Flyttar utomlands och har barn i Sverige

Vi ska gå till socialen för att prata om hur det går till. Har ingen ambition att ta vårdnaden för sakens skull. Men för att kunna tex ta ut pass, skriva på papper krävs vårdnadshavarnas samtycke

Acceptera behöver jag inte men jag kan inte göra något åt det. Man kan inte tvinga någon att ta ansvar. 

Kollade upp lite. Tydligen så är flytt utomlands inte skäl för att förlora vårdnaden om barnet. Blir lite märkligt med alla papper osv. 

Kommer klara det. Inga problem.  Har ganska bra flexibilitet vad gäller arbete mm.

Det som jag är orolig för är om jag druttar omkull och hamnar på sjukhus. Vad händer då? Dessutom kan det bli lite väl bundet ibland.

Tror lösningen är att skaffa en extra farmor/mormor, aupair eller någon person som är stand-by för att komma över och avlasta/rycka in om det behövs

Tror att jag verkligen måste ta tag i att skaffa backup. Inte kul om det blir soc som hanterar om det händer något.

Hon har en historik att bli uppslukad av en idé. I detta fall skapa en riktig karriär att vara stolt över. Tror att det går att åstadkomma på annat sätt. 

Ja första åren ville hon vara en traditionell fru och hade superkonservativa värderingar och väldigt religiös. Sedan slog det om och då skulle hon vara en fri själ. Mycket drivet av Instagram mm som hon blev väldigt intresserad av. Sedan var det mycket konspirationsteorier mm. Sedan party och flashiga resor.  Sedan utbildning vilket var bra. Och nu jobb vilket i och för sig bra men lite väl målinriktat för min smak. Hon gillar att hänga med tjejer som är ca 10 år yngre och som inte har barn mm. Då lockar deras livsstil. Lite som Sex in the City. Jobb och kul. Hon är väldigt kompromisslös när hon vill något. Hon valde bort familjen när hon fyllde år för att fira med sina kompisar. Tycker det var pissigt av dem att föreslå fest när de vet att hon har 3 barn.

Vi är i läget där vi nog har brutit upp men det är inte uttalat och jag tror att hon inte vill klippa banden helt till mig. Tror att hon inte kommer palla med att vara själv och sköta sitt liv. Jag har fått hjälpa till med mycket för hon är ganska happy lucky go. Hon vet att utan mig som partner eller god vän blir det jobbigare.

Lite förvirrande men jag orkar inte med mer flackande i mitt liv. Älskar henne men orkar inte ha denna instabilitet i mitt liv. Vet inte var nästa grej kommer vara mm.

De som överger barn brukar vara karlar som super eller sticker med en älskarinna. Personligen har jag bara upplevt ett  fall med en mamma tidigare. När jag växte upp stack grannfrun och lämnade barn. Hon hade sedan en massa olika män men struntade i sin son. Han fick växa upp helt med pappa som vara ganska cool för han var racerförare. 

Jag är nog medberoende eller faktiskt har möjliggjort mycket tokerier. Men det tog ett tag att förstå vad som pågick. Faktiskt 5-6 år. Nu efterhand ser jag tydliga skiften. Jag menar skiftena har gått från att vara superreligiös och hata homosexuella till att tycka livet ska levas på en technofestival där allt är ok med ett mindset som passar en tonåring. Jag är varken speciellt konservativ eller liberal. Tyckte det var konstigt när hon var arg på homosexuella och lite förundrad när hon vill springa till Pridetåget med sina technokompisar. Hon tycker att jag är statisk men hon är som ett roulettehjul som stannar på ett tema som gäller ett tag. Man kan ändra åsikter men inte flippa fram och tillbaka. Är faktiskt bekymrad över vad nästa flipp kommer vara.

Jag tänkte faktiskt låta henne åka så får vi ser hur det går. Nu är det ingen poäng att tala med henne om detta för det resulterar bara i aggressivitet. Hon får själv fatta när hon är utomlands. 

Nu fokuserar jag på att lösa mitt och barnens liv.

Om jag tar upp detta med henne så blir hon arg och säger att jag är toxic mm. Har försökt att få personen att förstå men effekten är den motsatta. Hon blir mer inriktad på sitt mål. Ungefär som att resonera med en tonåring

Har svårt att uttala mig om hon har en diagnos eller inte. Visst det är inte normalt men jag har inte kompetens att ställa diagnos. 

Har sagt mitt om detta till henne. Kan inte tvinga henne att stanna. Nu så tänker jag bara låta tiden som är kvar med henne här flyta på och jag planerar för vårt liv utan henne. Hon är angelägen om att träffa barnen och att jag och barnen ska slå knut på oss själva för att det ska hända. Men jag har inte energi eller pengar för att göra det just nu. Har inte lust att åka till hennes nya land för att sitta med barn när hon jobbar och ev. går på AW. Helt meningslöst. Bara negativt. Dessutom har jag eget jobb att sköta. 

Hon vet var vi finns och någon månad efter hon har dragit så packar jag hennes saker i lådor för förråd. Det som hon inte tar med sig. Lämnar in fullföljd på skilsmässa. Fixar aupair och fokuserar på mitt liv.

Vill hon komma tillbaka och om jag är villig att försöka igen (låg chans) så kommer jag kräva att hon träffar en psykolog. 

Just nu fokuserar jag på att planera en trevlig sommar för barnen.

Nu bor hon utomlands. 

Hon vill att vi ska ner till henne och betala för resan men jag har faktiskt tröttnat på situationen. Hon har det bra utomlands i ett varmt land med ett intressant jobb. Jag är hemma och tar hand om 3 väldigt vilda barn. Vet faktiskt inte hur jag ska orka igenom denna sommar. Hon verkar vilja att vi ska vara tillsammans, fast hon är i ett annat land med massa kul. Anledningen till det är för att hon ska ha en reträttväg hem.

Hon lämnade en massa saker i vårt hem när hon åkte. Hon vill kunna komma på besök som hon vill och vill låta mig hänga kvar på något sätt. Tänkte faktiskt fullfölja skilsmässan och packa ner hennes grejer och ställa någonstans.

Mitt hjärta var krossat några år sedan när hela galenskapen började. Det är som två olika personer. Jag kan till och med ange månad och år det började. Hon är inte den kvinna jag gifta mig med.

Barnen ska komma till henne med min hjälp enligt henne. Barnen är inte så intresserade av att åka men de är alla under 10 år. Yngsta 5 år. Assistans kan kanske funka för den äldsta men där brister motivationen att åka.

Mina barn är väldigt aktiva. Folk häpnar över aktivitetsnivån. Så det är en ganska tuff uppgift som hamnat på mitt bord

Alla kommer gå i samma skola från och med hösten och det är nära. De äldsta kan gå själva för det är så nära.

Funderade på sjukdom faktiskt. För det hela började med mycket galna konspirationsteorier som gick i över i ett stort intresse för sociala medier. Sedan började hon intressera sig för nöjen som mer riktade till 18-25 åringar typ techno event. Åkte till och med på resor för det. Sedan gick det över i detta.

Hon har gjort väldigt mycket som har slutat lite knasigt som jag har städat upp. Nu får hon hantera allt själv. 

För mig är det jobbigt just nu med känslor och känslan av att vara lite isolerad. Men det är nu det är som jobbigast. Med tiden blir det lättare. Om x-et är normalt så kommer det här bara bli jobbigare för henne. Tror att hon faktiskt kan hamna i en psykisk kollaps pga detta.

Hon har kommit med orealistiska förslag som att hon ska ha alla barnen själv i ett främmande land. Hon har inte koll på hur det funkar och jag kan inte se det framför mig att hon ska fixa allt med barnen där. Inte speciellt barnvänligt i det landet. Hon orkade inte med fullt ansvar hemma. Barnen vägrar att flytta till henne har de sagt.

Har kommit kontakt med en tjej som kan jobba som au pair hos oss med kort varsel (typ direkt efter sommaren).

Lite i efterhand kan jag konstatera att hennes försök att upprätthålla relationen till barnen är så där. Hon läser inte sms från dem. Barnen själva är inte så lätta att hålla kontakt med i den åldern. Är de upptagna med något vill de inte prata mm.

Känns som ansträngningarna är måttliga från hennes sida. Hon fattar inte att barnen redan har börjat fundera i termer om att mamma inte älskar dem. De tappar också intresset för sin mamma.

Jag kom ihåg när jag var liten och min mamma var sjuk och låg på sjukhus en längre tid. Det var nog en av de mest traumatiska händelserna i mitt liv. Inte att mamma var sjuk så mycket utan mer att hon var borta.

I min lägenhet i stan funkar men då tänkte jag åka iväg

Har har hört av bekanta där hon bor att hon är ute och röjer rejält på nätterna. Och ligger runt. Helt sinnesjukt.

Tror hon kommer få problem med pengar mm. Hon lever hårt och försöker hitta någon man. Går inte så bra. Till slut kraschar hon.

Nej, när hon vill träffa barnen så får hon fixa något själv. Har ingen lust att släppa in henne för risken är att hon kommer och sedan vill hon inte åka igen. Dvs jag måste ta in polis för att bli av med henne.

Vi har faktiskt delad vårdnad med fullmakt. Det innebär enligt familjerätten att hon har eget ansvar för att fixa så barnen kan umgås. Ensam vårdnad så flyttar detta till den förälder som är vårdnadshavare

Om någon vecka har det gått två månader. Jobbigt att sitta själv med barnen. Man blir ganska ensam trots att man är omgiven av tre barn.  Lite lätt bitter när mitt ex är ute och träffar folk samt verkar utåt ha ett rikt umgänge. Mina kompisar är ganska trötta på att lyssna.

Men har förstått att det roliga verkar krackelera lite då pengarna tryter och hon säger sig sakna barnen. Tror att det börjar bli lite motigt i det nya landet.

Har bestämt att jag tänker inte upplåta vår tidigare gemensamma lägenhet som övernattning om hon är i Sverige. Hon får bo hos kompisar eller någon annan. Barnen kan hon självfallet träffa. 

Hon ville att jag skulle åka hälsa på med barnen. Inte så kul och barnen är för små att åka själva med ledsagare. De vill inte det heller.

Bästa av allt är att hon tycker att det hon har gjort är helt normalt. Hon blir arg om folk säger att hon har dragit.

Barnen har inte sett henne på snart två månader. Minsta killen har ingen telefon och är inte så bra att kommunicera över Facetime.

Hon vill bara träffa barnen om jag underlättar detta för henne. Det vill säga åker med barnen på min bekostnad till henne. Visserligen erbjuder hon bostad men nej tack.

Hem kommer hon bara om jag upplåter min bostad åt henne. Jag sa att hon kan bo hos en kompis men det vill hon inte.

Hon har inte råd att åka säger hon men att partaja har hon råd med.

Sjukaste av allt är att hon är snart 40 år. Ser bra ut och kan tas för 30 lätt. Men hon är 40 år och borde ha andra prioriteringar.

När hon var yngre så var hon helt annorlunda. Det är som att någon slått om en strömbrytare i huvudet eller hon har bytt hjärna med någon. Jag känner inte igen henne alls. Två olika personer.

Okej. Varför låter du skadeglad?

Spelar väl ingen roll vilket kön ensamstående föräldern har. Det är ovanligare med ensamstående pappor för mammor drar inte på samma sätt. Men det är väl inte relevant i frågan eller hur?