Har du älskat en missbrukare?
Kärlek, eller relationer överhuvudtaget, gör ont. Om det är enkelt hela tiden är det en ytlig relation, där man egentligen inte berörs av varandras sorger och förluster.
Det finns massor med människor som har psykiska sjukdomar, beroendeproblematik eller funktionshinder som påverkar närstående. De flesta av dem vill ge och få kärlek ändå, och om de faktiskt KAN det, ge och ta emot kärlek, ser jag ingen poäng i att avsluta relationen bara för att deras utmaningar delvis även påverkar mig som partner. Men det gäller att se upp så att man själv inte blir medberoende!
En missbrukare i förnekelse ljuger, manipulerar och projicerar sin skam på de närmaste. Det ska man inte utsätta sig för! Det kommer att bryta ner alla i familjen, och det möjliggör för missbrukaren att förvärra sitt missbruk.
TS, ditt lidande verkar mest handla om smärtan att stå bredvid och se din partner förgöra sig själv. Jag vet hur den smärtan känns, eftersom jag i 18 år levde med en fantastisk man som ända sedan vi träffades var återkommande suicidal. Min längtan efter honom och önskan om att han skulle uppleva livet lika härligt och enkelt som jag, var det som drog honom upp ur det svarta hålet gång på gång. Det klart att det gör ont att se den man älskar gå mot mörkret. Det är det som är kärlek. Det är också ett starkt verktyg. För den som dras mot det destruktiva, är det svårare att lyssna på demonerna, när kärleken ropar från andra hållet.
Utmaningen för mig som partner var att inte gå med honom. Vi kom överens om att jag inte skulle gå efter honom vid självmordshot, inte leta efter honom när han i affekt hade lämnat hemmet, inte avstå från aktiviteter för att han låg hemma på soffan och trodde att alla hatade honom. Jag insåg risken att hans suicid-tankar någon gång skulle kunna bli verklighet, och då ville jag inte känna skuld över att jag fysiskt borde ha hindrat honom, eller att jag inte hade visat honom all min kärlek.
TS, du kanske anar slutet? Till slut gick han för långt på den destruktiva vägen. Jag försökte stå kvar i ljuset och ropa min kärlek efter honom i tunneln. Han gick längre ner än någonsin förut och jag upptäckte att jag hade börjat gå efter. Jag hade blivit medberoende och la mycket mer energi på honom än på barnen. Med min sista krafter genomdrev jag en separation, och hoppades att kraften av vår kärlek skulle verka på egen hand, medan jag räddade mig och barnen.
Han lyckades inte rädda sig själv. Inte psykiatrin eller soc heller, trots att jag gjorde allt för att för att få dem att fatta allvaret. Men jag ångrar inte en dag med honom! Jag hade inte velat lämna honom tidigare, och jag hade inte velat fortsätta längre. Jag är stolt över vår kärlek som vi höll stark i så många år, och otroligt nog har jag fått uppleva stark kärlek igen.