Den stora tråden om kvinnors manipulering av män

Angående de där "Är jag tjock?"-frågorna, så tycker jag att det är självklart att man ska förstå att personen inte vill ha ett ärligt svar (jag menar nu om personen verkligen ÄR tjock, förstås). Detta gäller även om det är en tjej som frågar en tjejkompis. Har inget med man-kvinna att göra. Sedan om man väl är i ett förhållande eller nära vänner, så kan man av omtanke försöka styra in den tjocka på sundare vanor, det är en annan sak.

Men om du är en man som har svårt att få kvinnor, så är det bra att du lär dig att bli mer smidig, och inte så ärlig alltid. I dessa fall varar inte ärligheten längst, utan stöter bara bort folk. Om en tjej frågar dig något där du ska värdera henne på något sätt, så ska du alltid säga att hon är finast och bäst... om du vill ha en flickvän, alltså. Annars får du fortsätta vara ärlig - och tillbringa nätterna ensam.

Jag kommer t.ex. ihåg en gång när jag gick på en danskurs, och en kille där frågade om vi skulle ses och dansa på ett dansställe bara han och jag. Det gjorde vi, och jag frågade honom: "hur tycker du att jag dansar jämfört med de andra tjejerna på kursen?" Då sa han "du är svårast att föra". (Alltså: "du är sämst".) När han såg att jag ryckte till och blev sårad, så skyndade han sig att säga "men det är bara en gradskillnad!" Jag fick väldigt bråttom hem efter det. Ensam...

Ja, det finns troligen fler överkänsliga kvinnor än överkänsliga män, men undvik dom då! De är trots allt en mindre andel av alla kvinnor.

Only Fans är en TJÄNST som man måste SÖKA UPP, så det går absolut inte att beskylla dem som erbjuder tjänsten för någonting. Där är du ute och cyklar. Dessutom ser jag dessa tjejer MER som offer i så fall - även om de också väljer det själva, såklart. Männen som väljer att titta är ju anonyma, men på tjejerna ser man ansiktet, och detta kan någon spara ner (antar jag) och sprida ut på nätet, och sedan är de utskämda. Det är tjejerna som tar risker.

Detta beror ju på omständigheterna. Om man möts när båda är unga och utan barn sedan förr och med fyra tomma händer, och ska börja bygga sitt liv tillsammans med siktet på en gemensam framtid, så tycker jag att det är självklart att man ska ha alla pengar tillsammans. Med tanke på kommande föräldraledigheter, kanske vill man även att mamman är hemma några år extra och sedan arbetar deltid. Då är det självklart att det som mannen tjänar ska vara bådas pengar.

Man har rätt att skriva äktenskapsförord när det gäller tillgångar som man går in i äktenskapet med, eller som man vet att man kommer att ärva senare (t.ex. en släktgård - det är ju orimligt att riskera att den går ur stäkten för att frun/mannen ska ha halva värdet vid en skilsmässa). Men att det som kommer in i form av lön, bonusar, bidrag, försäkringsersättningar, whatever ska vara gemensamt ser jag som självklart i det läget.

Men om det handlar om lite äldre människor, som redan har bagage i form av barn, skulder o.s.v. så är det inte självklart med gemensam ekonomi. Först och främst så är det inte rimligt att A:s barn plötsligt ska få mindre av allting än förr, för att A måste försörja B:s barn, eller betala på B:s gamla skulder. Detta är något annat. 

Eller osäkra. Du vet inte vad folk har gått igenom. De kanske har fått mycket kritik av sina föräldrar under hela uppväxten, blivit mobbade i skolan o.s.v.. Och så träffar de äntligen en kille, som verkar vilja ha dem. Klart att de vill vara vackra i hans ögon då, och inte höra saker som: "i den blåa klänningen ser du ut som en blåval och i den gråa som en heffaklump".

Hon kan väl säga: "framgång kan betyda många saker, yrkeslivet är inte allt. Huvudsaken är att man är en bra person".

Så har det varit, men jag håller inte med om att det är så nu. Det har gått för långt åt andra hållet i stället. Finns ju massor av trådar bara här på Familjeliv från olyckliga kvinnor, som måste betala 50 procent av hushållets gemensamma utgifter fast de tjänar mycket mindre än mannen. Och sedan har de nästan inga pengar kvar till sina egna behov, medan han har massor och kan roa sig och åka på resor med polarna. Inte ens när hon är föräldraledig med det gemensamma barnet delar han med sig...

Jag tycker att det normala är att man gifter sig, har alla pengar som kommer in tillsammans (men tillgångar som man hade med sig in i äktenskapet, t.ex. en fastighet, har man rätt att skydda med äktenskapsförord), och inte tänker "mina" och "dina" pengar mera. I alla fall om alla barnen är gemensamma. Finns det särkullsbarn så blir det lite annorlunda, för då är det orimligt att Lasses barn måste sluta med sina fritidsaktiviteter och att Lasse slutar spara till deras körkort, för att han måste försörja Lisa.