Söker alla tips och råd kring hemmasittare

Jag tycker vi varit hårda. Och är. Samt obekväma hemma.
Suttit två timmar i bilen utanför skolan 
Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag tycker det är svårt när vi inte vet vad som är problemet. 
Gud förbjude om tex en lärare utnyttjar honom sexuellt?
Och vi bär in honom med våld till den läraren?
Men trots dessa tankar har vi varit hårda och erbjudit skolbyte mm
För att få fart på hjälpinsatser socanmälde vi oss själva etc.

Att stänga av internet och plocka dator är svårt.
De uppgifter han får är på webben 
Eftersom han ändå inte gjort uppgifterna provade vi i tre veckor att ta routern med oss på morgonen 
Ingen skillnad 
Däremot tyckte inte psykologen att det var en lysande idé, så den är tillbaka. 

Vi håller hårt på rutinerna och numera även på helgen. 
Initialt, innan han blev hemma på heltid och "bara" hade 75% frånvaro fanns viss problematik med insomningen och han fick medicin för detta.
Han somnar i tid kring 22.
En dålig kväll 22.30
Vi väcker 07 och han äter klär sig osv, men sen går vi till jobbet många ggr.
Vi har varit hemma i perioder helt och delvis också 

Ett inspel till er som tror att hemmasittande kommer från Curling, så här har jag uppfattat är ett rätt normalt förfarande. Baserat på vår egen familj och andra familjer som jag känner med samma problem. 

* Barnet är ofta sjukt, ofta relaterat till magen. Och inte bara något hen säger utan det är faktiska problem med förstoppning eller diarre som bekräftar det magonda och man går till läkaren och undersöker de fysiska symtomen utan att egentligen hitta någon orsak. 

* Den höga frånvaron pga återkommande sjukdomar gör att man som förälder blir väldigt pushande i vikten av att gå till skolan och att så länge man inte är sängliggande eller bedöms som smittoförande behöver man gå även om man inte känner sig helt hundra. 

* Pushandet övergår till att vara mer krävande. Ta bort skärmar och göra hemmatiden tråkig och allt som kan locka till att vilja vara hemma. 

* Eftersom att vara hård inte fungerar övergår man till belöningar. 

* Då inte heller belöningar fungerar övergår man till att vara hård igen, den här gången med tvång där man helt enkelt bär ut barnet till bilen och tvingar iväg den till skolan. Med tanken att om man gjort det några gånger så kommer barnet inse att det inte är någon idé att tjafsa och därför ge med sig och börja gå frivilligt. I detta läge kan det också tillkomma ångestutlösta kräkningar och svimningar på vägen till skolan.

* Man inser äntligen att det är något mer än bara vilja och börjar läsa på mer kring hemmasittande och arbetar då enligt de råd som jag (och andra som också gått igenom detta) tipsar om innan. T.ex. att helt släppa skolan som samtalsämne och fokusera på det allmänna välmåendet och sedan en sakta återgång i det tempo som klaras av när man har läkt. 

Hemmasittande är INTE ett resultat av curlande och att man ger med sig och att barnet "inte vill". 

Förklara i så fall hur det kommer sig att hemma-sittare är ett nytt väldigt förekommande problem? varför var det inte så när vi växte upp? Hur kommer barnen ens på tanken att man kan vägra gå i skolan??

Jag fick skolka (som det hette då) en gång, på en idrottsdag, eftersom jag mådde dåligt pga mobbing, och en hel dag av friidrott gjorde att jag darrade av ångest. Men mina föräldrar gjorde väldigt tydligt för mig att det var en stor sak att skolka, och de krävde en hel del motpresatation för att jag skulle få lov att vara hemma - i princip hade jag en egen idrottsdag ändå, men med mina föräldrar, borta från alla mobbare. Det var inte tal om sovmorgon eller tv-spel eller liknande, utan det var under stor tveksamhet som detta tilläts, och mina föräldrar påstod iaf att de haft långa samtal med skolan också. Jag var tacksam, samtidigt som jag skämdes.

Att bara vara borta från skolan en helt vanlig dag hade ALDRIG tillåtits. jag vet inte om en enda person i min ålder som ens hade en sådan tanke?

Så jag är helt övertygad om att denna vägran att gå i skolan är starkt länkat till curling, där föräldrar lärt barnen att regler är inte till för just deras guldklimpar! Jag kan ge tiotals exempel på föräldrar som låtit sina barn vilja gå före allmänheten regler... vilket skapar barn som tror att de kan göra lite som de vill!

Hur kan annars barnen ens fått för sig att man KAN stanna hemma från skolan? 

OCH: varför tilläts detta, ens en enda gång? Ont i magen? Be sjuksyster titta på dig! Alternativt, då tar vi sjukledigt och åker till sjukhuset! Att bara vara hemma? Nej! Så fungerar det ju inte! Kan man sitta uppe och spela tv-spel så kan man gå till skolan! 

Vad tycker du att ensam, deprimerad och trött eller ångestfylld tonåring ska göra på dagarna? Tänk på att majoriteten av hemmasittarna har npf och därmed har ännu svårare än andra tonåringar att ta tag i tråkiga saker, planera och strukturera. 

Hur ska man som förälder på jobbet se till att den hemmavarande tonåringen gör det som du tänker dig är lämpligt? Jag kan ta mitt barn som exempel - det kan dåliga dagar ta en halvtimme bara att få hen att borsta tänderna. Hen sitter med tandborsten i handen och bara tittar. Det är som att något hindrar hen att röra sig. När vi påminner blir hen ledsen och säger: men jag försöker ju! Hen har väldigt dålig tidsuppfattning i de här lägena och kan inte riktigt greppa att tiden går. Det är som att inuti hen står allting still. 

Det gör man inte men man botar heller inget genom att låta barnet sitta hemma och göra vad det vill. 
Anonym ABC beskriver en metod de haft som verkat fungera. Påminner om KBT terapi hos psykolog, ja de kanske använt KBT.