellt är det en del av problemet). Det förenklar så klart återgången enormt att vi inte brottas med en massa F i betyg. Hur är det för ditt barn? Tror du att hen behöver gå om tex? 

Hur är han om ni sitter i bilen utanför skolan i två timmar? Ledsen, arg, rädd, retsam, beslutsam? 

Och mitt barn står i kö för adhd-utredning och går i kbt-terapi. 

TS, man tänker ofta på barn och unga med adhd som stökiga, men så behöver det inte alls vara. Mitt barn är tyst och skötsamt i skolan. Jag tänker på att ni funderar på om er son varit understimulerad i skolan. Smarta barn och ungdomar med npf blir ofta duktiga på att dölja sina svårigheter. Det brukar kallas att de maskar (döljer). Det gör att deras problem syns mindre för andra, men det går åt en massa energi för dem själva, som både jobbar hårt för att klara det som är svårt och samtidigt dölja att det är svårt. 

Skulle det kunna vara detta din son håller på med och som gör det så jobbigt att vistas i skolan? Jag tänker att det är en sak som är rätt svårt att sätta ord på. 

Flickor med adhd får oftast andra symptom än pojkar. Men givetvis finns det pojkar som har en symptombild som liknar den flickor ofta har (och vv). Om du googlar Flickor adhd hittar du info, tex föreläsningar från Attention. Barn med den symptombilden får ofta sin diagnos senare eftersom den inte är lika högljudd. 

Om man får individuellt schema där vissa ämnen utesluts blir det istället inget betyg alls. Men ett E är så klart bättre. Vad ni kämpar! 

Exakt. 

Närmare sju procent av alla elever i gymnasieskolan har problematisk frånvaro, enligt Skolverket. Hur stor andel av dem som har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) är inte känt men det finns indikatio­ner på att det kan vara så mycket som 75 procent.

https://www.habilitering.se/fakta-och-rad/temasidor/skola-och-npf/manga-med-hog-franvaro-har-npf/

Jag förstår hur du menar och håller delvis med. Men du utgår från att hemmasittaren har det tufft med skolarbetet. Hos oss är det tvärtom. Att det är för lätt i skolan upplever vi bidrar till problemet. Hur ska man motivera ett barn som haft extremt hög frånvaro under lång tid att gå fler timmar i skolan när hen i vissa ämnen med råge klarar kunskapskraven trots att hen är där bara ca 50% av lektionerna och inte gör några läxor? 

Vad tycker du att ensam, deprimerad och trött eller ångestfylld tonåring ska göra på dagarna? Tänk på att majoriteten av hemmasittarna har npf och därmed har ännu svårare än andra tonåringar att ta tag i tråkiga saker, planera och strukturera. 

Hur ska man som förälder på jobbet se till att den hemmavarande tonåringen gör det som du tänker dig är lämpligt? Jag kan ta mitt barn som exempel - det kan dåliga dagar ta en halvtimme bara att få hen att borsta tänderna. Hen sitter med tandborsten i handen och bara tittar. Det är som att något hindrar hen att röra sig. När vi påminner blir hen ledsen och säger: men jag försöker ju! Hen har väldigt dålig tidsuppfattning i de här lägena och kan inte riktigt greppa att tiden går. Det är som att inuti hen står allting still. 

Typ samma här. Och kbt:n har till största delen gjorts av oss föräldrar. Först nu, ett par år efter att vi började söka vård har det kommit så långt i processen att hen går i kbt hos psykolog. 

Ja, det har pratats mycket i tråden om att det viktiga är att hitta orsaken till att barnet är hemma. I ert fall låter det som att det rörde sig om ett spelberoende. Vad bra att ni kunde bryta det! 

För oss vars barn inte har spelmissbruk kan spel över nätet istället vara ett bra sätt för barnet att fortsäta hålla kontakt med sina kompisar även när de inte klarar att komma hemifrån och träffa dem pga psykisk ohälsa. När mitt barn mådde som sämst orkade hen inte någon kompiskontakt och det var otroligt positivt när hen ville spela lite och använda chatten. Så småningom började de också prata telefon och spelet blev en väg ut ur isoleringen.. 

Det är uppenbarligen viktigt att se hur barnet använder spelen för att avgöra om de är positiva eller negativa. Är ju samma sak med mycket annat. Mat, tex. När vårt barn fick aptit och började äta tillräckligt igen blev vi jätteglada, men om hen hade tröst- eller hetsätit hade det ju inte varit så positivt.