Minskar Tinder chansen att få tillbaka mitt ex?

Själv stirrar jag på telefonen och hoppas på ett meddelande. Varje gång det plingar tänds hoppet men det är aldrig han. Jag hade hoppats vi skulle ses i helgen, han antydde det, men än är det tyst.
Jag kommer inte skriva, jag svarar bara på hans kontakt - bollen är hos han. Det gör för ont om han inte skulle svara eller avvisa mig.

Det är helt och hållet en ohållbar situation som jag befinner mig i. Men jag hoppas ju fortfarande. 

Lycka till med den här tjejen! 😀

Japp känner igen det med telefonen oxå, och har samma läge. Frågades efter ett recept igår men annars helt tyst.. Skit vilket läge du sitter i, förmodar att han har svårt att komma loss oxå om han hade fru då. Du kan ju prova att vara lite svår annars om han hör av sig, försök ta över kontrollen lite kanske. Inte bra att du är i sånt underläge, ångest att vänta så ..
Funderade lite på det med prestige att man inte vill höra av sig pga diverse, det är kanske tvärt om man borde tänka.

Det är ju bra att vi peppar varandra.  En blind leder en blind liksom 😂

Läget jag sitter i är helt och hållet skapat av mig själv tyvärr. Kan knappast beskylla någon annan och det finns en enkel lösning i att jag bryter kontakten. Önskar jag kunde men det känns som att jag "förstör" om jag sätter en gräns. Då är det jag som pajjar allt trots att det egentligen skulle vara snällast mot oss alla, framför allt mig men också hans fru som så vitt jag vet inte förtjänar att bli bedragen. 

Ja lite pepp behöver vi uppenbarligen, tycker du verkar sund och väldigt vettiga tankar så helt blind är du inte  Tror vi båda vet vad göra eg, men vi gör ändå inte som vi borde så lite roligt ändå. Hade gjort som du gör i ditt läge men oxå med vetskapen att det inte är det bästa för dig på längre sikt. Det vet du ju redan men mår iaf tillfälligt bra när ni ses.. 

Jag borde eg bara satsa på mig själv och landa in i att vara singel ett tag så som många redan har sagt i tråden, inse att livet har sina upp och nedgångar. Får revidera mina livsplaner lite och inse att det inte alltid blir som man föreställer sig eller planerar sitt liv. Dra lärdomar och försöka att inte hamna i detta läget igen. Känns bara så himla sorgligt, var på väg att flytta tillsammans för inte så länge sen och mina barn var väldigt glada i det vi hade.. Så känner mig misslyckad både mot mig själv och mina barn, får liksom inte ordning på livet och vill bara ha lugn och ro och må bra. Orkar inte hålla på mer liksom, bygga upp ett nytt förhållande med allt vad det innebär men nu måste jag. Sen har jag den jobbiga känslan med att jag tror att hon kommer att inse detta också, det kommer en dag när hon reflekterar och kommer fram till att vi var rätt bra ändå.. Det fanns inga speciella skäl till att göra slut, hon fick lite mörka tankar ibland p.g.a. nedstämdhet/depression. Men det är ju mina spekulationer som förmodligen är helt felaktiga.

Vad i din uppväxt/uppfostran har lett till att du som vuxen inte anser dig ha rätt att sätta gränser och ha självrespekt? Var du "jobbig" då och blev utan mat eller liknande?

Inre min sak att svara men för mig är det svårt att följa min egna logik. jag kan sätt gränser men när hoppet och känslorna tar över ens egna förstånd så gör man saker man inte borde. Man tänker helt enkelt fel trots att man vet hur man borde tänka eller agera. 

Nej, så här är det. 
Uppväxten är präglad av bråk och negligerade känslor, vad jag än har känt har jag fått höra att det är fel och jag inte har rätt att känna så, ingen rätt att vara ledsen/arg osv. Det har gått så långt att jag inte heller vågar tala om när jag är glad eller känner något positivt. Jag försöker ge ett känslokallt intryck. Så träffade jag någon som fick mig att känna något positivt och som förmedlade att han kände samma. Så nu försöker jag med näbbar och klor hålla mig fast vid det trots att den här personen också är den som fått mig att gråta som allra mest. 
Jag vill bara så fruktansvärt gärna få känna det positiva igen.

Så att sätta gränser och ha självrespekt betyder att jag känner något och sätter ett värde på mig själv och det vill jag inte visa upp. 

Hela den här historien är en soppa från början till slut och handlar mycket om min taskiga självkänsla. 
Jag fattar mycket väl att vara kär i en gift snubbe inte leder någonstans men att bryta med honom betyder att jag behöver gå tillbaka till "att inte känna-stadiet" för det gör så förbaskat ont att våga tro att man betyder något och så var det inte sant. 

Jo det fanns speciella skäl till att göra slut, hon var inte så värst angelägen av att fortsätta med dig. Du betydde inte så mycket för henne och hon visar inget intresse nu heller. Det är ganska tunga skäl att inte fortsätta ett förhållande skulle jag säga.

Nu säger jag så här. Förnedra dig inte om hon kommer tillbaka. Du kommer alltid känna en oro, har hon lämnat dig en gång, varför skulle hon inte kunna göra det igen.

Det är inte värt att åka den här känslomässiga berg- och dalbanan. Kliv inte på den. 

Jag sprang dumt nog på henne i affären igår och satt direkt igång massa tankar igen, höll mig ganska chill tror jag men hon undrade om jag börjat dejta någon. Ganska naturligt såklart men satt mest igång massa tankar bara det lilla .. Hon berättade oxå att hon drömde om mig, det är ju oxå naturligt såklart men sätter igång en massa som sagt.. inga sms eller försök till att ses från någon annars,  ska fortsätts det spåret .. kändes lite bättre annars så skit jag såg henne då. Hur har det gått för dig, sågs ni i helgen?