Alice Teodorescu klär av arabiska judemördarnas språkrör i Sverige och EU, kommunistantisemiten Jonas Sjöstedt, men vad hjälper det mot "Det sovande folket"?...
>>Att det hat som blottats mot judar och Israel i lika hög grad upplevs mot hela den västerländska civilisationen, mot kristna och helt vanliga svenskar i vårt land. Denna polarisering kommer att märkas mer och mer i framtida valresultat och den kommer i praktiken att omöjliggöra borgerliga regeringar. Men inte heller detta vill Sjöstedt tala om.<<
---
Alice Teodorescu Oct 12, 2024
Så klär du av en vänsterpartist (som vill skrämma dig till tystnad)
Precis som under migrationskrisen år 2015 försöker vänstern framställa alla som inte sväljer Hamas lögner som onda och inhumana. Men det är inte vi som står på judarnas sida som ska skämmas.
I måndags kväll, när världen reservationslöst borde ha tystnat för att hedra minnet av de som mördades den 7 oktober i fjol, debatterade Jonas Sjöstedt (V) och jag vad EU bör göra i förhållande till kriget i Mellanöstern, men också hur vi i Sverige ska förhålla oss till den blottade antisemitismen. Formatet var, trots frågans allvar och dignitet, begränsat och vi var båda med på länk från Strasbourg. Med andra ord finns mycket att säga, och bemöta, som inte hanns med.
Vi tar det från början: Jag anser att vi ska stötta Israel, med alla dess fel och brister, med dess mer eller mindre skickliga politiker, på samma sätt som vi hade önskat att vi hade blivit stöttade i motsvarande situation - med våra fel och brister, med våra mer eller mindre skickliga politiker.
Vi har mer gemensamt med Mellanösterns enda demokrati än med Iran och dess proxyarméer som inte bara önskar förinta Israel, utan som också aktivt och systematiskt förtrycker de egna folken i respektive land. Det är ingen slump att de araber som bor i Israel åtnjuter mänskliga fri- och rättigheter som deras muslimska grannar bara kan drömma om. I demokratier kan dessutom ansvariga beslutsfattare ställas till svars, granskas och avsättas - Iran, Hamas och Hizbollah not so much.
Ansvaret för kriget, liksom för den humanitära nöden i Gaza och nu Libanon, är helt och hållet Irans, Hamas och Hizbollahs, då dessa gemensamt och i samförstånd den 7 oktober bröt den vapenvila som rådde. Att pliktskyldigt, i teoretiska ordalag säga sig stå bakom rätten att försvara sig, samtidigt som man lägger skulden och ansvaret för såväl kriget som sådant som för dess konsekvenser för civila på Israel, går helt enkelt inte ihop.
Frågan är nämligen hur Israel ska försvara sig - utan att civila dör - och om det faktum att civila dör leder till att rätten till försvar uteblir? En annan fråga är vad som skulle ha hänt om Israel inte hade försvarat sig, eller för den delen lade ner vapnen nu, givet fiendens uttalade mål om nya 7 oktober till inget Israel finns kvar? Dessa frågor undviker den pro-palestinska rörelsen konsekvent att besvara, vilket beror på att resonemanget helt enkelt saknar logik.
Dessa var mina utgångspunkter. Jonas Sjöstedt å sin sida kunde inte snabbt nog, också på denna minnesdag över Israels offer, börja prata om Palestina och de fler än 40.000 civila som han påstår ska ha dödats i kriget. Man kan fråga sig om saken varit densamma om samtalet ägt rum på Förintelsens minnesdag; hade han då hellre pratat om alla de tusentals civila som dog under de dryga två veckorna i samband med stormningen av Berlin i april år 1945? Eller om de stackars nazisterna som ju bara ville få leva i ett Europa fritt från judar?
Problemet är vidare att det inte är 40.000 civila som dödats. Faktum är att ingen vet hur många civila som dödats då Hamas högst medvetet inte skiljer mellan civila och kombattanter/anhöriga till dessa. Faktum är vidare att de bedömningar som gjorts gör gällande att detta krig, givet dess premisser med tätbefolkad stadsmiljö (som ju Hamas valt att stationera sig i, eller snarare under), har färre döda än något annat krig av motsvarande slag. Israel har i praktiken vidtagit fler och mer långtgående förebyggande åtgärder, vilket i sig inneburit en risk för de egna soldaterna, för att minimera riskerna för civila än vad som vanligtvis är fallet. Men det struntar självklart Sjöstedt och hans kamrater i.
Att Hamas därutöver använder den civila befolkningen - vilket i sanning är en tragedi - som mänskliga sköldar är inte Israels fel. Det är bara om man inte ställer sig bakom rätten till försvar som detta förhållande över huvud taget kan läggas på Israels ansvarskonto.
Sjöstedt framhåller vidare att han inte tror att det går att ?bomba fram fred? och tycks då ha glömt att det var exakt det som fick slut på andra världskriget. Hur skulle de allierade ha agerat istället, för att tillfredsställa Vänsterpartiet? Hade det varit bättre om världen inte hade agerat mot al-Qaida, talibanerna och ISIS? Borde Ukraina stillatigande se på medan den ryska björnen slukar dess territorium, så att vi slipper krig i vårt närområde? Får man över huvud taget försvara sig eller är det bara undfallenhetens logik som ska praktiseras enligt vänsterns syn på saken?
Därefter lägger Sjöstedt ut texten och framför den återkommande lögnen om att Israel i allmänhet, och president Netanyahu i synnerhet, inte skulle vara intresserade av en vapenvila. Detta trots att vi vet att Hamas motsatt sig de fredsförslag som lagts fram. Och om Sjöstedt verkligen hade månat om palestinierna och möjligheten till en varaktig vapenvila hade det framstått mer naturligt att rikta pressen mot Hamas som fortsatt inte släppt gisslan och ej heller lagt ner sina vapen till förmån för en motpart som genuint önskar en tvåstatslösning - vilket Hamas inte ens låtsas göra. Då infinner sig frågan vem det är tänkt att Israel ska förhandla med? Det vill vänstern inte heller svara på.
Sjöstedt anser också att det är Israel som världens ska sätta press på ?för att få gisslan fri?. Men nog hade det varit mer logiskt om den pressen hade utövats mot de som håller gisslan? Och varför är det så förbannat svårt för Vänsterpartiet att placera skulden där den hör hemma, varför vill man så gärna ställa sin in hos terrorister som förnekar människor alla de rättigheter som partiet på hemmaplan påstår sig stå för; som kvinnors och minoriteters rättigheter, pressfrihet och demonstrationsrätt?
I förbifarten glömmer Sjöstedt också, bekvämt nog, att nämna att Israel lämnade Gaza för snart två decennier sedan och att den historiska bakgrund som han slappt hänvisar till, som förklaring till den långa konflikten, är långt mer komplex. Ty innan staten Israel bildades var området ett brittiskt mandatområde och dessförinnan fanns inte heller något Palestina i den bemärkelse som det ges sken av idag (för övrigt bör man inte missa Johan Lundbergs intressanta redogörelse över Palestinarörelsens bruna rötter på Rak höger).
Det är inte heller korrekt att försöka ge sken av att 11.000 dödade barn, som är uppgifter som återigen kommer från Hamas, per automatik innebär att ett folkmord äger rum. Folkmord handlar nämligen inte om antalet utan om syftet med handlingen, det vill säga att ?helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan dödar en medlem av gruppen. Även andra gärningar som tortyr och våldtäkt kan utgöra folkmord.?
Man kan ogilla att brottet definieras såhär och argumentera för en annan definition, men att medvetet blanda samman korten i syfte att förvirra - samtidigt som den rättsliga termen folkmord som ska vikas åt de absolut värsta handlingarna som kräver uppsåt - urvattnas till oigenkännlighet är djupt ohederligt.
Men det tycks sakna betydelse, ty allt är en lek med ord för Sjöstedt. Det beror sannolikt på att han talar till en alltmer obildad opinion som bryr sig föga om vad som är sant eller inte. En opinion där känslor och egna upplevelser trumfar empiri och evidens, vilket är symptomatiskt för ett alltmer antiintellektuellt debattklimat som faktiskt hotar demokratin i grunden.
På Levande historias hemsida skriver man, apropå användandet och politiseringen av begreppet folkmord, att:
?Huvudpoängen i det politiska historiebruket är emellertid inte att påvisa sakliga likheter mellan de jämförda företeelserna. Det viktiga syftet med denna typ av komparation är i stället att väcka uppmärksamhet, indignation och debatt genom att i en politiskt aktuell fråga använda sig av ett jämförelseobjekt som hos de allra flesta människor väcker starka och obehagliga känslor. Sådana jämförelser vädjar till emotion och vilja, inte till kunskap.?
Det sistnämnda, om emotion istället för kunskap, är således pudelns kärna. Frågan är bara om folkvalda politiker ska bidra till att juridiken reduceras till ett simpelt poserande i ett läge när det faktiskt finns stater/aktörer, likt Hamas, som önskar utrota människor just på grund av sin etniska härkomst - eller om politiken har ett ansvar att föregå med gott exempel och inte sprida vad som annars brukar förkastas som fake news?
Låt oss gå vidare till andra delen av debatten som handlade om antisemitismen i Sverige. Jag finner det osmakligt att de som fördömde Koranbränningarna i fjol nu står tysta när människor av kött och blod skräms till tystnad, när de rentav känner rädsla för att gå till läkaren (!) efter att de bevittnat att många inom sjukvården deltar i de pro-palestinska demonstrationerna där judehatet skamlöst spys ut.
När jag skriver dessa rader har mindre än ett dygn passerat sedan svenska städer affischerats med budskapet ?Vi sörjer, Vi minns, Vi lever än?. Mindre än ett dygn senare har affischera rivits ner, rivits sönder och kastats bort av människor som bor mitt i bland oss. Det är en insikt som ger mig rysningar.
I valrörelsen talade jag mycket om värderingar, om sådant som inte är olagligt men absolut olämpligt om man vill bo i ett land som Sverige. Att riva ner affischer på en minnesdag över ett terrorbrott hör inte hemma i ett civiliserat land. Att vifta med flaggor som tillhör terrororganisationer på våra gator och torg hör inte hemma här. Att skandera antisemitiska ramsor som syftar på elimineringen av världens enda judiska stat hör inte hemma här.
Men Sjöstedt gläds åt dessa personers röster och finner inga skäl att ta avstånd. Att han anklagar mig för att ha ?köpt? Israels propaganda, istället för att ta avstånd från kommentarerna i såväl Nooshi Dadgostars som Magdalena Anderssons kommentarsfält den aktuella dagen, är inte heller någon slump.
Men jag råder alla att ta del av dessa kommentarer, liksom de svar som Dadgostar ger (vissa raderade), för en illustration av vad jag menar med olämpligt jämte olagligt. För när man läser vad som skrivs så inser man att kriget redan är här. Att det hat som blottats mot judar och Israel i lika hög grad upplevs mot hela den västerländska civilisationen, mot kristna och helt vanliga svenskar i vårt land. Denna polarisering kommer att märkas mer och mer i framtida valresultat och den kommer i praktiken att omöjliggöra borgerliga regeringar.
Men inte heller detta vill Sjöstedt tala om. Det Sjöstedt däremot gärna tar varje tillfälle att tala om, sedan drygt ett decennium och så också den aktuella kvällen, är såklart Sverigedemokraterna. Denna tröstande snuttefilt som politiker på vänsterkanten alltid kan kasta in i debatten i hopp om att få ett moraliskt övertag och tysta meningsmotståndaren. Personligen är jag helt övertygad om att svenska judar har det bättre i ett Sverige som styrs av borgerliga partier, trots SD:s förflutna, än i ett Sverige där den rödgröna regeringen i realtid inte står upp för landets judar mer än som ett pliktskyldigt, substanslöst mantra samtidigt som de flörtar med de som hatar judar.
Jonas Sjöstedts trams biter inte på mig. Sverigedemokraternas historia är som bekant problematisk, men det är Vänsterpartiets kommunistvurmande också. Vad värre är, för Vänsterpartiet och för Sverige, är att också Vänsterpartiets nutid dras med samma problematik som dess förgångna. När det inom borgerligheten är stigmatiserat att uttrycka antisemitism är det inom vänstern numera helt rumsrent, ja rentav ett bevis på en slags (perverterad) humanism.
Och detta är centralt; det vi ser inom vänstern över hela västvärlden är inte uttryck i strid med normerna i rörelserna, utan snarare helt i linje med dem. I dessa led har fiendens fiende blivit en vän och antikapitalism, woke-ideologi, terrorkramande och gammalt, unket judehat skapat en giftig cocktail som utgör ett reellt hot inte bara mot vårt lands judar utan mot demokratin som sådan.
Så låt dig inte förvillas av vänsterns aggressiva tonfall, försöken att urvattna juridiken, talet om att antisionism inte skulle vara antisemitism. Det är en rökridå. Fokusera på sanningen och ta mod till dig att säga ifrån när lögnerna hopar sig. Även om det är obehagligt - eller kanske just därför.
Och har du precis som jag undrat hur Förintelsen kunde inträffa eller hur du hade agerat under andra världskrigets fasor, behöver inte längre undra. Det räcker att se tillbaka på sina handlingar under det gångna året; som man agerar nu hade man sannolikt agerat då.
Frågan är om man vill man se tillbaka på den här tiden och se sig själv som en feg, ryggradslös, opportunist eller någon som tog strid för det rätta? Valet är upp till oss alla, i alla de sammanhang vi befinner oss i; runt arbetsplatsens fikabord, i sandlådan, på parmiddagen.
Stå inte tysta och låt inte de högljudda terrorapologeterna skrämma er till tystnad. Om vi inte säger
ifrån nu, så när?
