Jag är orimligt nojig när 9-åringen är på läger. Hur ska jag bli av med katastroftankarna?

Vad stark du är som släpper iväg honom trots dina katastroftankar! Du låter dem inte sätta stopp för sunda och viktiga upplevelser för sonen. Det är att sätta sitt barn först och du ska ha cred för det. Jag vet föräldrar som inte släpper iväg sina barn på läger just för att de själva inte kan hantera sina känslor om det hela.

Katastroftankarna du har tror jag är rätt vanliga, men du verkar ha dem i lite högre grad än normalt. Alltså, när mina barn åker iväg så visst är jag orolig och visst saknar jag dem, men det är helt hanterbart. Kanske är det något som du skulle behöva prata med någon om?

Annars kan du försöka att kanske hålla dig väldigt upptagen och i farten för att inte låta tankarna ta över?

Kanske kan det funka att avsätta en bestämd tid, tex 10 minuter på morgonen, just för att oroa dig. Sätt dig ner och känn riktigt efter under den tiden, men sedan är det nog och du motar bestämt bort destruktiva tankar efter det. 

Ett annat sätt är att, när en katastroftanke kommer så namnger du den. Nu tänker jag en katastroftanke. Det känns jobbigt/fruktansvärt/frustrerande eller vad det nu kan vara. Sedan släpper du den.