Anonym (ÄS) skrev 2024-05-22 13:58:11 följande:
Tack för ditt svar! Ser fram emot att läsa mer.
Min ÄS är mycket ett jobbigt förhållande till mat och att laga mat. Nu när jag lagar till min man och inte bara mig själv känns det inte jobbigt men tidigare att bara laga och äta för min egen skull kändes så poänglöst och att jag inte är värd det så jag levde mycket på en cocktail av vatten, havregryn, fiskleverolja, brusmultivitamin, niferex, vasslepulver och klunkade i mig 3 sådana om dagen. Att det smakade dåligt var något positivt och det gav mig den nutritionen jag behöver.
Liksom det enda jag gillar med mig själv är hur jag ser ut naken och jag vill se ut exakt såhär naken och det var lätt att kontrollera genom ätstörning. Så det är inte att jag vill gå ner i vikt. Jag vet att jag hade sett bättre ut i kläder och allt hade inte behövt vara kroppsnära om jag gick upp lite men naken är viktigast för mig.
När jag knarkade dippade jag lägre i vikt, men hur jag såg ut på 42 är liksom så jag ville se ut (155 lång). Men då jag är lyckligare nu med man än jag var ensam har jag gått upp till 44. Men det gör inget. Magrutorna har försvunnit litegrann men rumpan ser bättre ut. Så 44 får vara mitt nya 42.
Har även hetstränat i perioder varvat med att inte träna alls och då försökt anpassat intaget efter det. Nu tränar jag regelbundet, mycket men inte för mycket. Är även det roligare då jag inte bara gör det för mig själv längre och jag kan fokusera mer på hans träning/viktnedgång (Han väger 100 nu från 130) och PT:a honom som projekt. Så att "fixa" hans kropp har minskat min sjukliga fokus på min egen. Han skulle tex inte dricka äckliga shakes istället för att äta så då kan jag också ha ett sundare förhållande till mat och njuta av mat. Gilla att laga mat utan att skämmas eller att det känns onödigt.
Känns även bra då jag fått ner hans blodtryck, vikt och att han inte är prediabetisk längre.
